Titanic

Äntligen har jag gått från att vara en surig zombie till en normal Elin igen, och jag blir så sprallig att jag har svårt att sitta still. Mina damer och herrar, den oändliga förkylningen har släppt. Mina damer och herrar, hostmedicinen blev slängd och den nya magsmärtan är borta. Mina damer och herrar, jag är tillbaka i action redo att slåss mot Endon med full kraft igen. Kortfattat: nu jävlar!

Det har varit tufft att vara sängliggande igen, att få läskiga magkramper, att inte kunna gå på mina inboka Pilates lektioner som skulle hjälpa till att laga mig. Missade till och med varenda en (kan vara en smula bitter över det) (fast inte nu längre) (jo det är jag) (inte längre) (hormonerna gör mig galen!).

Det har varit som en flashback av hur jag levt innan jag fick min hormonbehandling, och det rörde upp känslor som gjorde hela situationen ännu värre.

Hormonmonstret är piggare än någonsin och jag har noll koll över mina känslor längre. Jag går ifrån pirrande lycklig till bestört på en sekund. Livrädd till förbannad till fnissig till sörjande till normal till orolig till överlycklig till busig till förtvivlad till normal (allt detta under en eftermiddag). Och känslorna är äkta men inte baserad på verklighet. Låt mig förklara det såhär:

Tänk dig Titanic. Du vet den där filmen med Leonardo DiCaprio (då den manliga pagen var inne) och Kate Winslet (som fick röd hårfärg att sälja lika bra som haremsbyxor i ett... ja...harem). De blir vansinnigt kära, knullar i en bil, gör porrbilder och sen sjunker båten. Minns du nu scenen då Kate hissas ner i livbåten medan Leo står på däck och de ser sådär sorgligt på varandra? Var du en av dem som grät då? Kanske till och med en av dem som spolade tillbaka och såg den scenen ett tiotal gånger medan du grät så att tårarna sprutade? Minns du den känslan? (Om inte, här är en länk till just det klippet.)

Så känns det.

(Tillägg till min storebror Dan: Tänk "Lejonkungen")

Fast utan någon sjunkande båt med vacker bakgrundsmusik. Detsamma gäller ilskan, det är som att se en film där någon blir så illa behandlad att man vill slänga ut TV.n genom fönstret om personen inte får upprättelse.

Fast utan TV.

Och utan orättvist behandlad person.

Känslorna är ju äkta. Du känner dem ju. Men de är samtidigt inte på riktigt.

Det är värre då Hormonmonstret datear Skräckfiluren. För det går inte att jämföra med en film. Det känns snarare som om jag glömt någonting hemskt som hänt och att jag måste komma på det fort som fan för att kunna lösa problemet. Eller som att jag sårad Christoffer (eller annan valfri person som står mig nära) och värst är den kvävande känslan av att någon har dött. Jag vet att det inte är på riktigt men det känns så verkligt.

Jag vet att jag måste släppa ut det direkt istället för att kämpa emot känslorna. Bara ut med eländet så det inte hinner förgifta mig inifrån. Nu när sjukan är borta orkar jag med att vara ett Hormonmonster, viktigast är ju att inte glömma varför jag tar Enantonen till att börja med och hur mycket den hjälper.

Snart kommer garanterat ett inlägg om alla underliga saker jag att gråtit och skällt över... ärligt talat är det faktiskt väldigt underhållande så länge jag inte är mitt inne i en fulgråts attack. Fast jo, idag hände faktiskt något underligt.

Jag råkade göra sönder mina fina blå klänning och förtvivlad vägrade acceptera att den kanske skulle gå att laga. Besatt av känslomonstret började jag slita i alla plagg jag har i garderoben och såg stora fel i dem allihopa. Av någon anledning fanns det ingenting jag hellre ville ha på mig än ett par tajta byxor. Då jag inte kunnat ha tajta (eller åtsittande över huvudtaget) byxor på över ett år nu så borde jag ju ha vant mig vid idén att detta inte var aktuellt. Men inte idag inte. Så jag ylade som en övergiven varg och begravde huvudet i en av mina garderobshyllor.

Alltså står jag där, i min garderob, gråter så jag skakar, framåt böjd med huvudet intryckt i en av de där mjuka hyllorna som man kan köpa på Ikea för att få mer plats. Då kommer jag på hur idiotiskt detta måste se ut och börjar fnissa. Samtidigt som jag bölar. När jag hör Christoffers tveksamma röst bakom mig återgår jag till att gråta (kom på att jag fortfarande inte kunde ha byxor på mig).

Så det finns faktiskt stunder då jag lyckas se det underhållande i mina hormonella breaksdowns. Kanske ska skriva en hel bok om dem någon dag? En drama komedi.

Nu börjar det bli löjligt

Det har varit dött här på bloggen det senaste och det finns naturligtvis en förklaring till det.
Jag är sjuk. Inte Endosjuk utan ordentlig förkylningssjuk. Jag har haft en ihärdig hosta i över två veckor och fick två olika hostmediciner som skulle laga mig fort och smidigt.

Inatt vaknade jag av en hemsk smärta i mellangärdet. En smärta olik Endo ontet i karaktär, och påminde inte om någon annan smärta jag haft tidigare. När jag läste på biverkningarna på Cocillanan jag tog på kvällen så fick jag mitt svar. Så jag härdade och försökte läsa lite ur Ellen Degeneres bok som jag fick som överraskningspresent för att pigga upp av Christoffer igår (han är fantastisk, jag har en galen tur som har honom i mitt liv). Till sist däckade jag för att jag var så trött.

Morgonen därpå gick hel okej, kändes som att en bil backat över min bröstkorg men det var mest ömt (sådär känsligt så det känns då en bil backat över ens kropp). När jag sen tog min andra hostmedicin Mollipect satte smärtorna igång igen och släppte inte på fyra timmar. Vilket gjorde att jag nu också blev skräckslagen att något annat var fel på mig.

Nu gissas det på att jag antingen har magsår eller fått en reaktion på hostmedicinen Cocillana eller att en kombination av Tiparolen och de andra två hostisarna gjort att min mage sparkat bakut. Hur som helst vägrar jag från och med nu att rörde de där två slempropparna och får helt enkelt hosta mig frisk.

Fast har inte hostat så mycket idag så mag/bröstsmärtorna kanske skrämde bort den? Vi kan ju hoppas!

Jag är så förbannat trött på att ha ont! Så jävla led på att min kropp ständigt reagerar på något. Är jag sjuk så blir jag det länge. Får jag medicin så får jag jobbiga biverkningar. Det är som om hela min jäkla kropp kämpar emot mig, som om den gör allt för att jävlas så mycket den kan. Piss kropp!

Nu vill jag bara få gå på den där satans Pilatesen som jag längtat efter så. Men som det ser ut nu kommer jag missa även den sista tiden jag hade inbokad för att jag fortfarande inte är pigg. Och det suger!

Jag vill bara få må bra. Få slippa ha ont. Slippa oroa mig. Jag skulle ju ta mig tusan nöja mig om jag fick återgå till min normala Endovärk, och på så vis få en paus. Jag vet att framstegen är stora, att Enantonen är fantastisk. Jag vet att jag varit med om betydligt värre saker än denna reaktion på hostmedicinen men ändå är det som om detta är den sista stora feta droppen som får mitt glas att svämma över. För just nu hade jag fan inte tackat nej till en tid med medvind. Där inget extra kommer in och stör mig i mitt återhämtande.

Jag är utmattad just nu, vet att det inte kommer kännas lika tungt imorgon då jag samlat mina krafter igen. Men just nu är jag så trött på eländet...

Om en bild säger mer än tusen ord...?

Fick en kopia av Doktor Duktigt läkarutlåtande till Försäkringskassan. Får alltid en klump i magen då jag ska läsa vad som skrivs om min hälsa, har haft alldeles för dåliga erfarenheter av det. Men nyfiken i en strut kan inte låta bli att läsa ändå.

Och detta är vad jag såg...

För er som undrar, Dysmenorré betyder mensvärk.

Och där är det... mitt bevis. Min diagnos. Svart på vitt. Äntligen nedskrivet så jag slipper gå igenom samma skit igen om Endon kommer tillbaka i samma stygga kraft. Här är min sköld, mitt vapen och min gummibåt. Där har vi det! Äntligen.

Om en bild säger mer än tusen ord... vad säger då en bild med ord på?

En jävla massa mer!

Hormonmonstret har talat

När man har fel, du vet riktigt fel, är det viktigt att stå för det. Inte skylla på någon annan, inte låtsas som om ingenting skett utan faktiskt säga: Ja, jag hade så jävla fel nu att det är pinsamt. 

Jag kan ha gjort ett smärre misstag, mina fina läsare. Yttepytte litet mini fel.

Låt oss ta en kik på förra inlägget som hette: "Recept på din alldeles egna..." (och nej, jag tänker inte alls medge att receptet som stod under denna rubrik inte skapar en anställd människa på Försäkringskassan) (det vore ju galet). Däremot vill jag kika lite närmre på min handledare.

Efter det förfärliga samtalet med kvinnan kom jag fram till att hon gått på en kurs där hon blivit piskad med pinnar, blivit spottad rätt i nyllo och blivit tvingad att luncha på sniglar. Jag kan ha gått lite djupare på vad som kan ha skett på denna utbildning, men det behöver vi ju inte upprepa, det räcker att påpeka att tonen var en gnutta hätsk.

Det hemska bedrövliga samtalet minns jag som tortyr för mitt öra, hur hon var så otrevlig att jag hade svårt att sova. Hon var fräsig, oförskämd och stygg.

När jag nu tänker tillbaka till vad som faktiskt blev sagt under samtalet så kan jag inte peka ut exakt vad i hennes beteende det var som var så hemskt. Jag kan inte upprepa någon mening som sårade mig förutom det ihärdigt gnällande om att hon inte fått tag i mig. Ärligt talat så var kvinnan inte ens arg, hon kan till och med bara ha varit trött. Kanske lite stressad.

När jag dagen därpå pratade med henne var jag redo att försvara mig, att ha svar på tal och insistera på att få en annan handledare. Det visade sig att denna kvinna, min handledare, var en förtjusande människa. Hon var medmänsklig, varm och proffsig. Inte alls det monster jag skrev om dagen innan.

Jag skämdes en smula över hur arg jag blivit på henne. Hur jag hade analyserat sönder hennes korta samtal och bestämt mig för att hon borde brännas på bål. Jag är fullt medveten om att jag har svårt att läsa av människor, nu när jag är så hormonell. Det är som om sprutan ger mig Aspergers. Och jag vet det, men glömmer det hela tiden.

Istället blev jag ett äkta hormonmonster och släppte det lös här på bloggen. Faktiskt är det rätt kul att så påtagligt se hur mina känslor gör min verklighet skev. Såhär reagerar jag väldigt ofta på hormonerna, jag ser/hör saker som inte finns. Fast oftast blir jag ledsen och tror att jag sårat någon.

För er som undrar hur det gick med min ansökan så fick jag avslag. Av den enda anledning att det inte är säkert att jag kommer vara sjukskriven i minst ett år till. Vilket i sig är fantastiskt, jag är hellre utan pengar och blir kry än har bidrag i ett år. Fast det hade ju varit skönt om man kunde kombinera ersättning med att bli piggare, det ska jag inte sticka under stolen med.

I alla fall så stämmer inte mitt tidigare inlägg, jag vill inte kasta skit på någon som inte skit förtjänar. Min handledare var nedrans käck och i mitt hormonella kaos uppfatta jag hennes (tonläge?) (ordval?) (andetag?) (valfri underlig ursäkt?) fel. Jätte fel.

Visst låter det kanske som att jag inte tar på mig hela skulden, att jag skyller på Enantonen.

...och det gör jag.

För Enantonen är en värre parasit än utomjordingen i "Alien" filmerna. Och då den jäveln sprättar upp magen och slänger sig på tangentbordet kan vi väl ändå inte, till 100 procent, skylla på stackars lilla mig?

Recept på din alldeles egna...

Ingrediensen:

1 dl Talförhet från President Obama.
400 gr Fördömande från Påven.
1/2 krm Coolhet från Christoffer.
5 dl Girighet från Joakim von Anka.
1 IQ-befriad Sverige demokrat.

Gör så här:

1. Blanda ihop Talförheten försiktigt med Fördömandet så det inte klumpar ihop.
2. Droppa i Coolheten och vispa intensivt i 10 minuter utan uppehåll.
3. Smällt Girigheten och låt stå tills det svalnat.
4. Hacka IQ-befriade Sverige demokraten.
5. Mixa IQ-befriade Sverige dekomkraten med Girigheten och blanda ordentligt tills det ser ut som en smoothie.
6. Rör samman de två olika blandningarna. Det kommer nu se ut som kräk.
7. Smörj den människoliknande silikon formen.
8. Häll i blandningen i den människoliknande silikon formen.
9. Ställ formen i kylskåpet och låt stå i ett dygn.

Din Försäkringskasse Person är nu färdig att ringa.

---

Jag har äntligen fått kontakt med Försäkringskassan. Har skickat in olika blanketter sedan jag blev sjuk men bara fått negativa svar tillbaka. När jag skickade in Sjuk- och aktivitetsersättnings blanketten trodde jag inte att detta mönster skulle brytas. Pilluppa mig!

Fick ett brev förra veckan att min handledare (woho, jag har en handledare!) vill att jag ska ringa. Det har tagit tre-fyra månader innan jag fått någon respons av dem alls. Mitt nedrans förkylningmonster var på besök och har vägrat lämna min kropp så jag väntade med att ringa tills jag kände mig bättre. Inom en vecka fick jag ett brev där hon nu ville att jag skulle komma på ett möte. En vecka!

Jag skulle gå på mötet imorgon men det finns inte en chans att min kropp skulle orka det ännu. Endon är sur som en kinkig unge, för att förskylningsmonstret nu sover i dess säng, och jag mår rent av som en avdankad diskborste. Så jag ringer kvinnan idag. så att det inte glöms bort då jag hostar upp mina lungor.

Naturligtvis blev responsen inte hjärtlig. Snarare fick jag mig en verbal hurring för att jag inte ringt på en vecka. Direkt önskade jag att jag kunnat skutta ner till hennes kontor, bjuda ut henne på en picknick och fläta hennes hår medan vi fnissande kom på att vi båda var lesbiska... gör nu mentalt om denna mening till dess totala motsats. Så kände jag.

Har nu fått vårt möte ändrat till en telefontid så till min stora lycka (än en gång, tänk motsats) ska jag få prata med kvinnan imorgon också.

Min mamma sa till mig, innan jag ringde, att inte ta åt mig av allt man hört om de som arbetar på Försäkringskassan. Alla är inte stygga, dryga och hemska. Det finns riktiga guldkorn som vill hjälpa och som brinner för sina jobb... synd att de ska vara så få bara.

Undrar om det händer något på utbildningarna till Försäkringskassan, Socialkontoret (utom vårt), Gynekologen och Designklädesaffärer? Slår dem stackarna med pinnar, spottar dem i ansiktena och tvingar dem att äta sniglar? Bränner de deras favorit nallebjörn, hånar deras frisyrer och förför deras partners? Vad händer som gör dessa människor så bittra?

Jag vet i alla fall, att jag inte förtjänar någon skit. Och jag vet att det inte är mig personligen kvinnan är upprörd på, så jag tänker heller inte ta åt mig.

(Lögn, klart som fan jag kommer ta åt mig! Jag är ett sjukt hormonellt kaos! Men efteråt jag exploderat ska jag lägga det bakom mig...)

(... till imorgon, då jag och häxan ska snacka igen...)

Priset går till....

"Jag har fått ett Award Christoffer!" Jag tryckte lyckligt upp min mobil i nyllet på honom och hade svårt att inte göra små studs på plats. "Ser du, ett Award?! Så coolt! Ser du vad hon skrivit? Ett Award Christoffer!" Han höll med om att jag hade fått ett Award, att det var roligt och att han fortfarande var läskunnig. Jag satte mig i soffan med ett förundrat leende medan jag snöt ut halva min hjärna genom näsan. Vicka på fötterna i takt med glad-musiken som spelades i mitt huvudet men takten blev segare tills den stannade upp helt. Tveksamt vände jag mig tillbaka till Christoffer och mumlade skamset: "Vad är ett Award för något, då?"

Precis så gick det till idag då jag såg min fina kommentar från Mia, en Endosyster som jag ofta får jätte härliga kommentarer ifrån. Vid närmre eftertanke tror jag att en annan underbar Endosysteryster har gett mig ett sånt här Award, men att jag just då hade ruskigt ont och blev väldigt förvirrad över vad jag skulle göra. Nu är jag mer klar i huvudet (till och med då jag som sagt redan snöt ut halva hjärnan förut) och ska nu göra något som jag tycker är viktigt och kul med bloggar. Att dela med mig av Guldklimpar och ge beröm där beröm hör hemma.

Först ska jag svara på ett par frågor som hör till detta Award. Så nu kör vi!

1. Varför började du blogga? Först och främst för att Christoffer hade en skit snygg blogg och jag också ville ha en. Det såg så roligt ut då han mixtrade runt med den och då han visade hur man kunde ordna riktigt snygga designer till bloggen blev jag ännu mer intresserad. Det svåraste var att komma på ämnet jag skulle använda. Utan att hjälpa det skulle ju mitt liv hamna i den, på ett eller annat vis. Och jag hade ju Endon som spökade och torterade mig som mest i denna stund, så det kändes naturligt att skriva av mig om mina tankar och känslor.

Snart började jag komma över information, på jakt efter egna svar, och önskade så att all information kunde finnas på en plats! Så allt jag ansåg vara viktigt eller intressant började jag peta in i min blogg. Och så har det fortsatt antar jag.

Trodde däremot aldrig att jag skulle få sån otrolig respons! Jag minns då jag satt i början och var i extas för att jag haft två besökare den dagen (vilket visade sig vara min mamma och Christoffer). Men jag blir fortfarande lika löjligt förtjust av att kolla min statistik på Blogger och aldrig försvinner min glädje då jag får kommentarer (vilket diskret hint va?).

För er som är nyfikna så har jag än så länge haft 28 771 sidvisningar på denna blogg! Galenskap, säger jag bara! Jätte rolig galenskap! Tänk att ni sitter där ute och läser sånt jag tänker och funderar på.  Jag ska försöka komma på någon rolig tävling då vi når upp till 30 000 sidvisningar, så fortsatt kika runt!

Bloggen har i alla fall lärt mig mer än jag trodde den skulle. Den har hjälpt mig och den har lett mig till er som läser. Alla kämpar där ute, alla som bryr sig, alla som följer mitt liv, det är fantastiskt må jag säga. Tusen tack!

2. Vilka bloggar följer du?Jag läser många olika bloggar. Mias har jag ju redan gjort en länk till ovan. Endotjej som delar med sig av sitt liv och information! Fantastiskt jobbat!

Jag läser och brinner för Cattis kamp mot Endon och mycket annat i bloggen PåRiktigt. Hon är en härlig virvelvind och har fått mig att släppa ut mina känslor fullt ut, att det är inte kul att ha ont för att... ja, det gör ont. Hon är en fräck kvinna!

Jag läser också Beatrice blogg, hittade henne precis då jag själv började blogga och hennes ärliga skrivsätt och styrka är förbluffande. Läs, för all del När livet får en andra chans.

Mina andra Endotjejer Emma och Helena håller jag också ett öga på, deras bloggar handlar inte bara om Endo, som min. Emma delar med sig av sitt liv och kumpanen (den urgulliga) katten Flisan på bloggen ett steg i taget. Helenas blogg nämner inte hennes Endo men hon lägger däremot upp kreativt magkittlande sminkningar. Hon är fantastiskt duktig och du kan själv se på Makeup and Art!

3. Vilka favoritfärger har du?  Grön. Alla nyanser av denna gudomliga härliga vackra fina färg. Jag måste helt enkelt ha varit en växt i ett tidigare liv.

4. Vilka favoritfilmer har du? Kära någon, filmnörden här har väldigt svårt att välja ut favoriter. Måste vara såhär det hade varit att peka ut vilket av ens egna barn man föredrar. Men jag kan ju dela med mig av några filmer från de senaste åren som jag gillat, så får du ett hum om vad jag tycker om. "Black Swan", "Dumma mej", "Alice i Underlandet", "Get him to the Greek", "Julie och Julia", "Zombieland"och sist "Moon"

5. Vilket land drömmer du om att besöka? Alla länder! Hit med dem bara och låt mig besöka dem, för tusan. Några dröm länder är Japan, Egypten och att bila genom USA, men det är bara början.

Nu är det alltså dags att föra denna Award vidare till 5 Bloggar. Jag läser många olika bloggar men har bestämt mig för att ge pris till de som kämpar som bara den, de som behöver ett extra lyft och som verkligen förtjänar det. Mina Endosystrar (som jag nämnt ovan) Cattis, Emma och Helena. Beatrice är en otroligt stark människa och hennes kämpar glöd smittar.

Sist men absolut inte minst en pysselblogg som gör mig galen av inspiration. Pyssel har sysselsatt mig då Endon varit som värst och det är alltid bra att elda på kreativiteten. Så välkommen till Saris Pyssliga sida.

Ge ut Award mina härliga läsare! Du gör någon väldigt glad och du delar med dig av dina alldeles egna guldklimpar.