Nu jävlar sjunger jag!

Jag hade mitt möte med min Rehab-koordinator i måndags. Hon var en ängel, en riktig hurtig klok och godhjärtat ängel. Min Rehab-Ängel.

En normal fråga efter ett sånt här påstående är: Finns änglar?! eller Vad är en rehab-koordinator?

Eftersom första frågan redan är besvarad så ska jag förklara vad min Rehab-Ängel är menad att göra. Eftersom jag själv har dåligt hum om det så hittade jag denna beskrivning på primärvårdens hemsida:

Rehabkoordinatorns arbetsuppgifter består av att lotsa sjukskrivna patienter i rehabkedjan så att patienten utan dröjsmål får tillgång till adekvata åtgärder för att återfå hälsa och försörjningsförmåga.

Kvalifikationer:
Gedigna och aktuella kunskaper i lagstiftningen och Försäkringskassans regelverk är ett krav.

 Det var som att dricka guld då hon började fråga mig vad jag vill och sedan fundera ut hur vi skulle se till att få det ordnat. Att ha en person på sin sida men så mycket kunskap är som att äga affären man handlar i. Möjligheterna blir gigantiska och hennes peppande gjorde att jag kunde erkänna drömmar jag inte plockat ned från hyllan på länge.


Så vad vill jag ska hända nu?

Jag beskrev det ungefär såhär: Jag vill ha en plats att gå till där jag får känna efter hur mycket min kropp orkar utan att bli stressad. Men viktigast är att den platsen är flexibel, jag vet aldrig när jag har ont. Jag vill ha en plats där jag kan börja försiktigt och öka efter förmåga.

Rehab-Ängeln justerade sin gloria och vickade på vingarna då hon funderade över vilken instans vi skulle vända oss till. På grund av Arbetsförmedlingens behov av exakta tider, timmar att uppnå, ska vi prata med min Socialtant (läs nu för all del inte: sociala tant utan min tant på soss) och se om hon har någon bra plats i åtanke. Och när jag skriver vi menar jag min Rehab-Ängel. Hon ska hjälpa mig med denna kontakt.

Det känns som att hela världen öppnar upp sig. De där hindren som stått så stadigt framför mig har nu evaporerat och nu får jag istället frågan: Vad är ditt drömjobb?

"Ok, om jag ska vara helt ärlig, är mitt riktiga drömjobb en av tre. Författare, sångerska eller skådespelerska (inte teater utan film) (de där giganto rörelserna med stora känslor är inte min grej). Inredning ligger också högt på listan."

Jag kan prata om det med Christoffer men om jag berättar det för någon annan känns det som om jag är 5 år och vill bli astronaut. Löjligt, barnsligt och omöjligt.
Men Rehab-Ängeln såg ut som att jag precis gjort en självklar lista över vettiga yrken och det kändes jätte skönt.

Min sång har jag lagt på hyllan sen ett tag tillbaka. Har helt tappat självförtroendet men har börjat sjunga för njutningens skull. Jag älskar att sjunga helt enkelt. Mår så bra utav det. Spelade in en cover på en sång som heter "Foolish Games" 2002 på en musikskola i Göteborg. Jag har visat det för en del, lagt ut den på någon sida och gömt den igen. Men nu när jag erkänt att det är ett drömjobb kan jag ju lika gärna dela den mer er också.

Ha lite tålamod bara, det tar 15 sekunder innan låten sätter igång. (Så nervös nu att jag tvekar över att klicka på "publicera inlägg"). Äsch vad fan...


Foolish games by ElinJonasson

Smärtmysteriet är löst

Jag är härmed Sherlock Holmes och Christoffer är min kompanjon Dr Watson. Som detektiver har vi gått tillbaka i tiden och sökt ledtrådar. Fram med förstoringsglaset för att i detalj plöja igenom brottsplatsen. En kväll låg jag i sängen bredvid min älskade (precis så som Holmes och Watson säkert gjorde mellan raderna) och glödlampan tänders ovanför min rödhåriga lilla skalle. Mysteriet var löst.

Smärtmysteriet.

Jag har haft så ruskigt ont den senaste tiden. Naturligtvis har min överpresterande mobilitet (översättning till dalslänska: rännande runt) gjort sitt. Jag har torterat min kropp och nu är den skit förbannad på mig. Men jag har ändå känt att något annat också ställer till det.

Och svaret är: Tiparolen. (Duuhruuduuuhnduuuuun) (... dramatisk musik alltså).

Så här ligger det till. Jag trappar ner min Tiparol för fullt. Har gjort det ett bra tag tillbaka. På order från Doktor Duktig gör jag det långsamt. Så långsamt som 25 mg (en halv tablett) varannan månad (fortare om jag känner att jag pallar det). Det har gått susen. Men jag har gjort ett stort fett misstag. (Duuhruunduuunduuuun)

Jag har nu trappat ner med 50 mg och använde dessa som vid-akut-nödvändig-smärtkaos-nu-pallar-jag-inte-mer-smärta-min-kropp-exploderar-snart-för-nu-är-det-verkligen-jätte-akut piller. Denna veckan jag rört mig så mycket (översättning till dalslänska: drällt som en schlok örd apekatt) har jag tagit extra tabetten fyra gånger.

När jag nu inte tagit Tiparolen denna vecka har jag istället fått utsättnings smärtor, för min kropp blev så förvirrad av mitt velande med smärtlindringen.

På Fass kan man läsa om utsättning av olika läkemedel och då det gället Opiater (som Tiparol är) står det att det är väldigt viktigt att trappa ner långsamt för att undvika jobbiga reaktioner som:

allmänt obehag, rastlöshet, inre oro, tremor, ångest, muskelspänningar, vadkramp, kolik, diarré, hjärtklappning, kylkänsla, frossa, svettningar, gäspningar, nysningar, feber, ökad smärtkänslighet, illamående och muskelvärk

Jag får väldiga vadkramper, det känns som växtvärk i musklerna, blir smärtkänslig, illamående, orolig, rastlös, muskelvärk och kanske annat jag blandar ihop med Enantonbehandlingen.

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan ha en vid nöd tablett. Att den extra Tiparolen gör att jag fuckar upp min kropp och gör att jag får mer ont. Tanken hade aldrig slagit mig att den skulle ställa till med problem, om jag tog den vid behov. Antagligen gjorde den mig inte så illa att jag lade märket till det förrän förra veckan då jag var i nöd så många gånger.


Men nu vet jag bättre och ska "bara" härda ut denna dubbla smärta tills kroppen lugnat ner sig ordentligt. Sen ska jag bara se framåt istället, fram mot mitt Rehab möte på måndag. Jag bjuder på ett roligt sms som skickades mellan far och barn, hittade precis en sida full med roliga felskrivningar som fick mig att skratta tills magen krampa. Varför inte ett SMS samtal där de pratar om något så trevligt som medicinering?

Soffarrest, stalkande dinosaurie och min visa man

Jag har varit i soffarrest igår. Hade nog behövt ha suttit där ett par dagar innan, till och med, men jag är ibland lite trög. Eller kanske för positivt inställd till hur min kropp mår. Med andra ord har jag lyckats ta ut min kropp så fullkomligt att jag haft svårt att sitta, stå och (dejá vu) ens gå till toaletten. Det är inte bara smärtorna som tagit på mig utan också påminnelsen av hur jag haft det, oron för att det ska bli så illa igen.

Som tur var har jag min älskade Christoffer som ihärdigt upprepar anledningen till att jag mår som jag gör. Att det inte bara är mitt fel (fast det säger han bara för att va snäll) (inte ens en stalkande dinosaurie hade kunnat skrämma bort mig från Liseberg) och att jag kommer att må bättre då min kropp får vila. Jag blir liksom rädd att tro på honom, då det är som värst, för tänk om han har fel?

Så klart har han inte fel. Christoffer har aldrig haft fel då det gäller min Endo.

Han är förnuftet mitt i galenskaperna och hormonruscherna. Han ser allt så tydligt även då jag kan se hur han blir skakad av mina kramper, jag vet att han vill kunna laga mig.

Nu har jag i alla fall (motvilligt) lyssnat på honom och har tillbringat gårdagen på soffan. Galen av tristess och besvikelse över att jag än en gång missat Pilatesen. Men jag får mitt pris idag då jag orkat sminka mig och gör mig redo för att möta vår nya Ekonomi tant på Socialen. Det finns betydligt roligare saker att göra än att hänga på soss i mina nya glasögon men ibland får man ha det lite tråkigt.

Känner hur kroppen långsamt får tillbaka sin styrka och jävlar anamma.

Nej, nu får jag göra det som jag egentligen skulle göra här vid skrivbordet... leta räkningar... fast, nej men ser man på... är inte det där ett ofärdigt kort som bör scrappas ... nej... räkningar var det ju...

Fokus kvinna!

Liseberg lämna sina spår

Har precis avslutat en vecka full av aktiviteter och den har lämnat sina spår. Jag har gått ifrån att luffsa ner på stan och hem någon gång i veckan till att helt plötsligt blivit galen. Har shoppat på Torp i timmar med min mormor, bror och brorson. Hängt hos optikern tills jag testat alla deras glasögon. Sett vampyrfilmen "Breaking dawn" gått på bio med sötnosarna Sanna och Johanna. Hunnit med tre kalas och i går var crescendot: Jul på Liseberg.  

Det var fantastiskt kul! Hela familjen var samlad och mamma hade lånat mig en ny smidig rullis (som även var stylish lila). Det små duggade hela dagen men aldrig så att det störde oss. Ljusen, dofterna av glögg och bakat gjorde att det kändes som om julafton var runt hörnet. Att vi också vann tre vinster (efter tre hundra försök) (antagligen en överdrift) som jag ylade hysteriskt av lycka utav, gjorde kvällen ännu bättre. Nu kan jag ticka av ännu en "Sak jag ska göra då jag blir friskare"-lista.

Men idag är jag knäckt. Helvete vad ont jag har. Emellanåt blir jag tokig och vet knappt vart jag ska ta vägen för smärtorna hemsöker hela min kropp. Hormonerna gör mig inte starkare heller, för den delen, de gör mig arg och ledsen. Jag måste tänka, om och om igen, att jag i alla fall fått ut någonting av denna smärta. Jag har haft en händelserik vecka.

Ska inte göra mer än min kropp orkar igen. Jag måste lära mig att lyssna på den. Att dela upp mina dagar så att jag inte tar ut mig, det gör så fruktansvärt ont. Har legat i badet i två omgångar redan, kommer bli ett livs levande russin om jag fortsätter såhär. Det är svårt att sätta gränser nu när jag ändå orkar mer, det är så mycket jag vill göra. Ingen jag vill missa.

Än en gång påminner jag mig själv om vikten att hitta balans, att samtidigt se hur långt jag kommit. Framsteg som sker varje månad.

Och nästa år, då ska jag fanimej kunna gå och gosa med Christoffer då vi besöker Jul på Liseberg, som det där äckligt förälskade sliskiga par vi faktiskt är.

Jag har en hemlighet

En pinsam hemlighet som jag tryckt längst bak i huvudet, så jag inte skulle råka berätta den av misstag. Men jag kunde inte hålla det inne längre...

Jag har fått ovanligt råa reaktioner av glädje då jag öppnat mig och dela med mig av denna hemlighet. Denna genanta och aningen ovanliga hemlighet.

Jag har Optikerfobi.

Okej, fobi kan vara ett starkt ord men jag är livrädd för optikern. Har varit det sedan jag var liten och fick gå till den där läskiga gubben med manicker som såg ut att vara tagna från en skräckfilm. Suttit i den där stolen och klamrat mig fast vid armstöden då samme farbror vridit mitt ögonlock ut och in medan han klagat på att jag inte skött mina linser. Det har varit som hos tandläkaren fast att denna herre också, av någon underlig anledning, alltid fick mig att lämna affären med minst dubbelt så mycket varor än jag planerat.

Jag har undvikit att gå till optikern i flera år. Det har alltid funnits bra ursäkter till att skjuta på besöket och ingen har nog förstått att jag blir kallsvettig då det kommer på tal. Men nu när jag blir så torr i ögonen av hormonerna, då jag tycker mig ha svårt att se tydligt längre, så fick jag öppna mig för Christoffer för att äntligen få det medlidande jag förtjänar.

Han skratta så han grät.

Sedan upprepade han förundrat: "Så du har alltså optikerfobi? Vad är du rädd ska hända egentligen?"
"Ja... att han ska skälla på mig... och tvinga mig att köpa saker och sånt..." pep jag ynkligt. Då brast det för honom igen och skratt attackerna fick hans mage att krampa.

Jag hade inget val längre. Nu hade jag berättat och ögonen var inte pigga längre. I förrgår fick jag nog, då jag såg hur rödsprängda och slitna de var så jag tog till och med beslutet själv. Nu var det dags.

Det var inte alls farligt. Inte alls. Jag känner mig (kanske) en smula dum som varit orolig för... ja, vad det nu var egentligen. Min optiker visade sig vara en tjej i min ålder och hon hade bott på samma gata som mig i London (fast inte samtidigt). Hon verkade inte bli allt för trött på mig då jag (som vanligt då jag blir nervös) inte kunde sluta prata och ideligen frågade vad alla tortyrredskap egentligen användes till. Och jag gick till och med därifrån med mer information om hormoner och reaktioner som kan vara bra att veta om man är en Endotjej på behandling.

Hormoner förändrar synen. Jag visste att jag såg sämre efter sprutorna men trodde att det bara hade med att ögonen blev torra, men så är inte fallet. Optikern berättade att de oftast inte rekommenderar att man köper glasögon eller annat långvarigt synredskap om man är fullproppad av hormoner, som om man är gravid eller på behandling. Just för att synen kan bli (och om jag förstod det rätt, oftast blir) bättre då hormonerna är normala igen.

Innan hormonbehandlingen hade jag synfel -3,50 på båda ögonen. Nu däremot har jag med linser -4,00 och med glasögon -4,50. Det låter kanske inte stort men det är en väldig skillnad. Inte undra på att jag kisar med ögonen hela tiden!

Ska få två par roliga glasögon om en vecka ungefär! Det är första gången jag blivit riktigt glad av att ha brillor på mig. Det hjälper naturligtvis att ha en fantastisk pojkvän som ger mig komplimanger då jag testar de olika bågarna.

Nu är min fobi försvunnen och jag ser fram emot att gå till Specsavers och hämta mina bågar. Personalen var urgullig och jag drack upp allt deras kaffe. Det var ett under att de inte kasta ut mig då jag plockade på mig massvis med bågar, tog dem till mitt egna lilla hörn, staplade dem och sedan testade dem under stor koncentration. Efter mycket velande hade jag sex par glasögon att testa då Christoffer gjorde mig sällskap efter hans körlektion.

Så här såg det ut då. (Ta en kik på de svarta glasögonen längst till höger. Där är ett av paren jag köpte.)

Det var nära att jag köpte de röda men kände mig som en excentrisk konstnär.

Hjälp, var är du?!

Jag minns så väl den där hopplösa känslan som sprider sig förlamande genom kroppen. Känslan som är en reaktion. En reaktion på läkare som inte velat hjälpa. Läkare som inte velat lyssna. Läkare som inte ens hört talas om Endometrios förut. Smärtan eskalerar, medicinskåpet börjar bli tomt och den förlamande känslan av total hopplöshet gör att du vet att det inte spelar någon roll om du gråter och skriker. Du får ingen hjälp ändå.

Jag trodde inte att man fick göra så. Skicka ut en patient med outhärdlig smärta och hoppas att en annan doktor ska laga den. Tydligen är det helt okej.

Jag fick min hjälp hos en vårdcentralsläkare. Min Doktor Duktig delar jag inte med mig utav, det törs jag helt enkelt inte. Han har min fysiska hälsa i sina händer och jag vågar inte rubba den perfekta balans vi har mellan oss. Det är en av anledningarna till att jag inte delar med mig av hans namn eller annat. Det känns också fel (vid närmre eftertanke) att sprida hans information här på nätet även då jag hyllar honom som om han vore Jultomten själv.

Efter tankeställande ord från en endosyster har jag kommit fram till att jag inte heller kan dela med mig av andra läkares namn. Vill ju inte reta upp de få guldklimpar som finns där ute. Tänk om jag trasa sönder dem allihopa och får alla Endotjejer efter mig, hormonella och galna av smärtor. Nej, lite självbevarelsedrift har jag i alla fall. Men jag tänkte däremot tipsa om två olika läkarinstanser, i Göteborg, som kan vara värda att ta en kik på.

Ska först tillägga att jag själv aldrig besökt dessa platser, men de har gott omdöme.

Läkarhuset +7

Aleris Specialistvård

Det är alltid svårt det där med gynekologer men jag minns hur det kändes att inte ha en aning om vart man skulle kunna vända sig. Istället hamnade jag om och om igen på Gynakuten på Sahlgrenska. Så fort det inte var akut längre skickades jag hem igen och fortsatte leta febrilt.

Jag önskar jag kunde skriva upp fem experter på Endo som hade gott om tider till alla som söker hjälp. Önskar jag kunde nämna en. Men nu vet du i alla fall två ställen där gynekologer ugglar i alla fall... så du inte står där handfallen och bläddrar gråtande i gula sidorna. Det är stunder som dem du råkar hamna hos en Gynekolog med ett fisknamn som beskriver dina äggledare som skorstenar fulla med gegga...

.... det är inget jag rekommenderar...

Står still men rör mig framåt

Jag var så orolig att jag hade svårt att sitta still på Caremas vårdcentral igår. Christoffer och Camilla Läckberg(s bok) höll mig sällskap och båda gjorde sitt bästa för att hålla mig sansad. När Doktor Duktig stod där i dörren och bad mig följa efter honom slog jag än en gång över hur fel jag dömt honom första gången jag satt på hans kontor.

Han verkade vara en typisk doktor som arbetat på samma ställe i många år, en sån typ som jag blivit så dåligt bemött utav tidigare. Men jag hade fel. Så fel man kan ha då man har riktigt jäkla fel. Doktor Duktig är fantastisk. Han är smart, godhjärtat och kompetent.

Så än en gång undrade jag varför jag alltid blir så satans nervös då jag ska ha ett möte med honom. Christoffer går inte ens helhjärtat in för sina "Vad var det jag sa"-sånger längre, eftersom den ska sjungas varje gång jag haft ett besök på Carema vårdcentral.

Denna gång var Doktor Duktig i sitt vanliga esse och vi samtalade om Enantonen, smärtorna, livet och vad vi skulle göra nu. Jag inväntade att han skulle ändra min sjukskrivning och att jag helt plötsligt skulle arbeta 50 timmar i veckan och bara ta Alvedon mot smärtorna. Istället skrev han ut mer Enanton, så länge jag får god effekt av dem fortsätter jag ta dem.

"Jag tänkte att du ska bli arbetsprövad. Så vi kan se om vi kan göra något mer för dig."

Jag jublade inombords. Gick hem och Googla vad det betyder.  På en hemsida om ämnet hittade jag följande information:

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredningståtgärd för att klarlägga vilken arbetsförmåga medarbetaren har eller kan uppnå genom arbetslivsinriktad rehabilitering.


Tiden för arbetsprövning är vanligtvis 2 veckor och ska bestå av enklare arbetsuppgifter och vara del av ordinarie arbetsdag.

Skojar ni med mig eller?! Detta är fantastiskt! (Utför en glädjedans som innefattar svängande armar och vickande rumpa) Detta är bättre än det jag hoppas på och det känns så skönt att veta att det kommer ske under kontrollerade former. Doktor Duktig hade redan tänkt ut vad som skulle passa och jag känner mig trygg i nästa steg.

Det känns så häftigt, jag står liksom still i tryggheten att ha mina hormonsprutor och inte slängas in i ett arbete utan att veta vad jag fysiskt klarar av och ändå rullar det på framåt in i en framtid som bara känns ljusare och ljusare.

Viktigt möte

Känslorna är en geggig mix av oro och glädje. Imorgon har jag äntligen ett möte med Doktor Duktig om ett ämne jag längtat efter alldeles för länge. Jag ser fram emot det men bävar samtidigt. Det är svårt att förklara varför, men enklast blir det om jag börjar med att berätta vad som står på agendan.

Min sjukskrivning. 

Jag kan inte räkna på fingrar eller tår hur många gånger jag önskat att min kropp vore redo för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Har till och med surfat i smyg på Arbetsförmedlingens hemsida och skyldigt trånat efter jobb som jag omöjligen kunnat söka. Antagligen är det väl så en dålig pojkvän/flickvän smyg tittar på porr då dennes partner sover. 

Nu är det däremot dags att samtala om min framtid. Äntligen. Doktor Duktig planterade tanken sist gång vi träffades, att jag kanske skulle läsa en kurs eller något? Jag vill däremot ut och jobba, jag vill ut ur lägenheten och tjäna pengar. Mina pengar, våra pengar, även om jag inte kommer tjäna tiotusentals kosingar. 

Men jag vet inte alls hur Doktor Duktig ser på saken. Om han vill att jag ska börja arbeta. Om jag fysiskt är frisk nog att kunna göra det. Om jag kommer klara av att arbeta utan att stressa och få mer ont. 

Jag vet att jag fortfarande måste vara sjukskriven till stora procent och en del av mig är rädd att jag helt plötsligt står där och bara va sjukskriven till 20%.

Jag vet att tankar och oro eggas igång av hormonerna. Jag vet lika väl att Doktor Duktig poängterade sist gång vi träffades att jag måste gå långsamt tillväga. Men mina känslor och tankar är inte alltid så logiska.

Det enda jag tydligt kan säga om saken är att både jag och Christoffer har längtat efter denna dag. Jag vet också att jag mycket hellre försöker och misslyckas än att inte försöka alls.

Och jag vet att, under dessa vågor av hormoner, har jag svårt att sitta still av lyckan över att jag är på gränsen till att inte vara 100% sjukskriven mer. Det är bara så overkligt, spännande och alldeles alldeles underbart!

"Endofri", månaden innan Endon satte igång igen.

En brinnande, huttrande, svettig snöboll...

... med frossa. Precis en sån är jag nu.

Jag har skrivit om värmevallningar förut i inlägget "Jag smälter!", den där svettiga biverkningen som jag delar med andra stackars kvinnor i klimakteriet.

(Låt mig tillägga frågan som upprepats i min skalle om och om igen: "Varför har vi inte varnats för klimakteriet?!" Det enda som pratas om är att mensen försvinner. Det låter ju som rena himmelriket, som något man ska se fram emot... det är så mycket de inte berätta för oss att det borde vara olagligt...)

Men jag förstod inte allt som har att göra med värmevallningarna förrän jag träffade Sjukgymnasten Guldklimp. Hon är expert på allt som har med hormoner att göra och efter att hon ritar trianglar och stora ord på den vita tavlan började hon ställa frågor som fick mina kugghjul innanför skallbenet att snurra.

"Fryser du mycket också?"

Det har varit väldigt kyligt överallt. Har inte dragit en parallell att det är min kropp som blivit kall utan bara lagt märket till hur satans varmt det blivit ibland. Och värmevallningarna hade jag ju hört talas om. Men att det är min kropp och hormonerna som är boven i dramat till att jag huttrar så jag skakar med jämna mellanrum... det såg jag helt enkelt inte.

Guldklimpen förklarade fenomenet som att mitt inre element är trasigt. Helt plötsligt tycker att kroppen är alldeles för kall och brassar på med hetta. När det sen ska släcka elden så stänger det av sig helt och jag blir som en levande snögumma. Som en pendel som svänger i full fart.

Att frysa är inte alls lika jobbigt som att kokas inifrån. Det går att ta på sig lager på lager på lager på lager. Värst är däremot på morgonen. Då är jag så kall att det sticker i huden. Som om fönstret stått öppet hela natten medan det varit en snöstorm utanför.

Det är mycket att veta om kroppen och det är förvånande hur stor påverkan hormoner har på oss. Allt blir däremot enklare då jag förstår varför, hur och när. Ju mer fakta jag har desto mer känns det som att jag har kontroll i denna kaotiska kropp jag lever i.

Det är bara så svårt att veta hur man ska klä en brinnande, huttrande, svettig snöboll med frossa. Särskilt då magen är känslig och man inte kan ta på sig byxor.

No Endo puts baby in a corner!

Min brist på närvaro, här på Bloggen, har haft en bra anledning. Jag har förberett mig inför Halloween. Som en före detta teaterelev kommer jag aldrig tröttna på att få klä ut mig och se ut som ett fån. Jag önskar att det fanns fler ursäkter till att få spöka ut sig. Kanske skulle ta och hitta på några nya högtider, lite som i London där de hade "bank holidays" var och varannan vecka.

Sist år kunde vi inte fira Halloween, jag var inte pigg nog, men denna gång var det dags att ge det ett försök. Jag var så exalterad att jag knappt kunde sitta still. Både jag och Christoffer fundera på alla möjliga kostymer men fastna till sist på varsin ut klädnad som tickade alla boxar. Christoffer ville använda sin mask han köpt in Bristol plus filmtemat "Eyes wide shut"

Min dräkt däremot hade lite fler krav. Som:

• Bekväm (särskilt över den känsliga spända uppblåsta magen). 
• Billig (och då syftar jag pengar inte att jag ville se horig ut). 
• Inte billig (nu syftar jag på att den inte skulle se horig ut inte att den skulle va Gucci dyr).
• Ovanlig (vill inte smälta in i mängden).

Efter mycket knåpande på symaskinen blev detta resultaten.

Baby Elin

Creepy Christoffer

 

Efter mycket ändrade planer hamnade vi ett litet gäng hemma hos oss och där kalasades det innan vi gav oss ut på stan. Det är svårt att beskriva hur glad jag var att jag orkade följa med ner på krogen (till och med gå ner). Jag fick ett lyckorus som gjorde att jag studsade på plats och Jedikrigaren Lisa och lillebror Zombien David jublade med mig.

Jag har fantastiska vänner!

Tyvärr orkade jag inte stanna så länge ute på krogen men jag hann skaka min buttflap lite innan vi fick ta taxin hem. När jag vaknade var det ingen bakfylla som plågade mig men Endon var fullkomligt galen. Jag hade struntat i allt som jag haft under uppsikt tidigare, chips, Mc Donalds, cigg... ja, allt hade gjort min mage förtvivlad. Men det var fasiken värt det!

Jag bjuder på läskiga bilder från kvällens gång. Min första Halloween på över tre år då jag under större delen av kvällen glömde bort min kamp mot Endon. No Endo puts Baby in a corner!

Zombie David och Zombie Sanna, galet bra sminkningar!

Gänget! Från vänster, Jenny, David, Totte, Lisa, Jag, Peter, Johanna, Sanna och Jocke.

Jag och min älskling.

Jedikrigarna har fångat Boven!

Zombiesnack på vägen ner på krogen.

Det var tufft att vara ensam bebis i gänget.