Glömmer det viktigaste

Så jävla ont så jag inte kan ligga still.
Datorn på magen.
Christoffer håller mitt humör uppe
och håller om mig då jag bryter ihop.

Det gör så in i helvete ont idag och jag har haft svårt att inse varför.
Tog jag verkligen ut mig så fullkomligt på träningen i måndags?
Är Endon så stygg, är den så otroligt jäkla fittig att den borrar in sig i mina nerver såhär?

Nej, visa sig va svaret.
Jag, min nöt, glömde ta min smärtlindring vid två idag.
Och då hade jag ändå en blixtrande smärta som påminnelse.

Nu är alla mediciner i kroppen och jag försöker att andas.
(Som min mamma alltid påmint mig om, då jag haft som mest ont)
(en gång råkade jag hota henne till livet för att hon blev lite tjatig).

Andas, hitta något som kan distrahera mig, andas, titta på min älskling,
andas, hitta något att distrahera mig med,andas, och inte glömma att
imorgon kommer jag må så himla mycket bättre
om jag bara inte glömmer att andas.

 

Kan man mäta smärta?

Jag slår vad om att alla som någonsin levt med smärta fått gradera hur ont de har. Själv har jag legat på en brits många gånger och fått en avlång plastbit med siffrorna 1 till 10 löpande längst kanten. VAS skalan heter den (Visuell analog skala). Sköterskan har bett mig gradera var jag ligger på skalan, där 1 är ingen smärta alls och 10 är värsta tänkbara. Men hur svarar man egentligen på en sån fråga? Är det värsta tänkbara smärtan jag upplevt eller är det värsta tänkbara smärtan som en människa någonsin blivit utsatt för? Visst, Endosmärtorna är plågsamma men jag gissar att det gör betydligt mer ont att bli doppad i lava eller om någon skalade av mig min kropp med en osthyvel. Hur graderar man egentligen smärta?

VAS skalan kan se ut såhär.

Jag har fortsatt använda mig av 1 till 10 graderingen där jag räknat 10 som att man helt enkelt tuppar av för att det gör så ont. Men igår lyssnade jag på en Podcast som heter RadioLab där de pratade om just detta. Hur kan man mäta smärta? 

De berättade om en kvinna som hade fått en sprängande huvudvärk som gjorde att hon varken kunde sova, tänka eller leva. När hon gick till doktorn togs VAS skalan fram. Vid den här tidpunkten var nyheterna stora kring ett rasbrott där en naken man blivit släpat efter en bil. Detta måste vara den värsta tänkbara smärtan, tänkte kvinnan och jämfört med det låg hennes egna smärta på en 3:a. Läkaren tänkte inte alls i de banorna. På grund av detta togs hon inte på allvar och skickades om och om hem med alvedon som lindring. När hennes pappa, som också är läkare, får veta hur hon graderat sin smärta kan han lätt guida henne in på rätt spår. Men det pekar ut ett tydligt problem med VAS skalan, smärta är individuellt.

Den kvinnans pappa frågade sin dotter fick mig däremot att tänka till. Han frågade henne hur mycket tid av hennes liv hon skulle tänka sig att "betala" för att bli av med sin smärta. Hade hon offrat tre dagar för att bli av med smärtan? En månad? Ett år? Hon hade blivit skrämd av sitt svar, 10 år var hon villigt att klippa bort från sitt liv. Det visar tydligt hur ont hon hade. Tänk vad mycket som hänt just dig på 10 år. Allt det hade suddats ut, och hon hade ansett det värt det.

Ett annat sätt var att jämföra smärtan med något vi alla kände igen. Ett bistick. De flesta har vi blivit stuckna och kan ha denna smärtan som en nummer 5 på en skala från 1 till 10. Hur mycket mer ont gör det jämfört med ett bistick?

Denna podcast fick mig att tänka till då det gällde min smärta och andras smärta också. Det är en så individuell känsla och man är alltid ensam i den, på något vis. När det gör som värst ont är man också som mest fast i sig själv. Så upplever jag det i alla fall. Nu kanske du undrar hur mycket tid jag hade gett bort för att bli av med min smärta? Hade du frågat för något år sedan, då jag mådde som sämst, hade jag offrat år. Idag, max några veckor.

Men, jag är 100 % säker, att jag precis som kvinnan som blev intervjuad,  hade gått med på att få mitt hår klippt i en hockeyfrilla för att slippa smärtan. Ingen tvekan alls. Och det säger väl ändå en hel del.

Tycker rent av att jag ser riktigt snajslig ut.

Bokmässan 2012 DONE

Glad Elin på väg till Mässan.

Som två hyperaktiva galningar ylade vi oss in på Bokmässan i år. Ivriga som småbarn på julafton insöp vi alla böcker och den inbillade doften av nytrycka blad i luften. Bokmässan är som himmelriket på jorden för mig och Christoffer. Det är en speciell plats, men också då det är lätt att mäta min tillfrisknande där.

För ett år sedan hade vi med Rullis och tillbringade ungefär fem timmar i ruset av böcker. I år hade vi fortfarande med oss Rullis (gå långa stunder funkar fortfarande inte) men... (stort MEN):

Vi var på Bokmässan i åtta timmar, cirkus. Och det var fullproppat med folk, många fler än sist år. Visst tog det mer på krafterna denna gång än då det fanns andrum (inte ett rum för änder utan plats att andas). Men det var alldeles alldeles uuuunderbart! Vi hade med oss mamma, pappa och brorsonen Jonathan den första timman men jag tror inte de såg på bokhavet med samma rosa glasögon som oss.

Vi såg kändisar som fick oss att fnittra som småflickor. Såg allt från Juholt till Lasse Åberg. Från Glenn Hysén (vi fick ögonkontakt!) till vår favorit Edward Blom. 

Luddrande med böcker har jag kommit fram till att man visst kan köpa lycka. Så det så. Om det är en bok, det vill säga.

Varje kantig skönhet är ju tillgång till en helt annan värld med helt nya förutsättningar. Äventyr där man inte ska slåss mot Endo utan slåss mot farliga spöken eller kreditkortsräkningar. Åh, vad jag älskar böcker!Att vi också såg Edvard Blom sova i en stol i en monter var pricken över i.et. Christoffer var inte helt förtjust i idén men jag övertalade honom att rulla mig förbi Herr Blom och ta smygkort på honom då han sov. Tydligen var jag inte bra på smygandet och Herr Blom vakna och vi rullade kvickt och skrattande därifrån. 

Allt som allt köpte vi 28 stycken böcker (var inte orolig, jag ska inte räkna upp dem allihop), 3 Anime filmer  och en nyckelring med den Totoro. Jag fick ena boken signerad och en chans att prata engelska med författaren, hoppas jag gillar boken så jag kan bli lite extra starstruck i efterhand.

Till råga på allt, efter en natt i min storebror Dans lägenhet i Göteborg, så åkte vi till Ikea! Dagen efter Bokmässan! Att jag orkade lufsa runt där i jakt på bokstöd är ju helt otroligt! Samtidigt var det ett snäpp överkurs då jag böla som en gris då jag väl kom hem, och ryggen var stygg som en nunna.

Kort och gott kan jag summera Bokmässan 2012 som ett lyckat äventyr!

Men precis som med Julafton, så fort den är klart längtar man efter nästa!

Lyckliga och kära

Enantonen gav mig ångest

Biverkningarna från Enantonen var vidriga igår. Jag försökte skriva ett hurtigt informativt inlägg om Bokmässan men kunde inte få ihop det. Det går inte att trycka på mig en mask med ett brett leende, inte här av alla ställen. Så jag ska berätta om min gårdag så som den var påriktigt.

Min härliga svägerska Sanna körde mig till vårdcentralen så sprutan kunde tryckas in i min putiga mage. Eftersom jag blir väck direkt efter sprutan (blir väldigt väääldigt gosig) (fylle gosig) så hjälpte Sanna mig hem och plantera mig i soffan som en geggig mossa. Och det gick superbt. Ingen överdriven smärta som reaktion. Bara trött och groggy.

Sen satte biverkningen igång.
Enantonen satte sig på mig så jag blev platt som en A4.a. Jag fick ångest. Virvel efter virvel efter virvel efter virvel av panik och ångest tills jag bröt ihop. Jag grät hela kvällen. Över allt. Över inget. Och det gjorde ont. I bröstet. I hjärtat. (Som en dålig dikt).

Christoffer lugnade mig och tröstade mig. Matade mig med snask och vattna mig med Cola Light. Prata mig ner på jorden så fort biverkningen eggade igång paniken igen.

Värsta reaktionen jag fått på Enantonen hitills. Fy fan.

Idag mår jag så mycket bättre! Mitt psyke är någolunda i balans igen. Och för att fira detta har vi två golfbollar till fiskar i akvariet! Sudd och Kludd heter dem.

Tänk vad lite hormoner under huden rör till i kroppen och huvudet... och det är samtidigt densamma som lagar mig. Om man ser på det så är det rätt lustigt ändå, eller hur?

Beundra nedan Sudd och Kludd, mina vackra nya bebisar.