Så jävla coolt!

Mina framsteg är overkligt stora just nu. Det känns som att jag tar jätte kliv framåt och då jag vänder mig om för att se var jag varit blir jag chockad över hur tufft jag haft det. Sen tar jag ännu ett steg och upprepar proceduren. Det är häpnadsväckande. Ett tag trodde jag att det vore möjligt för mig att må så här bra. Fan va skönt att ha fel ibland!

 

Jag har fått ännu ett hjälpmedel mot Endon. Ett litet mirakel i pillerform som ger sig på min ryggsmärta. En medicin som inte alls är lika stark som Tradolan. Låt mig presentera en släkting till Diklofenak (som du säkert sett reklam för på tv, ”tänk gult” är den löjliga slogan); Tradil. 

Tradil är en antiinflammatorisk som är snällare mot magen är Diklon, som krossa min stackars magge. Jag fick tipset att testa en sån här medicin av mina endosystrar och till min chock tog det två dagar och jag märkte avsevärd skillnad! Jag har testat Tradil innan men bara fått ta dem vid behov, alltså då jag redan har ont. Nu däremot tar jag dem  förebyggande morgon, middag och kväll och jag har en smärtlindring som funkar briljant. Hur coolt är inte det här?!

Så igår kväll trappade jag äntligen ner 25 mg till av Tiparolen/Tradolanen. Som jag längtat efter att kunna göra det! 

Om man trappar ner på Tradolan, särskilt om man tagit det en längre tid, kan man få utsättningssymtom. Alltså är kroppen van vid medicinen och reagerar på att den försvinner ur systemet. Jag trappar ner långsamt så det enda jag känt av inatt har varit sömnrubbningar. Sov jätte oroligt och vaknade hela tiden med en obehaglig känsla i kroppen. Men det är än så länge det enda problemet symtomet, så jag får väl dricka lite extra kaffe idag eller ta en liten tupplur senare. Absolut värt det då jag blir av med onödig medicin.

Jag var på vattengympa igår och har börjat bli vän med tanterna som också plaskar runt ihop med mig. Alla är jätte rara. Det är tung träning för mig och jag måste ideligen tänka på att inte göra för mycket men, vid min stortå, vad härligt och roligt det är!

Så lycklig att tårarna fastnade

Detta inlägg skrev jag måndagen den 16:e Januari. Eftersom jag har internetproblem har jag inte kunnat posta det men nu äntligen ska jag dela med mig av lite roligheter. Läs och njut.

Jag som gråter för så gott som allt blev så rörd att jag torkade igen som en öken. Grimaserna, kippandet efter andan och den viktorianska handviftningen framför ansiktet var där, men tårarna innefann sig aldrig. Trodde att det kan ha varit Doktor Duktigs defensiv mot tårar (snabbt byta samtalsämne) som fick mig att liksom komma av mig i min gråt attack. Men inte ens då jag pratade med min älskade Christoffer trilla någon tår med tillhörande slaskigt snor. Inte ens då jag berättade för min svägerska Johanna eller över sms till min mamma. Min kära mor tog däremot vid där jag misslyckades och grät över sms. Det måste vara en bedrift i sig själv.

Om vi backar bakåt bandet till min resa till vårdcentralen kommer du ser en bedrift större än den där snubben som hade ihjäl Goliat. Jo, jag åkta buss hela vägen till vårdcentralen. Och inte bara det, nej du, jag åkte alldeles själv. (Föraren va ju med givetvis, hade blivit en lång resa annars) (eller väldigt kort, beroende på hur man ser det). Christoffer var inte med. Ingen annan som stand in heller. Jag bestämde mig för några dagar sen att jag orkade ta bussen istället för skjuts denna gången. Och efter lite mer funderingar kom jag fram till att jag är redo att möte Doktorn själv. Med tanke på min läkarskräck, som på grund av alla skräckinjagande läkare, så har det varit fruktansvärt jobbigt att ens föreställa mig en doktor. Nu tog jag mig dit själv och kände mig som den starkaste kvinnan på jorden.

När jag sen pratat igenom allt som hänt sen senast med underbara Doktor Duktig, när vi bestämt att jag ska testa Tradil mot ryggvärken, så ser han på mig med huvudet lite på sned. (Låter pretto men det var faktiskt lite snett, han kanske har ett ovanligt tungt höger öra, vad vet jag?) Och så sa han:

"Jag tror att du kommer bli helt bra ifrån det här." 

Jag vet inte om han sa det till mig eller till sig själv. Kanske till oss båda. Kanske till och med till Distrikssköterskan Kärringen (fast det vore konstigt för hon var inte där). Jag blev så chockad att jag gjorde de tidigare nämnda flämtningarna, minerna och viftandet med högerhanden. Men jag kom aldrig igång. Istället pratade Doktor Duktig bort mig och snart satt jag på bussen. Själv. Som rena superhjälten på mega äventyr. Oövervinnerlig.

Inte förrän några timmar senare sjönk det han sagt in. Jag sms.ade runt den underbara nyheten. Skrev ut den på Facebook. Och först då jag läste alla berörande kommentarer började fulgråten. Jag grät med en lycklig klump i magen.

På något vis har min fokus alltid varit på att bli symtomfri igen. De stunder jag gett upp hoppet har Christoffer eller mina nära och kära varit där och peppat mig. Men Doktor Duktig har alltid insisterat på att jag måste vara redo på att bli tvungen att leva med smärtan resten av mitt liv. Endometrioskliniken gav mig samma dom, fast aningen strängare. Men jag hade blivit lagad av hormoner förut, varför skulle de inte kunna göra det igen?

Att äntligen få höra Doktor Duktig ta tillbaka sitt tvivel och helt tro på att jag kommer bli "frisk" (läs: symtomfri) var oväntad och alldeles… alldeles…. wunderbar!

Diklofenak, en hjälte

Jag har haft väldiga problem med min rygg den senaste månaden. Eller de senaste tre åren, om vi ska vara petiga. Min säng har alltid varit för hård men eftersom jag inte kunnat köpa en ny har det känts onödigt att gnälla om det. Nu är det dags att öppna gapet och göra en stor gnäll:

"Jävla skit säng som är så jävla hård att jag inte kan sova! Jag önskar jag vore rik så jag kunde köpa en go Tempursäng och luddra i den. Sova mjukt och gott! Kunna göra allt jag förmår så att min stackars rygg får all lindring den förtjänar! Satans säng!"

Okej, då var jag klar med gnällandet. Dags att hitta en lösning.

Tack vare fina kloka Endotjejer Mia och Ulrika har jag fått råd och tips. Det är otroligt vad mycket fakta vi bär runt på som man inte får utav läkare. Information som sprids likt en klamydia. Fast utan sex. Och klamydia.

I alla fall. Jag har fått rådet att ta Diklofenak 2-3 gånger om dagen. Diklo är en tablett som är inflammationshämmande plus att den hjälper immunförsvaret (om jag har förstått det rätt). Det lustiga är att jag faktiskt fått Diklo utskriver för några år sen, men de funkade så dåligt. Har förstått nu att jag inte fick rätt dos. Den röda tråden då det gäller Endon är att man ska förebygga. Invänta inte smärttopparna utan ta medicinen så att du aldrig får ont.

Logiskt och underbart.

Jag har Naproxen tillgängligt så jag ger dessa en chans, som ett test för att se om de kan kicka ryggonten rätt i huvudet. (Försök att se det framför dig!)

Då jag ska ha min första Vattengympa på tisdag måste jag va på topp tills dess. Eller ja, måste och måste. Jag vill. Så håll tummarna för mig! Ryggen och jag ska bli vänner 2012.

(Nästan) Årets första kyss!

Praktik, Enanton och smulor av förvirring

Nytt år, ny spruta idag och en praktik att jaga ikapp. 2012 börjar i galopp och jag kan inte göra annat än njuta. Hela 2011 gick ut på att vänta... vääänta och härda. Äntligen ska jag få något att sätta mina gaddar i. Och jag ska ta mig tusan gnaga och tugga allt jag förmår!

Ska till Sjukgymnasten Guldklimpen idag också. Jag har haft svårt att komma till Pilatesen då den är på dumma tiden, min Endo är som en sockerhög tvååring i trotsåldern. Men nu har jag bett om övningar att göra hemma så jag kommer någon vart. Kanske till och med få testa vattengympa så jag kan flyta runt i någon pool och skaka på häcken lite.

När det gäller min praktik är jag en smula förvirrad. Min Rehabkoordinator gav mig okej precis innan jul att få leta min egna praktik. En praktik då jag själv väljer hur många timmar jag vill börja jobba och framför allt en plats jag får välja alldeles själv. (Wooho!) Men hur i hela friden ska jag gå tillväga? Ska jag valsa in på närmsta scrapbooking affär och ställa mig lutad mot dörrkarmen, hålla fram en ros och viska hest "Ni vill ha mig här".

Eller ska jag klampa in, daska till dem i ansiktet med en tom Enantonförpackning, vifta med min nyskrivna CV säga: "Jag är 3% invalid, gratis och kan komma hit tre timmar i veckan. När ska jag börja?"


Ringer man kanske till chefen istället? Stammar fram att man vill ha en praktik, inget riktigt jobb för att jag har en sjukdom som innebär att vävnaden som växer i livmodern (ungefär där lägger antagligen en manlig chef på luren).

Nej, jag ska sluta skoja nu. Ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Jag antar att jag får ta med en CV där min tidigare jobb är nedskrivna, ta på mina nörd glasögon och börja fråga mig igenom Uddevalla helt enkelt. Jag kan bara inte fatta att det är dags nu, att jag ska få börja kika efter praktik. Det känns som att jag gör något förbjudet, som då jag smygsurfade in på Arbetsförmedlingen för att se vilka jobb jag inte kunde söka.

Är det någon som har ett bra tips på hur jag ska göra, var jag kan söka eller något annat kul? Jag tar gladeligen emot all hjälp.

Posering i nya mjuka morgonrocken