Lägenheten har känts som et fängelse förra veckan. Nej, inte den fina lägenheten, min kropp. Det har inte varit något att gnälla över, har det känts som. Vad ska jag göra? Säga upp kroppen och flytta in i en annan?
Så jag har försökt sysselsätta hjärnan och kroppen så gått jag kunnat. Allt för att va igång tills min älskling kommer hem. Och visst har det funkat! Det är kul att fixa här hemma, baka bröd och promenera då jag kan. Det är ju så mycket mer än jag har kunnat förut.
Det känns nästan otacksamt att gnälla nu. Jag kan ju göra frukost de mesta mornar. Jag orkar umgås med folk mer. Jag kan gå! Jag kan sitta! Jag skriver, vet vad jag vill bli då jag blir större.
Kanske är det ett friskhetstecken att inte nöja sig? Att jag vill ut och jobba eller studera. Att jag vägrar bli sittandes. Men jag är i limbo. Är friskare så jag det känns som att min framtid är vid mina fingertoppar men jag når den ändå inte.
Kunde så klart inte hålla tyst. Hormoner fick känslorna att koka över. Tur var väl ändå det?
Nu får jag hjälp att hitta på roligheter! Och det är som att gå på moln. Christoffer är redo att få liv i mina drömmar bara jag berättar vad jag vill. Mamma kommer på besök. Igår var mormor på ett uppdrag hit där hennes mål var att göra Elin lycklig.
Två av mina goa bröder, min brorson och mamma var med och jag fullkomligt sprudlade av lycka att umgås med dem allihop!
Min mormor skämde bort mig och lyckades helt med sitt uppdrag! Så väl att, dagen efter, ligger jag på soffan och ler som ett fån även då febern får blodet att koka.
Asch, vad är lite feber och en släng med Endo då jag har så mycket kärlek runt mig?!
(Fast missförstå inte, Endojäveln är ett monster och den ska bort. Den är idioten som kom på festen även då den inte va bjuden. Idioten som ställde sig utanför sitt exs föräldrars dörr sju år senare och grina. Den är den där snorkråkan långt bak i näsan som stör men man omöjligt kan få ut. Den är mobbaren i klassen. Den sura mjölken i kaffet (som inte är farligt men väldigt äckligt). Den är som den där genvägen som man alltid glömmer bort halvvägs igenom och gör att man hamnat på fel sida av stan. Den är den där stygga rösten bak i huvudet som säger att du inte duger. Den är en jävla härd som gör sketa ont!! ....nu kan jag ha kommit bort mig lite men du förstår säkert att jag helt enkelt inte vill ha Endon i mitt liv.)
Published with Blogger-droid v2.0.4
