31 okt. 2014

Sjuklådan

Jag har nya hormoner igen, Depo-Provera heter dessa och jag får den som spruta på stackars skinkan. Med ny behandling tillkommer en total skräck. Doktorn lovar att jag kommer blöda och för en Endotjej är det lika lockande som att få en stenbumling i huvudet. Och jag är så rädd för att bli sämre. Men vad gör man om man bär på en sån rädsla? Jo, man gör såklart en sjuklåda! 

Till en ypperlig sjuklåda krävs:

  • En stor låda
  • Presentpapper 
  • Tejp och sax
  • Saker som gör dig bekväm
  • Saker som sysselsätter dig
  • Saker som gör dig glad
  • Saker som peppar dig
  • Sånt som smakar gott
  • Saker som gör din älskling glad för då blir du glad 
  • Hemliga presenter
Allt läggs (inpackat) i lådan och den ställs undan. Nu får du inte röra din sjuklåda förrän du har en sån där helsikesdag! Och istället för att känna "åh nej nu sätter det igång!!" Så känner du "åh nu får jag öppna sjuklådan!" 
Sen kan du alltid be din familj och vänner att köpa något litet, inpackat, i lådan så får du ännu mer överraskningar! 

Det jag inhandlat till vår sjuklåda är, än så länge, en urgullig färgglad stor t-shirt som jag kan drälla runt i, en lotion som luktar mumma, blåbärs läppsyl, ett berlockarmband med saker som peppar mig och så lite presenter till Christoffer. Han har också köpt brädspel till sig och presenter till mig som jag är såååå nyfiken på. Sen ska detta, plus laktris och något gott till Christoffer, packas ner. 
 
Först var Christoffer väldigt kritisk till att han skulle ha saker i sjuklådan . Han hade nog tänkt sig en Redbull och choklad sen skulle resten va till mig. Men jag kan inte slappna av om inte han har något roligt att greja med medan jag ligger i fosterställning. Och jag blir minst lika glad av att ge saker till honom som att få saker. 
Poängen är ju också att man inte ska bli orolig om jag får massa ont, det gäller ju även honom! Sjuklådan är där för att lugna och peppa oss! Vi är ju team Chrelin ffs! 

Här kommer tips på sånt du kan lägga i din sjuklåda (men viktigast är att hitta det som gör just DIG glad/pepp/distraherad).
  • Mysig filt 
  • Tofflor
  • Pyjamas/Myskläder
  • Pyssel
  • Tv-spel (går ju också att låna ut)
  • Köp en passande tidning eller korsord
  • En bra bok
  • Snask 
  • Bra serie eller film
  • Något du gjort själv (fått ett jätte fint "Never give up" armband av min fina Endosyster Emma. Och jag använder det jämt för det gör mig så jävla pepp!! 
  • Lotions som gör att man luktar gött
  • Något fånigt och roligt som får personen att skratta 
  • Badsaker som lyxar till det, det finns ett som gör vattnet till gelé och värmen håller längre, skulle ju funka om man badade för att få lindring som mig. Finns här
  • Mjuk nallebjörn. 
Apropå nalle så finns det en gigantisk katt jag blivit helt kär i. Varje gång jag är på Åhléns hår hag förbi och gosar den lite. Men jag kan inte lägga 250 kronor mer till sjuklådan. Men jag älskar den på distans. Ni ska naturligtvis också få njuta av den! Se och dyrka!


Nu kanske du undrar vad man gör om hormonerna visar sig vara lösningen och du aldrig får helvetikus ont? Ja men då har ni ju en firardag där ni kalasar på er sjuklåda som då plötsligt förvandlats till en firarlåda
Men ha inte för bråttom, öppna inte lådan förrän du gjort ett visst framsteg, till exempel kunnat trappa ner din smärtstillande en viss mängd eller inte haft ont på ett par månader. 

Så, nu är vi redo för vad än hormonerna kan få för sig att göra och i värsta fall kommer vi öppna en hel låda full med presenter!

26 okt. 2014

Inför läkarbesök

Huah! Då vart det dags igen. Läkarbesök.
Vanligtvis brukar jag bli nervös och få hjärtklappning en vecka innan läkarbesöket ens är bokat. Sen brukar det eskalera tills jag blir en hysterisk virvelvind som får knuffas in på läkarmottagningar medan jag gnyr som en liten unge.
Lite lite lite läkarskräck har jag väl kanske fått genom åren. Kanske.

Men denna gången har jag varit lugn, särskilt med tanke på att det är en ny gynekolog jag ska träffa. Jag har varit så fokuserad på att detta måste fixas pronto, innan det blir värre. Samtidigt har jag insett att det inte är en "diagnos-jakt" längre utan att jag faktiskt "bara" ska proppas full med rätt hormoner.

Och igår började det.
Nerverna ligger ovanpå huden och jag är livrädd. Helt utan att veta vad jag är så rädd för. Det är bara den där känslan av att inte ha kontroll, att jag måste lita på att en annan person ska veta vad den sysslar med. Kanske inte borde va en så stor grej. Men inom sjukvården är det tyvärr inte så enkelt.

Så nu förbereder jag mig. Gör allt för att hålla mig lugn och låta huvudet styra och hormoner och känslorna sätta sig i baksätet och hålla käften.

Alltid, när jag ska träffa en doktor brukar jag göra en lista med sånt som jag vill ha sagt och med korta ord som påminner mig om vad som hände vid vilket år. (Ifall det inte redan står i min journal) (om det ens är viktigt).
Sen en lista med alla frågor som surrat i skallen medan jag blivit sämre. Jag älskar listor och de är mitt sätt att hålla ordning på tankar och känslor och surr.

Sen är det skjutsen till läkarmottagningen. Jag har inget körkort så min super snälla underbara pappa kommer köra mig. Jag tror att det är få pappor som är så insatta i sin dotters menscykel och hormonbehandlingar, och han är ett otroligt lugnande stöd. Så jag är väldigt glad att ha min pappa med mig.

När allt detta är fixat är det dags att tänka på kläderna inför besöket. Det kan låta ytligt men det handlar mestadels om att ha en längre tröja eller klänning som man kan skyla sig under ifall att en undersökning ska göras. Sen har jag en tendens att ha på mig udda sockar med konstiga mönster på, men det är aldrig ett val, det bara blir så. Det är en speciell spännande upplevelse att ligga i en gynstol med rumpan bar och en stor anka på vänsterfoten och en deppig Ior på höger. 

Nu gäller det att bara ta det lugnt. Prata med mina nära och kära om det blir övermäktigt. Och att acceptera att det blir vildare i kropp och knopp av alla extra hormoner.

Och sist men absolut inte minst: om den här doktorn inte faller mig i smaken (som de alltid säger i Halv åtta hos mig om maten smakar skit) så har jag ju kvar min tidigare gynekolog som jag vet är toppen!

Jag får helt enkelt inte glömma varför jag ska dit; för att fucka up Endon. 

 

20 okt. 2014

Roligt med gynekologer och hormoner

Jag har feber medan jag skriver det här, så jag tänkte pigga upp dagens inlägg med lite roliga berättelser från mitt liv. För är det ändå inte så nedrans trist att vara sjuk och så nedrans trist att prata om att vara sjuk? Det är ju inte direkt det roligaste samtalsämnet i världen och jag är ju mer än en sjukling och har varit med om mer saker än sjukligheter. Men det är samtidigt ett viktigt samtalsämne för oss som inte är friska. Men vi börjar med en liten rolighet, för att rycka upp oss!

Mina bröder (nej, alla) retar mig för min längd. Och då är jag egentligen inte särksilt kort, jag är ju inte dvärg (även då min storebror gärna ger mig med en ring och frågar om jag inte ska ta den till Mount Doom). Värst var då jag skulle skaffa nytt pass och gick till polisstationen. När de undra hur lång jag var sa jag 159,5 cm och frågade om han inte kunde runda upp det till 160? (För jag fick ofta höra att "du är ju inte ens 160!"). Då skratta polisgubben och sa: "Nej, det är ju inte trovärdigt."
 
Som sagt. Jag har feber. Det här kan bli lite hur som helst.

Jag har nu i efterhand insett att jag har varit sjuk (förkylningar, influensa och sån skit) mer än innan. Och mina sjukor har varit längre än Christoffers, så jag antar att det också är ett bevis på att Primolut-Nor inte gör sitt jobb som det ska. Jag har blundat så himla hårt att det liksom svider i ögonen av att öppna dem igen, ungefär som då man haft håret uppsatt i en toffs en längre tid och sen släpper ut den och det värker i hårrötterna. Ja, det är väl så att det inte funkar som det ska och jag ringde min gyn och pratade med en härlig sköterska där. Fortsättning följer...

När jag var liten var det vanligt med maskeradkalas då någon fyllde år. Min bästis Sandra skulle ha kalas och när jag kom dit hade hon den vackraste sjöjunfrudräkten jag någonsin sett. De andra tjejerna var prinsessor med stora rosa klänningar. Jag? Jag var en postlåda.

Jag pratade med sköterskan och har nu en tid bokad hos en ny gynekolog nästa måndag. Och det känns ju jätte bra att ta tag i det här. Samtidigt så återkommer den där enträgna rädslan att jag måste träffa en ny person och jag hoppas så innerligt att han ska vara bra! Att han ska vara lika duktig som den andra gynekologen jag har! Sen vet jag ju att jag har en tid bokad hos henne i slutet av november, så jag kan ju använda dem båda två. Men det är så illa att så mycket ångest läggs på att man är rädd för att inte få den vård man förtjänar, att man inte ska bli bra bemött! Den här sjukdomen hade varit förbannat mycket enklare om alla kunde göra sitt jobb och sen fokusera på att hjälpa patienten.Fortsättning följer...

Vi har skaffat en fantastisk liten kissekatt till! London har fått en bror och han heter Poncho! Det är den spinkigaste lille misse med de största öron jag någonsin sett på en katt. De har blivit bästisar och stortrivs ihop.
Poncho och hans stora öron.
Poncho kanske trivs lite väl bra. Han försöker dia från London som förvirrat inte riktigt vet vad han ska göra. Så han tvättar hans öra som tack för magmassagen. 

Nomnomnom. (Sjuka katt)
 Det som är obehagligast med att bli sämre är hur det drar upp gamla minnen. Då jag varit riktigt dålig förut och samtidigt vet jag ju att det inte kan bli lika illa igen. Jag har Enantonen kvar och det är bara att köra in en i maggen och så är jag på gång igen.
Själv tror jag att kombinationen Enanton och Primolut-Nor vore toppen för mig. Den första veckan då jag tog Primolut hade jag Enanton kvar i kroppen och mådde som en hormonell prinsessa. Smärtorna var försvunna. Och jag hade så mycket energi. Får hoppas att det finns en lika bra lösning runt hörnet. Nej, rättelse: Jag vet att det finns en lika bra lösning runt hörnet! Jag ska inte låta som om jag gett upp, för det kommer jag aldrig att göra.

För er som inte hört detta ännu, så råkade jag bryta näsan då jag satte mig ner. Knät råkade liksom smälla in i nosen och så var det sprucket. Ingen läkare trodde mig tills de såg röntgenbilden. Och då tog de in fler personer i undersökningsrummet och bad mig berätta hur det gick till igen...


Jag har fått så otroligt fina kommentarer på mitt förra inlägg. Och till ingens överraskning så bölade jag som Lille Skutt och var så rörd och tacksam för att ni finns. Era ord gör mig starkare!

Jag har också brutit lilltån då jag (ironiskt nog) dansade till låten "I'm a survivor" av Destinys Child.

De stunder som är riktigt tuffa  ser jag på min fantastiska lilla familj. Min underbara fästman som gör mig så lycklig och som jag skulle göra allt för, våra knasiga pälsklingar, och så inser jag att med eller utan Endometrios är jag en otroligt lyckligt lottad människa! Många lever hela friska liv utan att hitta det jag redan hittat.


15 okt. 2014

Jag ville så gärna...

Först nu har smärtan släppt för idag. Från det att jag vaknade har det varit en tuff dag och det har knappt funnits tid att andas ut innan det satt igång igen. Och jag ska erkänna att jag varit både ledsen och frustrerad. Jag menar, var det inte bara tre månader sedan jag mådde helt ok?

Jag vill så gärna att hormonerna ska göra sitt jobb. Och direkt jag började med dem så var de rena elitsoldaterna! Men då hade jag fortfarande Enanton kvar i kroppen. Smärtorna återkom, inte som innan utan smygande som ninjor. Endo ninjor är förjävliga. Och snart stagnerade min förbättring. Jag har bara kunnat trappa ner 12,5 mg Tiparol sen jag började med Primolut-Nor. 

Och sen började det gå nerför.

Jag har blundat så hårt att jag lurat mig själv att det inte är sant. Jag har så enträget bestämt mig för att nu jävlar ska det här va lösningen att jag inte ens tillåtit det vara på något annat vis. Men plötsligt så orkar jag inga längre promenader. Jag orkar inte gå ut med familjen utan att bli sängliggande dagen därpå. Jag sover mycket. Jag måste öka smärtstillandet, så det till och med är högre än innan jag börja med Primolut-Nor. Och det kändes som ett så stort misslyckande.

Även då jag vet att det inte är så. Jag har ju egentligen tur som har en kropp som direkt kan säga emot att detta funkar inte för oss! Allt hade ju varit enklare om jag gick med på att lyssna också.

Idag har jag som sagt mått fruktansvärt dåligt. Det har känts som att skjutas tillbaka till tiden då jag låg hela dagen och inte ens orkade laga lunch. Då jag badade två gånger för att få lindring. Jag kände igen den där oron i Christoffer ansikte.

Och varför satte det igång så illa? Jag diskade, flyttade soffor och bytte sängkläder i förrgår.

För tre månader sen, ungefär, kunde jag göra detta utan att bli en grönsak (dagens överdift). Nu helt plötsligt är jag knäckt.

Jag blir bara så otroligt ledsen. Jag försöker så att hålla humöret uppe. Jag försöker hålla mig positiv och att inte dras ner av att ha ont varje dag. Jag försöker att hålla hurmokänslorna under kontroll och jag försöker allt jag kan att inte stressa upp mig över små saker. Jag gör verkligen allt jag kan!

Jag vill bara att det ska bli bra nu.

Men i morgon ska jag ringa gyn. Jag kan inte vänta en månad på att få en tid hos min gynekolog, det kan komma att bli för mycket sämre under den tiden. Så jag ska se vad de kan göra, vad jag har för alternativ. Om jag ska öka Primolut-Nor ännu mer eller om jag ska trycka i mig den där Enantonsprutan som är utskriven på apoteket och väntar på mig. Ska jag till ännu en ny gynekolog och berätta samma tröliga historia och hoppas hoppas hoppas att denna är lika bra som min andra gynekolog är? Jag har inget val. Jag måste dra i bromsen. För jag vägrar att gå tillbaka till hur det va, nu ska vi ta mig tusan framåt.

Jag skriver inte så ofta längre. Jag har varit dålig på att höra av mig till folk i allmänhet just nu, men jag är så trött och jag vill inte ens tänka på hur det går, hur jag mår. Men jag älskar er allihopa, det hoppas jag att ni vet. Jag älskar att ni läser och jag älskar era fina kommentarer som piggar upp mig mer än ni kan ana!

Nu ska jag lägga mig och njuta av mitt (tidigare) hemliga (fula) nöje: Paradise Hotel.
(Jag vet! Skäms på mig!)

Pinsamt men sant.