Det är nästan så att jag skäms över att bloggen hamnat i skymundan. Det har varit mycket i mitt liv just nu plus att det tar emot att gå in på nätet då jag måste koppla ihop datorn med mobilen och upp med den där appen och hitan och ditan. Men jag saknar att skriva här och ska försöka påminna mig själv om att det är värt "besväret".
En sak som fick mina fingrar att tråna efter tangentbordet var en fantastiskt fin kommentar jag fick på mitt senaste inlägg. Det var från en Endotjej som fråga om mitt liv i allmänhet, hur jag gjort för att hålla mig igång då jag inte kunnat ut och festa som "normalt folk". Det hon skriver är så sant, på många vis, man vill först och främst verkligen komma ut just för att man inte kan. Sen är vårt samhälle väldigt fokuserat på just alkohol, ut och festa ihop. Och det är inte enkelt då det känns som att man varje helg missar en stor del av livet.
Min Endosysteryster frågade mig om råd och det jag kan göra är att dela med mig om hur jag har gjort. Först och främst har det varit väldigt viktigt för mig att ha
någon som stöttar mig. Det gör hela Endoröran så mycket enklare. Någon som vet hur jag har det, in på minsta detalj, som är påläst och kan stötta mig då jag tappar fortfästet. Denna person är, som ni alla vet, min Christoffer. Innan Christoffer var det min mamma. Mitt största jobb har och är att alltid vara rak med vad jag behöver. Att inte linda in vad jag går igenom för att "inte vara till besvär". Man blir en väldigt svårt person att hjälpa om man inte visar vad man behöver hjälp med.
Det är väldigt viktigt att om du lever med någon att den personen fattar vad du går igenom. Att denna person inte ger dig dåligt samvete för att du är sjuk. Det är inte direkt en hobby man tagit sig ann och älskar att göra, personen som är dig närmast måste fatta detta. Bra är det att
mata sina nära och kära med en massa information. Christoffer läste in sig tidigt på vad Endo är. Min familj fick en smärre skräckattack då de googla runt på nätet och läste om allt, så det kan vara en bra idé att välja ut någon site som har allt samlat på ett lättförståeligt vis (host host).
Sen kommer du tyvärr upptäcka att vissa "vänner" inte alls står dig så pass nära att de kan tänka sig att stötta dig i en sån här situation. De kan göra saker värre istället för att stötta. Då är det viktigt att
förstå vad för folk man vill ha kring sig. Samtidigt kommer det finnas vänner som ställer upp mer än du trott att de skulle göra. En riktig vän finns där för dig, den kan tänka sig att se på film med dig en fredag istället för att supa skalle. Detsamma gäller ens partner. Jag levde i ett uruselt förhållande innan jag träffade Christoffer och jag kan garantera att jag hade varit grovt deprimerad idag om jag inte hade lämnat honom.
Jag är en person som älskar listor. Sen jag va liten gjorde jag konstiga listor över tankar, böcker, planer och vad som än kunde fastna i min skalle. Men det har varit en fördel för mig också. Jag gjorde en
lista med roliga saker. Sånt som jag tycker är jätte kul att göra. Sen delade jag upp listan på sånt som jag såg fram emot att göra då jag blev piggare (som jag lade undan och hade som pepp) och sånt som jag faktiskt kunde göra direkt. Det kunde vara yttepytte saker. Som att jag ville lära mig virka. Med hjälp av Youtube och Christoffers mormor kan jag nu göra det. Och jag gjorde listor på filmer jag ville se. Serier som vore roliga att följa. Det kunde vara vad som helst men jag använde fantasin och försökte testa att göra det mesta, även om jag inte kom ur soffan den dagen.
Sen har jag också lärt mig innebörden med att
använda den ynka energi man har till de roliga sakerna. Visst vore det bra om jag diskade istället för att gå på bio, men jag kommer må så mycket bättre psykiskt om jag kom iväg på ett litet äventyr än om jag hade fem rena tallrikar. Prio nummer ett har alltid varit att hålla mig så glad som möjligt.
Blir jag däremot ledsen är det minst lika viktigt att
släppa ut det. Gråta ut ordentligt och verkligen tycka synd om mig själv ordentligt tills det släpper och jag kan gå vidare.
Mitt sista tips skulle vara att bjuda in en lagom dos med vänner (så många man orkar att prata med på en gång då man har det tufft) och hitta på något kul hemma. Det kan vara en tjejkväll med ansiktsmasker och fotbad. Det kan vara en melodifestival kväll där vi betygsätter kläder och uppträdande. Det kan vara något litet som att äta glass och snacka skit. Eller något större med en picknick utomhus. Ibland är det inte lätt för andra att tänka utanför ramarna, om de är vana att dricka och festa så kommer det automatiskt bli sättet de vill umgås på.
Dessa små äventyr är guld värda! Och det är svårt för ens vänner att veta hur mycket man orkar och de vill inte heller vara till besvär om de vet att man haft mycket ont. Det är där man måste visa tydligt vad som funkar för just en själv.
Sen kan man inte underskatta riktigt härligt skvaller från någons festande helg. Man kommer tyvärr missa en del fester men om man frågar mycket om vad som hänt blir man ju ändå delaktig. Sen, för mig, kom det en tid då jag kunde trappa ner på smärtstillandet och kunde komma ut och festa en kväll. Någon gång orkade jag inte stanna så länge. En annan orkade jag en hel kväll plus utgång. Och herre jäklar vad jag njöt!
Min Endosyster frågade:
"Jag undrar vad som drivit dig framåt genom åren trots alla smärtor och allt som varit så jobbigt?"
Det var en svår fråga faktiskt. Men jag antar att allt har drivit mig framåt. Jag har vägrat acceptera att det inte ska finnas någon behandling för mig, jag har alltid varit fokuserad på att bli bättre. Jag har njutit av nuet, då nuet inte gjort ont. Men framför allt har Christoffer, min familj och mina vänner hjälpt mig. De stunder då jag verkligen inte orkat mer, då det känts som att min kropp inte kan ta ett en enda smärtimpuls till utan att kollapsa
, då har deras kärlek och uppmuntran räddat mig. Kommentarer här på bloggen och alla som berättar att de läser min blogg. Snälla ord på Facebook. Det har gjort att jag inte känt mig ensam. Att vi kämpar ihop, på något diffust vis.
Herre jäklar vad flum det där låter.
Jag vill verkligen tacka för den fina kommentaren och för önskemålet av ämne. Tar gärna emot fler såna, det är enklare att veta vad ni finner intressant. Stor kram på er, alla mina fantastiska läsare! Ni har hjälpt/hjälper mig att slå skiten ur Endon tills det inte ens är en liten fjärt kvar av den!
