Åldras i min frånvaro

Jag har varit borta från Bloggen alldeles för länge. Anledningen är ett stort bevis på att jag mår bättre då jag haft fullt upp med att fylla år, gå på rehabmöten och njuta av solen.
Jag minns min förra födelsedag då Christoffer bjöd mig på middag inne i stan. Kommer så väl ihåg rullis som var tvungen att vara tredje hjulet (hehehe) och hur jag så ville lämna den hemma för att för EN kväll känna mig normal. Frisk.
Denna födelsedagen har varit en värld större än förra. Ingen rullstol. Äventyr. Jag kände mig som Elin igen. Inte EndoElin.
Ibland är det lätt att fasta i frustrationen över att fortfarande ha ont. Men detta har varit en stor påminnelse om hur otroligt långt jag kommit. En kik i backspegeln innan jag gasar på framåt.

Dags för rebah

Idag är mitt första möte med Rehabteamet! Jag är så nervös att jag kan komma att spricka i miljoner bitar och någon måste komma hit och puzzla ihop mig igen innan klockan tio. Vet inte ens vad jag är nervis inför. Det är ju bara så nytt och okänt.
Först ska jag utvärderas. Två timmar med en sjukgymnast idag. Två timmar med en psykolog imorgon. Två timmar med en arbetsterapeut nästa vecka. Sen avslutas allt med ett peppigt gruppmöte i början av juni.
Två timmars sjukgymnastik? Rena maratonet för tusan. Sen har mitt försök till blont jämt hår nu blivit resulterat i en grön ton! Grön! Så nu blir det till att testa kroppen i två timmar med mögelgrönt hår... Kunde vart bättre, det var ju faktiskt smurfblått för några dagar sen.
Önska mig lycka till, för nu jäklar ska jag rehabiliteras! Äntligen.

Ett år försent

Det har gått över ett år sen smärtmottagningen hört av sig. Jag har inte jagat dem då Doktor Duktig gjort skäl för sitt namn. Och idag ringde min smärtläkare.
Samma läkare som skulle tagit tjänstledigt för ett år sen. Alltså måste hon hunnit sluta, va ledig och sen komma tillbaka under tiden jag klarat mig utan deras hjälp.
Bitter? Nja. Kanske en smula. Mest principen av det hela att de lovade att hjälpa mig men ingenting hände.
I alla fall pratades vi precis vid. Jag berätta syrligt om hur mitt år varit och hon lät smått besvärad.

Ja men du kan ju fortsätta trappa ner på Tiparolen och sjukgymnastiken är jätte bra och... Ja... Så får du höra av dig om det gör mer ont.

No shit Sherlock. Ett oerhört meningslöst samtal som sluta med att hon gav ett enda bra tips om vilken tiparol jag ska ta bort härnäst... Vilket inte heller direkt kom som en chock.
Nu klarar jag mig ju bra utan dem. Har haft tur som haft min goa Doktor. Men det är inte alla som har det så bra och det är inte klokt att man ska behöva jaga efter sin vård. Man måste vara frisk för att orka söka vård i Sverige nu för tiden. Vilken jävla paradox.