Panikångest

Det här är ett jobbigt inlägg att skriva.

Varför är det alltid svårare att berätta om smärtan som sitter i själen istället för i kroppen?

Men jag ska berätta.
Jag har alltid försökt dela med mig om vad jag går igenom för att förhoppningsvis hjälpa någon där ute att inte göra samma misstag som mig eller förstå att de inte är ensamma. Men den här gången tar det, ärligt talat, emot.

Jag avslutade och genomförde min arbetsutvärdering. Som resultat hade fick jag fruktansvärda smärtor som höll i sig stadigt i över en vecka.
Det var längesen jag hade så ont, så länge, utan pause. Och det skrämde mig såklart. Och jag var (läs: är) utmattad. Helt utpumpad in i märgen.

Men jag skulle på intervju. Innan min utvärdering var färdig bestämdes det att jag skulle på intervju till en 50 procentig praktiktjänst.
Det finns inte på kartan att jag skulle orka en 50 % tjänst i dagsläget. Och jag försökte avstyra det men jag var aldrig tydlig med vad jag tänkte, jag sa aldrig nej. Jag var också orolig för om det skulle ställa till det med Arbetsförmedlingen  om jag vägrade gå. Sen vet man ju aldrig om de är väldigt flexibla med procenten och kunde tänka sig att jag började med några timmar i veckan. Så jag valde att gå.

Men jag var fortfarande så utmattad efter utredningen.
Jag var stressad över att hitta till mötet.
Så fort jag kom ut ur trapphuset började smärtan och den ökade för varje steg men jag kände att jag inte kunde ställa in mötet nu i sista stund.

Jag gick vilse.
Jag stressade.
Det gjorde ont.
Men jag hittade.

Och när vi satt oss ner, ett litet gäng, dörren stängdes och det var dags att börja intervjun, kom plötsligt panikångesten. Attacken kom som en explosion.

Jag tappade känseln i benen och armarna  pirrade och vågor av kyla sköljde över mig och jag kunde inte andas och jag blev så fruktansvärt illamående och det surrade i öronen jag skulle svimma jag kunde inte andas de tittade alla på mig och jag skulle svimma rakt framför dem men jag får inte luft herre Gud varför händer detta nu varför händer detta nu jag känner inte min fötter alls det får inte hända nu vad är fel på mig jag måste ut härifrån jag kommer kräkas jag måste ut jag måste ut jag måste ut ut ut måste bort herre Gud jag dör.

Där någonstans insåg jag vad som hände. Vad som hände. Jag har väldigt sällan panikångest, hormonerna gör mig orolig men det här händer så sällan att det var ren tur att jag kunde se vad som pågick och inte bara drogs in i paniken.

Jag tvingade mig att ta lugna andetag. Jag var så spänd att jag hade hållit andan.
Jag bad dem öppna dörren och sög i mig det svala syret som sipprade in. Så fort det flimrade för ögonen som att jag skulle svimma tänkte jag "okej, det värsta som kan hända är att jag svimmar
eller spryr, och då svimmar jag och spyr, det dör jag inte av."
Jag fokuserade allt jag kunde på hon som talade. Även fast jag inte helt förstod vad hon sa efter som jag inombords mumlade "snart försvinner det snart försvinner det snart försvinner det."
Och långsamt lugnade sig attacken.

Jag tryckte fast mina skakande händer mellan låren och hoppades att jag log och inte grimaserade.
För jag hade lyckats dölja hela attacken.
På något knäppt sätt såg de aldrig vad som hände för de hade en lång utläggning av tjänsten medan jag var mitt i min ångest tornado. Jag hade inte kunnat dölja det om den brakat loss för fullt och jag var så tacksam att jag lyckats få det under kontroll.

När det var min tur att prata kändes det som att jag besteg ett berg varje gång jag avslutat en mening. Men jag gjorde intervjun och jag tror till och med att den gick så bra den kunnat gå. Med tanke på att jag inte kunde ge ens hälften av det de ville ha tidsmässigt så kändes det ändå som slöseri med deras och min tid. Men det var ett bra jobb och jag avundas den som får det.

Så fort jag kom ut från mötet var jag helt skakig och uppjagad.
När jag kom hem grät jag.
Och oron och ångesten släppte inte.
Jag har gråtit väldigt mycket i en fortsatt dimma av ångest.
Den har legat där som en blöt tung filt över mig och jag hoppas hela tiden att den snart ska försvinna,

Nu i efterhand, medan jag pratat med mina föräldrar och min man, inser jag att jag har pushat mig själv alldeles för långt. Nu säger psyket också ifrån att jag måste sluta.
Första tiden på utvärderingen var jätte rolig och jag var mer trött men hade inte så mycket mer ont men efter det har det varit tufft.
Och jag har helt glömt bort vart mitt fokus ska ligga: på att bli smärtfri och ha en fungerande lycklig vardag.

Idag har jag mer ondare och har fått ångest. Allt för att få jobba. För de där 3000 kronorna jag skulle få.
Mitt liv är värt mer än det.
Jag är värd mer än det.

Det är dags att tänka om.

När man gifter sig när man är sjuk

Min plan var att när vi skulle gifta oss skulle jag vara helt smärtfri igen.
Tablettfri.
Hormonfri.
25 kilo mindre med tjockt hår ner till knäna.

Som ni nog redan insett blev det inte så. Vi kunde inte vänta längre med att bli man och fru, det hade redan gått alldeles för lång tid. Och hade min plan gått i uppfyllelse hade jag sett ut som en anorektisk Chewbacca (inte alls den rustika känslan vi var ute efter till bröllopet).

Så det blev väl ändå lite tur i oturen.

Men det var ändå lite krångligt att planera och utföra ett bröllop då jag fortfarande var sjuk. Kroppen samarbetade inte fullt ut, även då jag mått mycket bättre än tidigare och orkat så mycket mer, så har jag fortfarande dagliga smärtor och kan inte göra allt som jag vill, surt sa räven. (Varför räven sa så det vet jag faktiskt inte.) (Hen kanske åt någonting syrligt. Som en citron eller nåt?) (Fast då är det ju uppenbart att det är surt!) (Dumma räv, vad förväntade du dig?)

I alla fall...

Så vad ska man tänka på när man planerar bröllop medan man är sjuk? Vi försökte ha vissa saker i åtanke och jag tänkte dela med mig av dem till er, ifall ni ska ha någon stor härlig fest eller till och med gifta er.
Eller om ni bara är nyfikna och vill veta mer om vårt bröllis. Så här kommer en liten lista, läs och njut!

1. Undvik stress. 

Det är lätt att man plötsligt står med femtiotolv projekt framför sig som man vill göra till sin fest men konstigt nog räcker inte dygnets alla timmar till och så kommer stressen som ett brev på posten (eller mail i ... mailen?). Stress och Endo brukar inte vara en bra kombo.
Stress och vilken annan sjukdom som helst brukar inte vara en bra kombo.
Ärligt talat... stress i sig själv är en dålig kombo... eller... ja... du förstår.

2. Planera ditt pyssel

Förutsatt att du är som mig så kommer du vilja göra en massa pyssel. Dekorationer och inbjudningskort och Herman och hans moster. Det viktiga är att ge sig själv gott om tid så att man inte sitter dagen innan och klipper, klistrar och gråter i ren panik.
Det ska vara mysigt att fixa inför sitt bröllop/sin fest. Och eftersom jag hade löjligt med gott om tid så gjorde jag väldigt mycket grejer. Men inte en enda gång kände jag mig stressad över att hinna färdigt.

Här är en bild på dekorationer jag gjorde till vår dukning.

Jag gjorde festhäftena, servettringar, namnskyltar (som min otroligt duktiga mamma skrev namnen på), blomsterarrangemangen, dukarna, vaser med spets och jute och sen pappersrosor som inte syns på bilden. Ovanför bordet hängde en rad med vita och blå pompoms som jag också gjorde.

Sen gjorde jag också inbjudningskorten, brudbuketten, mitt smink och min frisyr

3. Gör inte allt själv.

Efter denna långa lista med saker jag gjorde själv så vill jag verkligen understryka hur viktigt det är att ta emot hjälp. Vi hade så härliga människor runt oss som fixade mat och blomsterbåge och massvis med dekoration som gjorde vår dag ännu mer speciell!

För att inte tala om hur vackert de hade gjort våran bröllopssvit men massvis med blommor, en sänghimmel, bilder på oss som barn, vackra sängkläder och mitt i allt stod en GIGANTISK Minion gjord i trä! Helt jäklans underbart!

Sen måste jag skryta om vår tårta. Vi hade den coolaste, vackraste bröllopstårta jag någonsin sett och bara jag ser den blir jag så stolt och glad! Min svägerska Jennifer gjorde den till oss, med Totoros på toppen av den. Den var inte bara ett konstverk att se på den var väldigt god också!

Att gå hjälp av sina nära och kära gör det hela ännu mer speciellt på något vis. För då får man sånt som man aldrig hade kunnat göra själv och det känns så fint, att någon har lagt ner mödan att hjälpa till för vår skull.

4.  Börja inte rå-banta. 

Särskilt inte om du är hormonell som en hel babymaking-fabrik (Svengelska here I come!). Det är emotionellt att bara existera och veta att ett bröllop håller på att bli till. Att svälta sig eller träna sönder sig är inte en bra idé.

Jag försökte träna lite, men mest för att må fysiskt bättre och jag drog ner på sockret och vetemjöl. Gick ner några kilon men inte alls något som påverkade om en klänning skulle passa eller inte. Istället försökte jag hitta kläder som gjorde att jag kände mig fin. Utan att rasa i vikt.

Det enda jag kan ångra, på den punkten, är att jag ville ha en bolero eller liknande. Nu struntade jag i det och ingen skada skedd, men jag hade nog känt mig ännu mer bekväm med en spetstopp över klänningen.

Så tänk på det, du ska känna dig bekväm. Det spelar ingen roll hur fin alla andra säger att du är, det ska kännas rätt.

5. Ha en lokal där du har ett rum att ta en paus och vila.

Vi hyrde en herrgård med sängplatser. Så när jag fick ont och mådde dåligt kunde jag lägga mig en stund och återhämta mig. Så himla skönt!

6. Ändra ingenting i din medicinering.

Det kan ju låta självklart men ändra ingenting i dina tabletter eller din behandling innan bröllopet. Du vet aldrig hur din kropp kommer reagera på biverkningar. Detta gäller också att byta tillverkare. För att förtydliga, du vet när du tar ut medicin på apoteket och de frågar om det är okej att byta till ett billigare märke? När de säger att den heter en helt annan sak än den medicinen du fick utskriven men att den innehåller samma grejsimojser och därför kommer funka likadant? SÄG NEJ. Du kanske kommer behöva betala lite mer men tro mig, det är det värt!
Jag talar från erfarenhet!
Jag gjorde det här misstaget precis innan bröllopet, bytte en av mina depo tabletter mot ett annat märke (har aldrig hört talas om de nya tabletterna men tänkte inte på det för jag har aldrig haft problem med ett byte innan). Sen, på bröllopet, började jag må väldigt konstigt. Och som tur var gick det över efter lite vila men när vi skulle på bröllopsresan började jag må väldigt konstigt igen. Och det var väldigt jobbigt eftersom jag inte förstod varför jag plötsligt var yr, kallsvettig och illamående.

När vi väl listade ut att det var tabletterna så var det ju lättare att hantera men det var ju sånt himla onödigt lidande! Och särskilt innan en sån här rolig dag.

7. Ha ett ombyte!

Jag var helt bestämd på att ha på mig brudklänningen hela dagen lång! Jag älskade den vita fluffiga härligheten och då min svägerskas mamma så snällt hade sytt om den till snörning i ryggen så var den SÅ bekväm också. Så jag såg ingen anledning till att ha en extra klänning med mig.

Men min kropp fick fnatt framåt eftermiddagen och plötsligt kunde jag inte ha någonting tajt på mig alls!

Som tur var hade jag packat med en grön ny klänning som jag tycker jätte mycket om. Den passade mina smycken perfekt som som tur var såg det ut som om jag faktiskt hade tänkt till och valt innan att ha detta som ett ombyte. Men det var bara ren skär tur!

Min fluffige klänning.

8. Våga be om hjälp.

Med allt. Vad som helst.

9. Var ute i god tid.  

Försök att planera och få fatt på klänning och liknande så tidigt du kan. Även om du inte köper in allt innan så är det gött att ha det mesta bestämt i förväg.

10. Unna dig Catering.

Om du har råd gör inte som oss och fixa maten själva utan ordna med catering eller liknande. Då kan du helt släppa allt som har med maten att göra och slipper oroliga nätter. Visst funkade det jätte bra för oss, med hjälp så klart, att göra maten själva, men det hade varit ännu roligare om alla kunnat bara umgås och sluppit vara i köket och grejat.
 

11. Tro inte på vad de säger!  

Du kommer visst minnas vad du hade för servis till kaffet eller blommor på borden om det är viktigt för DIG. Se till att det du brinner för prioriteras, hur fånigt det än kan verka. Jag var jätte noga med att vi skulle ha fina koppar till kaffet och jag var så galet nöjd med hur det blev.
Jag hade också en vision av en godisbuffé med färgglatt godis av alla de slag i massor med skålar med små lådor av papp att lägga godiset i med tänger av metall. Jag ville att min brorson skulle komma in i rummet och känna att han kommit till godis-himlen. Och det blev precis så! Och jag minns det med sån glädje (och mättnad) (för vi åt så himla mycket godis efter festen när vi kom hem att vi rullade fram).

12. Tro på det de säger! 

Det viktigaste av allt är att ni gifter er! Allt annat är i grund och botten petitesser!

När man börjar oroa sig för grejer som kan gå fel eller saker man måste fixa inför den stora dagen är det lät att glömma bort vad som är det viktigaste: du ska gifta dig. Det viktigaste av allt är att du har hittat din stora kärlek och att ni ska gifta er!

 

Sönderpressad

Det händer ofta att jag får för mig att jag behöver röra på mig för att lindra min smärta. Och då menar jag verkligen röra på mig, som att ge mig ut på ett maraton, möblera om hela huset eller maniskt organisera om alla böcker/spel/kläder/skor/katter i storleksordning. Det händer oftast då jag har väldigt väldigt ont och min frustration är så stor att jag får panik och bara måste hitta en lösning. Att röra på mig ännu mer då jag redan har ont har aldrig gjort mig bättre. Men alltid gjort mig sämre. Men ändå kommer den där tanken ibland, och det är den jag arbetat som mest med för att lära mig vad min kropp behöver. Det är också där jag gjort som störst framsteg.

Tills jag kom till den där utredningen som jag nämnde i förra inlägget. 
Kortfattat utreddes jag under en månads tid i tre och en halv timma om dagen. Jag gick till ett hus där jag träffade ett gäng kul folk som också skulle utredas och sen hade vi uppgifter och föreläsningar, allt för att se vad vi orkade och vad som hände när vi inte orkade.

Det var väldigt svårt att lyssna på kroppen där. För jag ville verkligen bara tuffa på och slippa vifta runt med stora Endo-flaggan så alla skulle se. Men snart så krävdes det att jag la mig ner och det var jobbigt att åter igen behöva förklara för folk (utredarna) vad som hände, vad min sjukdom innebar, vad som gjorde ont och varför och hur och när och vems och hans och hennes och hens och Bullens farbror. Men jag gjorde det ändå för jag vill verkligen veta om jag pallar att jobba än. Om det finns någonting där ute för mig som skulle funka!

Efter lite mer än en vecka så sa kroppen stopp och jag blev hemma. Smärtorna var olidliga och jag vaggade mellan säng och bad och soffan och värmedynan och Tensen. Men så fort jag klarade av att stå upp så lufsade jag tillbaka till utredningen igen, ivrig att få sätta igång.

Vad jag inte alls varit insatt i och som blev lite av en chock var att jag fick veta att jag inte borde stannat hemma. Att jag, i min dimma av smärta, skulle tagit mig till utredningen för att visa upp mig så att de kunde komma fram till att jag hade så ont att jag borde vara hemma.

Jag önskade så att de bara kunde lita på att jag visste det själv men tydligen räckte inte det utan de behövde se mig. Kanske sätta mig i en arbetsuppgift och sen komma fram till att jag behövde vara hemma. Tanken skrämde mig då jag helt plötsligt skulle gå emot allt jag lärt mig om min sjukdom. Det blir bara mer smärtsamt om jag pressar min kropp när den redan gör ont. 

Så jag gjorde det de sa.
Jag klarade ungefär en vecka innan smärtorna kom igen.
Och jag gick.
Och jag grät.
Och jag skakade i hela kroppen.
Jag hade såna fruktansvärda smärtor att jag fick ligga på golvet på deras kontor och minns inte vad vi pratade om innan de skjutsade hem mig.

Jag har haft fruktansvärda smärtor sen den dagen.
Det har gått ungefär en vecka.
Igår kunde jag sitta upp igen.
Idag har jag orkat gå till affären och nästan hem igen.

Om konsekvensen blev jobbig sist gång så var detta bara rent outhärdligt.

Jag vet nu att jag kan min kropp bäst.
Jag vet nu till 100 % att min kropp inte blir bättre av att röra på sig när jag redan har ont.
Jag hoppas att de på utredningen verkligen förstod det.
Och faktiskt, hoppas jag att jag själv verkligen förstått det nu så jag slutar hacka på mig själv då det gör riktigt ont (det är liksom rätt jobbigt ändå).

Nu håller vi tummarna att den här utredningen och allt jag fått stå ut med kommer leda till någonting fantastiskt och kul! Jag tycker det är dags för en riktigt rolig konsekvens den här gången!

 ... och precis efter jag skrev det kom London flygande från ingenstans och landade, med all sin tjocka håriga vikt, rätt på mitt högra bröst.

Litet misstag stor konsekvens

Jag hade så många härliga inlägg halvfärdiga som jag ville dela med mig utav. Glada inlägg med tips och tricks. Upp piggande inlägg om hur min arbetsförmåga utreds just nu. Jag ville dela med mig av hur lycklig jag vait att jag orkat mina 8:30-12 dagar i över en vecka!

Men när jag nu skriver så är jag bara frustrerad.

En dag räckte. En dag där jag pushade mig själv till utredningen. Då jag flåsande tog flera pauser för att ens ta mig från lägenheten och till "jobbet". Jag försökte göra mig bekväm på stolen, lättad att vi bara skulle prata och lyssna idag. Men jag minns inte mycket av vad som faktiskt sades. Jag minns bara hur jag andades ut vid rasten och försökte distrahera mig med mina härliga "jobbkompisar". Sen låg jag på golvet och lyssnade, för det var olidlig att sitta upp.

Ändå tror jag inte att det syntes utanpå hur ont jag hade det. Den där masken som skyddar från att vara sårbar hamnar lätt på plats och jag känner hur jag grimaserar samtidigt som jag vet att det ser ut som att jag ler.

Efter utredningen gick jag lite virrigt runt på stan och köpte strumpbyxor och sulor. Som man gör när det gör ont.

Sen hem och hela kroppen skrek på mig för att jag vägrat lyssna.

EN dag, då jag vägrade lyda och sen blev jag sängliggandes och är det fortfarande. Sen i onsdags eftermiddag. Nu är det söndag.
Det blir bättre, idag har jag orkat sitta lite och till och med spelat lite brädspel. Idag går det att prata med mig.

Och jag blir så frustrerad. Jag blir så förbannad. Ett misstag och konsekvenserna blev så stora. Det vore som om vaktmästaren kom på mig att slänga kompost bland de brännbara soporna och sen låste in mig i finkan i 3 år.

Jag älskar att komma igång och äntligen få göra något om dagarna och när kroppen sa ifrån viftade jag undan den och bara fortsatte. För jag ville inte lyssna.

Jag måste verkligen lära mig att lyssna och ACCEPTERA läget.
Så nog har jag lärt mig något av det här misstaget.

Önskar bara att det inte hade gjort SÅ ont.

Fast frågan är om jag verkligen hade lyssnat då...