Jag hade väl förstått det, i ärlighetens namn (oj vad dramatiskt det blev), men när jag då får till svar att jag inte får va kvar på Finsam, mina pengar försvinner och jag står plötsligt ensam igen så bryter jag ihop. Fulgråt gånger hundra och jag avskyr när främlingar ser mig gråta.
När jag fått tänka efter så är det så förbryllande att jag inte fått testa ett mindre fysiskt jobb. Men det visar sig att min handläggare missförstått att arbeta i en butik ofta innebär att det är tungt. Särskilt då man ska bära rullar, varor, gå och aldrig sitta. Detta missförstånd blev på något sätt mitt fel "varför sa du inget" . Men nu har jag diskuterat för mig, argumenterat och beslutet bollas mellan de olika instanserna så mycket att jag helt enkelt ger med mig.
Så imorgon går jag till praktiken med en stor blomma till min fantastiska chef och tackar för allt hon gjort för mig. Sen blir det tillbaka till att bygga kroppen själv, se om de nya hormonerna funkar bättre än Enantonen och kanske börja något kul kurs, och på egen hand ta reda på om min kropp orkar en mer stillasittande aktivitet.
Klart man blir besviken
Men det här kommer inte hindra mig från att bli bättre.
Kanske kommer jag tillbaka till Finsam i framtiden. Kanske kommer jag kunna söka riktigt arbete istället.
