Det löser sig

Jag har varit febrig och sjuk i flera dagar nu, direkt efter att Enantonsprutan satt som ett smäck i magen.
Christoffer blev sjuk några dagar innan mig och för en gångs skull var det jag som fick ta hand om honom. Försökte hinna med så mycket som möjligt innan jag själv fick feberfrossa och halsont, då mitt immunförsvar helt uppenbarligen inte insett vad det är till för. Det tror väl att det är ett syskon till blindtarmen och bara chillar dagarna i ända.
Nu är jag i alla fall på bättringsvägen och kan njuta av att höra Christoffer spela gitarr i rummet bredvid. Hans röst är härligt raspig, då han inte är helt kry än, men det passar låtarna han sjunger.

När jag hade som mest jobbigt förra månaden, då endon härjade i kroppen, var jag livrädd att smärtorna kommit tillbaka igen och inte skulle gå att hindra mer med hormoner. Är det såhär jag ska leva nu? tänkte jag om och om igen (aningen dramatiskt då jag till att börja med är en teatralisk människa plus att femton kilo hormoner för mig lite extra känslig).

Dagen efter sprutan var jag på benen i några timmar.
Dagen därpå var jag igång och diskade.
Dagen därpå... du fattar galoppen.

Om jag inte blivit sjuk så hade jag vart studsande på benen för längesen!

Det är galet hur effektiv och underbart och alldeles ... alldeles... underbar  min älskade Enanton är. Ibland får jag för mig att sluta behandlingen, att den inte hjälper något mer. Och sen får jag upp ögonen för vilken mirakel medicin den har varit för mig. Okej, biverkningarna är inte roliga, men det gör mer nytta än ont. Det tar ju rent av bort det onda.

År 2013 började kanske inte perfekt, men nu har det vänt, jag kan känna det!

  

Bristningsgränsen är nådd

Jag åker in idag och får sprutan av en jätte snäll sköterska på vårdcentralen. Hade så ont igår att jag var nära att tuppa av. Dags att lagas. Fick veta att den dåliga sköterska inte jobbar kvar, vilken lättnad. Kan ha skällt ut henne om jag råkar träffa henne nu.

Önska mig lycka till! In i hormondimmsn!!!

Räknar dagarna till nästa spruta

Fyra dagar till jag ska ta nästa Enantonspruta. Fyra dagar. Bara fyra. 
(Skrev först fem dagar, säger en del om hur virrig i skallen jag är just nu.)

Jag försöker hålla humöret uppe just nu och jag får erkänna att det är svårt. Har inte kunnat komma ut ordentligt på två veckor nu och smärtorna fortsätter att banka skiten ur mig som en ilsken brittisk fotbollshuligan. Jag som inte ens gillar sport.

Flydde till mina föräldrars hus då vår lägenhet började krympa och kväva mig. Nu är jag tillbaka och rummen har normala proportioner igen, även då jag tillbringar löjligt mycket tid i badkaret. Snart kommer jag bli ett russin. Ett russin med svart hår, brillor, iförd en grå onepiece. Undrar om Christoffer fortfarande funnit mig attraktiv?

Aldrig förut har jag längtat så efter att få en spruta i magen, bli fullproppad av hormoner. Men jag längtar verkligen! Jag vet att något blev väldigt fel sist gång, det måste korrigeras.

"Vad gick fel då?" kanske du undrar? "Sluta hinta åt att något gått galet och säg rakt ut vad fasiken som hänt, din dumma dramaqueen!" Kanske du tänker. Vilket skulle göra dig till en mycket otålig människa och du borde nog gå och prata med någon. Stress är dödligt, vettu.

Jo, förra sprutan fick jag en sköterska som jag haft en gång innan. Den gången tog hon min dyrbara spruta och skwiiirt sprutade ut en stor klump med behandling på bordet. Hon mumlade något och jag fråga förfärat om det där skulle påverka min behandling. Nej nej, klart det inte skulle (hormoner funkar ju så mycket bättre om de ligger på en bordsskiva än inuti din kropp, din jävla knasboll!) (så sa hon inte.) Jag var orolig men sprutan funkade, förutom mot slutet av månaden då det gjorde mer ont än vanligt.
Henne fick jag igen. Men vem är jag att döma? Vem som helst kan ju göra ett misstag, och hon borde ju ha lärt sig att inte spilla ut vätska denna gången, tänkte jag,
Fel fel fel. Nu hade hon ju fått in snitsen och lyckades få ut ännu mer av vätskan. Lite på bordet, lite på väggen och lite på hennes hand. Denna gången sa jag inget utan vaggade ut ur vårdcentralen så fort jag kunde.
Några dagar gick riktigt bra. Men sen var det som att hormonerna tog slut och jag fullkomligt däckade. Har haft så fruktansvärt ont att jag inte ens orkar ringa till vårdcentralen för att boka om min tid själv. Min härliga mamma fixade istället en ny tid och såg till att jag inte skulle få samma sköterska igen.

Så nu väntar jag. Härdar och försöker att inte gå ner mig, det är bara så skrämmande att ha så här ont igen.
Skriver så mycket jag orkar, och har skickat in mina första bidrag till två novelltävlingar. Första gången någonsin! Får se om jag eller/och Christoffer vinner något! Håll tummarna för oss.

Nu ska jag drälla ner i badet igen...

Christoffer såg denna bild och sa: "Du är ju sjuk i huvudet."

Pysselmani

Enantonsprutan gör inte sitt jobb denna månaden. Sköterskan som ger den till mig har en tendens att rikta min dyra spruta upp i luften och sen skjuta iväg flera pölar med medicin. Några "ojsan hoppsan" och sen låtsas hon som ingenting. Denna gången så har inte Enantonen funkat alls.

Så vad gör man om man inte kommer ut ur lägenheten?

Man blir frustrerad och gråter en massa. Men förutom detta så har jag pysslat maniskt. Här kommer en blandning av allt jag har fått för mig att skapa den senaste tiden.

Om du inte kan få nog av mina pysselbilder (som snart är lika vanliga som kattbilder, matbilder och fotbilder) så hittar du mig på Instagram under namnet Gumsamumsa.

Christoffer Decoupageade t-shirt. Står "They shoot writers don't they?"

Tavla att hänga ringar på.

Bokmärke monster.

Bokmärke grejimoj.

Min virkade zombie tjej.

En gammal trogen vän dog idag...

Jag tyckte att den inte var som vanligt. Surrig och konstig.

Idag var den helt kall.

Farväl fina värmedyna, du gjort ett storslaget jobb!

Får välkomna den nya dynis från Clas Ohlson. Visst är det en skönhet!?

Jag bloggar alltså finns jag

Det är inte klokt hur längesedan jag visat min nuna när. Jag hade flera kommentarer som väntade på mig och blev som alltid rörd och tacksam att ni läser och tycker till. Jag har fått frågor hur jag mår, vart jag tagit vägen, om jag egentligen är en utomjording som åkt tillbaka till min planet (nej, det har ni inte frågat) (men det vore en väldigt oväntad sådan!), hur jag kan kommas i kontakt med och lite annat smått och gott. Jag tänkte ta tillfälle i akt att svara men också att förklara vart jag varit, varför jag har varit och om jag egentligen har varit någonting när jag inte funnits här på bloggen och skrivit.

Jag har fullt upp med min rehabilitering, klicka på linken så är det en go sammanfattning om vart jag fortfarande är och trampar. Min förbättring går upp och ner upp och ner upp och ner men alltid vinklat uppåt i en stadig takt. Inte i det härliga tempot som jag önskat mig och det har emellanåt gjort mig fullkomligt tokig.
Så tokig att jag helt stängde av. Jag ville inte tänka på Endon. Ville inte känna Endon. Ville inte se min sjukdom, ville inte veta av den mer. Jag kunde inte acceptera att jag fortfarande var/är sjuk. Jag kunde inte tänka mer på mediciner, hormoner och att ständigt göra vad som är rätt för kroppen. Tack men nej tack, jag har gjort mitt nu och nu tänker jag inte ägna någon mer tanke på den här skiten.

Det funkade naturligtvis inte alls.

Jag blev istället manisk över att hålla igång. Så fort jag hade en chans att känna och tänka på min situation så började jag sysselsätta mig med något. Satte upp en barriär av pyssel framför mig. Detta innebar också att jag inte kunde blogga, svara på Endomail eller njuta av stunden. När jag pratade med min psykolog och insåg vad jag höll på med var det en damm lättades. Jag fulgrät historiens största fulgråt (liten överdrift , men det låter dramatiskt passande) och sen bara östes allt ur mig. Alla tankar, alla känslor, allt. Och det kändes så tungt men så skönt. Lätt som en fjäder fladdrade jag hemåt men en läxa att ha en 15 minuters date med mig själv varje dag. Gissa om jag bölar då jag tar denna stund och skriver i min dagbok eller mailar en vän, men när det kommit ut är jag tillbaka i nuet igen.

Det är svårt att skriva detta och att hålla igång dessa minuter varje dag. Ibland skriker hela mitt inre att jag ska låta bli. Men jag ska försöka dela med mig här mer. Tyvärr kommer jag inte vara kontaktbar för frågor och liknande via mail, men kommer försöka att svara här så gott jag kan. Det blir små portioner av mig just nu.

Annars så tar jag fortfarande Enanton (blir snart två år nu) och min fokus ligger på att påbörja ett rehabiliterings program som ska hjälpa mig komma igång med en flexibel praktik! Oh, ja du hörde rätt! I februari hoppas jag kunna anmälas till detta. Christoffer, min älskling, har fått heltidsjobb som sätter igång i början av året också så puzzelbitarna i vårat liv sätts på plats. 2013 kommer bli ett strålande år, jag känner det på mig!