Mina naglar är min besatthet

Jag är besatt av Nail Art just nu. Jag drömmer om hur jag filar mina klor, varje gång jag är i en affär dras blicken till de där fina små flaskorna som fullkomligt ylar köööööööp miiiiiig snääääällaaaaaa! Jag skrev om det i ett tidigare inlägg, och nu är det dags att gå djupare in på hur pass besatt jag är.

September var den månad jag gjorde min första nagelutmaning, en ny design för varje dag. Och vid min stortå vad roligt det var! Man följde en lista, första dagen skulle designen vara röd, andra dagen blå och så vidare. Eftersom detta upptar så mycket av min hjärna ska jag härmed överösa er med bilder från min utmaning och andra designer. Hoppas ni tycker om det, i alla fall några procent lika mycket som jag gör.

Berätta gärna vilken som är just DIN favorit.

Trappor, hobfötter och gummi nagellack.

Lite groggy av sprutan.
Blir det varje gång. Trött och groggy. Är jag den enda som blir sån här? Jag kan inte förstå varför, men så är det.
Det här inlägget kommer bli... intressant... eller konstigt... eller konstigt intressant... eller bara ett inlägg. Spännande.

Ramla ner för en trappa igår. Huvudet före, fotleden smällde till och jag låg under våran postlådebox och det enda jag kunde tänka va inte igen!
Ja, saken är den att jag ramla ner för en stentrappa bredvid vår lägenhet för ungefär en vecka sen. Andra fotleden knakade då och jag blev halv liggande på de blöta sten stegen och tog tillfälle i akt att påminnas av min klumpighet. Jag är klumpig. Jag har ju brutit näsan på mig själv. När jag satte mig ner. Sant.

Så nu sitter jag här med bandage på båda vaderna. Svullna och ömma båda två. Går som om jag pissat på mig. Men asch, det är bättre än Endo ont. Eller som min fina storebror sa Så nu har du äntligen fått dina hobfötter då? Vi visste att den dagen skulle komma, då de växte till sig... 
Och vad ska man säga? Tittar jag på mina klumpar till fötter så... jo, Frodos var aningen mer ludna men annars är det rätt så lika.

Enantonen har visat på ännu en magisk förmåga, förresten, jo hormonerna gör så att mitt nagellack inte torkar. Det blir till en gummi geggamoja och det är aningen irriterande. Testade om det var mina lack som det var fel på, så målade fingrarna i en massa knepiga färger och alla blev till gummi, sen trodde jag att det var för att jag inte lät färgen torka som den skulle (har ett liiiiitet problem med tålamod) och satt i en halv dag med kladdiga naglar och försökte få tiden att gå. Men nope, det visade sig vara hormonerna! Har nu skaffat en lack från Depend som kanske kan hjälpa till, får se hur det funkar.
Fanns ett tips som innebar att man skulle gnugga desinfektionsmedel och vinäger på naglarna... klart jag testade det... och det funkade! Inte toppen bra men nog för att bevisa att det är hormoner som ställer till det.

Nej, mina fin fina läsare, nu ska jag lägga mig på soffan och se på film eller serier... är så trött och groggy i hjärnan. London ligger som en kringla och väntar på mig.

Ta det försiktigt nu! Akta er för de farliga trapporna.

Första arbetsträningen = Fail

Jag har varit helt knäckt sedan i måndags. Har gråtit och gråtit och gråtit som om jag vore gjord av vatten, och efter allt gråt skulle jag snart inte finnas kvar längre utan torkat ut. Det gick inte bra på min praktik. Min arbetsträning gick inte alls som jag hade hoppats på. Nej, som jag hade förväntat mig. Så jag kom hem, efter att ha försökt prata med min mamma och min bror, och sen kollapsade jag.

Låg i soffan men såna endosmärtor i magen, som säkert inte blivit glada av all stress jag kände, och önskade att jag kunde borra ner ansiktet och kroppen så djupt ner i soffkuddarna att den skulle äta upp mig. Så jag kunde ligga där inne i soffans mage, trygg i all stoppning, och bara gråta där, i fosterställning, tills det kändes bra igen.

Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, det känns inte rätt. Men jag kan berätta att arbetet i sig inte passade mig, ingenting ont alls till "brukarna" som var på dagcentret, de är ljuvliga och roliga och jag tyckte om dem direkt. Däremot var det ingenting annat som funkade. Och jag var så besviken, knäckt av vissa saker jag upplevde, och sen kändes det som att min kontaktperson på Finsam inte skulle tro mig, skulle tro att jag gav upp direkt utan att ha försökt.

Jag tror väl att en del av henne kände så också. Särskilt då jag hade svårt att förklara vad som gjorde att jag bölade i luren så snoret sprutade. Christoffer tyckte att jag skulle ge all information och nu i efterhand överväger jag att göra just det på vårt nästa möte. Beskriva att jag inte alls gillade hur vissa blev behandlade, och inte klarade av det som bads om mig, och mycket mer. Jag veeet, detta inlägget är så mystiskt och otydligt, men jag kan inte säga mer. Inte nu i alla fall.

Min kontaktperson ifrågasatte om jag verkligen var kapabel till att jobba, eftersom jag inte ville testa detta stället mer och det gjorde mig så frustrerad! Jag vet att jag är redo att jobba, jag vet att jag kan, det enda som krävs är att jag hamnar på en plats där jag inte bryter ihop när jag kommer hem efter tre timmar.

Jag tror att jag fick fram då då vi pratade och jag sa att hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig föreslagit detta som min praktik, det är inte en plats som passar mig, och det handlar inte om ifall jag är sjuk eller inte, även om jag varit helt frisk hade jag inte kunnat arbeta där.

Att ha trettio gravida kvinnor värt av hormoner i kroppen samtidigt gör ingenting enklare heller... Men jag insistera på praktik, hon mjuknade efter ett litet tag, och sen får vi se vad som händer när vi ses på måndag.

Det värsta är att jag blir så rädd. Rädd att jag på något sätt ska hamna "utanför" igen. Att jag inte ska få ordentlig med hjälp, det har varit så skönt med någon som "slåss" på "min sida". Så jag kan få komma igång, utan att få motstånd och knuffa mig fram. Men vad fasiken, är det vad som krävs så får jag väl ta spjärn och börja böka mig framåt. Jag har ett helt hop med underbara människor runt mig, jag kommer aldrig vara ensam i det här.

Ett litet steg för mänskligheten...

men ett gigantiskt steg för mig!

Jag har köpt ett par byxor! Svarta jeans som inte är stuprör, för en gångs skull hittade jag ett par som inte satt som ett extra skinn hela vägen ner på vaderna.

Nu kanske man frågar sig, varför i herrans namn, är nu flickebarnet så glad över ett par byxor? Och om hon nu blir såhär glad av ett par jeans, varför varför varför har hon inte köpt ett par för längesen?

Jo, låt mig förklara.

Jag har inte kunnat ha på mig byxor på flera år eftersom det trycker på Endomagen. (Endomagen är samma sak som vanliga magen, för att förtydliga) (jag är ingen ko med en jäklans massa magar) (eller en alien med tre magar hängandes över livremmen). Minsta press mot lille maggen och jag har fått så ont att jag inte kunnat sitta/stå/dansa/diska/you get the point. Men sen ett tag tillbaka har det blivit mer och mer bekvämt med strumpbyxor i min riktiga storlek (alltså inte två storlekar för stora så det sitter löst och gött) (vilket innebär att de hasar ner och man ser ut som en idiot då man drar i resåren och sparkar med benen för att få upp dem igen). Så nu, nu är det dags! Ett par riktigt stretchiga byxor.

Det känns fantastiskt! Sist gång jag köpte byxor, kan det ha varit 2 år sedan? 3? Så var det graviditetsbyxor så att linningen skulle sitta över buken, men till och med den tryckte får hårt. Nu har jag ett par vanliga byxor. Som vanligt, ickegravidt, folk har. Jajemensan.

Ett litet steg för gemene man, men ett underbart giganto kliv för mig!

Här är de, mina goingar!