Mina Endo Läxor

Liggandes i feber med slem i lungorna och värk i hela kroppen slötittade jag på tv. Jag har varit inne i dumburken i två hela dagar nu och fått veta allt från naturgas till hur man bör krydda sin fläskfilé. Men efter att jag kikat på Oprah kom jag att tänka på en mening jag själv använt ofta:

"Jag hade inte varit den jag är om jag inte haft mina motgångar."

Detta har jag absolut inte tänk mitt i gröten, då jag stått där och trampad allt jag förmår för att inte sjunka ner på botten och kvävas. (Mycket dramatisk bild jag ser framför mig nu, en liten rödhårig Elin som stampar frenetiskt i en skål med havregrynsgröt). Men detta är tankar som smugit sig in i huvudet då man tagit sig igenom det värsta, då man kommit så långt att man kan vända sig om och chockeras över hur man haft det. Hade någon sagt: "Men tänk vad mycket du lär dig nu!" då jag låg i fosterställning, gråtandes i tron att min kropp slutligen gett upp, ja då hade den personen fått en käftsmäll.

Nu kan jag däremot ta ett steg tillbaka och se vad jag kan ha lärt mig genom denna Endo kris. För jag är en sån person som tror att man faktiskt får något positivt genom de flesta hemskheter man är med om. (Fast helst hade jag lärt mig mina läxor på lite smärtfriare vis, naturligtvis). Så vad har jag lärt mig då? 

Jag har lärt mig att...

• ... jag måste sluta stressa.
• ... jag inte måste vara bäst hela tiden.
• ... jag är värd att älska, även då jag inte är glad hela tiden.
• ... jag är starkare än jag trott.
• ... havregrynsgröt är gott.
• ... cigaretter bara är av ondo.
• ... tålamod... och lär mig fortfarande...
• ... sätta gränser.
• ... våga visa "negativa" känslor (inklusive fulgråt).
• ... ta smärtstillande för att stilla smärta (låter ju rätt så logiskt skrivet på det här viset).
• ... jag vill skriva en bok.
• ... det finns folk som gillar att läsa det jag skriver.
• ... säga ifrån till läkare, att utmana dem.
• ... inte ta min kropp för givet.
• ... vilka människor jag vill ha i mitt liv och vad jag önskar i en vän.
• ... jag inte är gräslig, grotesk eller mindre älskvärd för att jag går upp i vikt.
• ... jag är ovanligt klantig.
• ... jag inte är min sjukdom.
• ... jag kan så mycket mer än jag tror.
• ... uppskatta de små sakerna, som att kunna ta en promenad med Christoffer.
• ... inte bry mig lika mycket om vad "folk" tycker.
• ... massor med skratt distraherar smärta väldigt bra.

Bland annat. Jag har säkert lärt mig en nedrans massa mer saker men detta är ändå en härlig mix. Jag vet att jag hade lärt mig dessa saker tids nog, även om Endon hade hållit sig borta, men det hade nog tagit mycket längre tid.

Jag är inte tacksam för att jag har Endometrios men jag är glad att jag kan få ut något positivt ur skiten. 

Bokorgie

Vi hade en fantastisk dag på Bokmässan i Göteborg! Så härlig att jag tycker att våra eskapader förtjänar ett alldeles eget inlägg. Luta dig tillbaka och njut av vårt stora äventyr.

Jag var så uppspelt kvällen innan att jag hade svårt att sova. Påminde en hel del om en liten unge som skulle fylla år eller något liknande. Christoffer var inte uppe på min nivå men var väldigt spänd han med. Nördar som vi är gjorde vi en lång lista på allt vi behövde ha med oss. Rena scouter som var redo på allt! Värmeplåster, plånböcker, pass, värktabletter, plåster, nässpray, läppsyl... ja listan var lång och vi betade av den som riktiga proffs. Nästa dag, då mamma stod i dörren med pappa väntandes utanför i bilen fnissade vi åt oss själva då vi nästan glömde att ta med Rullis.

Så klantigt av oss! Va?! Glömma Rullisen? Ha ha ha ha ha!! Så virriga vi är! Rullis var ju bland det viktigaste som tvungen skulle med för att denna resan skulle fungera!

På väg!

När vi rullade in i Göteborg fick jag en konstig känsla i magen. Då kom vi på att vi hade glömt Bokmässan biljetterna hemma. De där biljetterna som vi fått gratis. Japp, de biljetterna låg i hyllan och slappade som två feta sälar en solig sommardag.

Efter en intensiv men kort hormonell stund (på gränsen till tårar) kom vi äntligen in i mässhallen och kvittrade glatt att inträdet inte alls var särskilt dyrt. Det lilla dramat var direkt bortglömt för vi befann oss i Bokhimlen.

Aldrig förr har jag sett så många böcker! Så många bokälskare! Så många författare! Så många koftor! Aldrig förr har jag sett så många matcha färgerna brunt och orange! Såg till och med en tjej som flätat in bokmässans tidning i sitt hår... det var väl kanske inte direkt en frisyr jag själv hade velat testa på men det var underhållande.

Det var .. alldeles alldeles... underbart!

Jag hade varnat Christoffer innan vi åkte att jag har en tendens att bli löjligt starstruck då jag ser en kändis. Det behöver inte vara en känd person jag tycker om. Det behöver inte vara en A kändis. Inte heller en B. Och jag kan inte styra över detta alls. Jag tror personligen att det kan vara någon form av hjärnskada.

Väldigt snart fick Christoffer se mig i mitt esse. Till min totala förtjusning (och hans förtvivlan) såg vi Alex Schulman. Låt mig först tillägga att jag inte är särskilt glad i herrn egentligen, men då blev jag totalt chockad. Slet fram kameran och började flämtande ta kort efter kort. Christoffer fick till sist slita den ur mina händer medan han skratta: "Elin! Det är Alex Schulman, för fan!" Ungefär som om jag ställt mig och fotograferat bajamajorna (vilket jag faktiskt också gjorde kort efter denna incident).

Stalkar Alex.

Jag fortsatte att ta kort på folk åt höger och vänster. Samtidigt som jag växlade mellan att gå eller bli rullad. Utan Rullis hade denna dag inte fungerat alls, jag hade inte orkat särskilt länge innan vi blivit tvungna att åka hem. Nu var vi tre ett perfekt team.

En av våra favorit montrar var The English Bookshop! Vi hamnade där direkt då vi kom in och dregla över böckerna medan vi klappa på dem. Med flin så breda att clowner hade blivit imponerade blev vi London-nostalgiska. Där gjorde vi vårt första inköp.

Vår favoritmonter.

Att dela med sig av alla timmar av bokshoppande och författar-stalkande skulle ta upp hela bloggen så jag avslutar med lite mer bilder. Jag hade jätte roligt och vi ska garanterat gå på Bokmässan igen nästa år! Vi kom hem med 15 böcker (en signerad), 3 filmer (det fanns allt några såna där också), en handduk, en kylskåpsmagnet, en tygväska och en serietidning. Vilken Bokorgie! Nu måste vi till IKEA för att köpa bokhyllor till alla våra böcker.

Henning Mankell är käck och pratig.

Rikard Wolff! Tur att jag inte va nära och skämde ut mig. Så jag yla!

GW Persson! Sicken go gubbe! Det borde göras nallebjörnar med honom som modell.

På äventyr med ett monster

Ett stort äventyr är på gång. En utflykt ut i världen, en upplevelse som är som skapad just för nördarna Elin och Christoffer. Vi ska till Bokmässan i Göteborg på lördag! (Om du nu var en dammråtta i hörnet av mitt vardagsrum hade du fått njuta av en glädjedans, samtidigt som jag skriver dessa ord) (nu råkar jag också ligga ner medan jag skriver så dansen innefattar ett stort flin, guppande med huvudet och trummande i luften med knytnävarna) (är osäker på om detta räknas till dans).

Nu ska detta absolut inte bli ett "åh jag är så rädd för att få ont!" inlägg... fast jag är ovanligt påverkad av hormonsprutan denna månaden. Så...

...jag skiter snart på mig av skräck för att jag ska få helvetes ont på äventyret. Jo, jag gör ju det.

Tycker du att detta inlägg redan börjar bli veligt? Då skulle du bara veta hur virrigt det är inne i min skalle. Min hjärna är som en dement (men alldeles för energisk) tant, denna månaden. Om jag tyckt att känslomonstret var svårt att tygla förut så är det inget jämfört med nu. Jag är nu den besatta tjejen i "Exorcisten", skulle inte ens bli förvånad om huvudet började snurra runt medan jag spydde grönt gegg, som en (kräk)vattenspridare.

Lite förvånad hade jag nog blivit, vid närmre eftertanke.

I alla fall, tillbaka till mitt äventyr! Jag ser ruskigt mycket fram emot att få nörda mig ihop med Christoffer i sällskap med böcker böcker och ännu mer böcker. Vi är så töntiga att vi har organiserat våra böcker efter författare i bokstavsordning, fast vi har naturligtvis inte fiktion ihop med verklighetsbaserade godingar (det vore ju galet!). Innan delade vi upp dem efter språk och hade en hylla med engelska böcker och den andra med våra svenska, men böckerna har en tendens att bli fler (tror de borde steriliseras) och i brist av plats har vi blivit tvungna att blanda ihop dem. Kortfattat, vi älskar våra böcker! Vi är riktiga boknördar och stolta över det.

Men jag blir orolig så lätt nu. Har varit så ledsen, känslig, sur, förtvivlad, överlycklig, sårad, förbannad, hungrig, utmattad, rädd, överväldigad, rörd... ja jag har nog haft alla känslor invaderande min kropp denna månad. Och det värsta är att de växlar så fort att jag inte hinner gråta klart tills jag hunnit bli förbannad. Och jag hinner inte ens muttra klart innan jag blir alldeles fnissig för att sen tro att jag sårat Christoffer och börja gråta igen. Plötsligt blir allt tungt och grått... som en film som utspelar sig i 30-talets Irland där alla är så fattiga att de äter sina egna skosulor. Den stunden är värst, då det känns meningslöst och tungt att bara andas. Men det känslan går över lika fort som de andra och snart fnissar jag åt min egna bitterhet igen.

Det är bara så obehagligt, det där med känslor, för de känns aldrig som att de ska försvinna. Överväldigad av ilska finns inte en tanke på att jag snart kommer känna mig hänförd. Känslor är dumma på det viset.

Så jag är ibland orolig inför Bokmässan. Ibland förbannad över att folk kommer stirra på Rullis. Ibland rädd att jag inte ens kommer orka resan dit. Ibland irriterad över att jag tvivlar på att jag kommer orka. Ibland glömmer jag varför jag ska ha med den där fula rullstolen egentligen. Ibland ledsen att det fanns folk i Irland som åt sina sulor. Ibland bara lugn.

Men allra mest är jag rörd att jag kommer kunna åka i år, lycklig att jag har en lika nördig pojkvän som kommer njuta lite galet mycket som jag. Hänförd över hur långt jag kommit.

1 steg framåt... 2 steg framåt...

Framsteg är fantastiska. Jag har inte skrivit här på ett tag nu för jag har haft fullt upp. Vilket helt klart innebär att jag mår bättre hela tiden. Till min stora glädje orkade jag planera Christoffers överraskningsfest då han fyllde år. Och det gick som smort! Härliga vänner och familj plus ett stort "Grattis" ledde till glädjetårar och gåshud. En kväll som blev mer lyckad än jag någonsin kunnat hoppas på!

Jag har också varit hos sjukgymnasten och träffade en godhjärtad kvinna som vi numer kommer kalla för Guldklimpen. (Hon är helt klart en Legitimerad Guldklimp) (men det namnet rulla inte lika skönt på tungan). Denna kvinna var olik någon annan jag mött inom vården. Hon tog emot mig med öppna armar och uppmuntrade mig att sörja. Jag hade då absolut inte tänkt sörja någonting utan bara gå framåt, fokuserad på vad min kropp nu behöver för att krya på sig fortare. Men likt förbannat satt jag ändå där till sist och fulgrät (snäppet fulare än då vi såg "Apornas Planet: (R)Evolution") (då Christoffer trodde att jag fått ont, så intensivt jag hulkade).

Egentligen säger väl kanske inte mitt gråtande så himla mycket om Guldklimp, då jag är rena vattenspridaren efter denna månadens injektion. Men att hon uppmanade mig att "vara i känslan" var däremot stort. Christoffer och jag har pratat mycket om mina mastodont känslor och att de måste ventileras så att jag inte exploderar, allt Guldklimp sa intygade att vi tänker rätt. Men jag har aldrig dragit parallellen att mina känslostormar eggar igång hungern, och inte tvärtom. Det var väldigt intressant och något jag ska tänka på nästa gång jag bölar över en cashewnöt.

Hon fick mig också att brista ut i gråt över min tendens att skylla allt på mig själv. Att jag har en tendens att anse att smärtorna är mitt fel, hur detta fysiskt fungerar har jag inget svar på. Guldklimp tog mina händer och spärrade fast mina ögon vid hennes och sa:  

"Du ska aldrig skuld lägga dig själv för det här, Elin. Som jag ser det är det sjukvårdens fel att du har varit tvungen att gå igenom detta helvete i tre år. Det är inte ditt fel."

Det låter kanske självklart. Jag har ju inte velat bli sjuk. Ingen har haft det lika tufft som jag själv har, då det gäller denna idiotiska stygga sjukdom. Och allt blir betydligt tuffare om skulden läggs på mig själv. Men sättet hon sa det på, så innerligt och godhjärtat, satte sig som en kanonkula i mitt hormonfyllda hjärta och jag grät så snoret gungade. 

Efter denna emotionella träning kollade hon hur min svank såg ut, om den tagit stryk efter all smärta och brist på motion. Men den var frisk! (Hurra!) Det som däremot antagligen gav mig extra smärtor nu är att jag har väldigt lite muskler i svanken. Vilket inte alls är konstigt då jag legat så mycket som jag har gjort.

Den 5:e Oktober ska jag på mitt livs första Pilates träningspass! En enkel sjukgymnastik försiktigt men väldigt bra version! Jag ser verkligen fram emot att få lära mig något nytt, få använda kroppen under kontrollerade former.

Idag skrev också Doktor Duktig ut fler Enanton sprutor, så behandlingen fortsätter.

Stora tydliga härliga steg framåt, mina vänner. Livet är allt bra fantastiskt!

Stressmonstret dräps idag

Det är Christoffers 25 årsdag imorgon!

Denna veckan har varit en ypperlig möjlighet för mig att dränka honom i överraskningar. Jag trodde inte att det var möjligt men födelsedagsveckan är ännu roligare nu när det är Christoffer som skäms bort. Jag blir alldeles fnissig av förtjusning då jag packat ner en Red Bull och en chokladboll i hans väska då han ska till jobbet. Eller så jag sett hans reaktion då han äntligen får äta Sushi.

Det finns ingen i hela världen som är så lätt att glädja som Christoffer. Och det gör att jag vill göra honom gladare än han någonsin varit i hela sitt liv. Om och om igen.

Imorgon kommer släkten på kalas och det innebär också att jag behövt förbereda hemmet inför besöket. Jag har städat, diskat, dammsugit och diskat igen (av en underlig anledning växer diskberget hela tiden). Sedan har jag också tagit på mig att ordna med allt som ska serveras. (Förutom mumsiga kanelbullar som snälla rara Anna tar med sig). Kortfattat har detta varit ett stort test på hur jag kan hantera stress.

Det går lite sisådär får jag tyvärr erkänna.

Den största nackdelen är den där cirkeleffekten. Att det börjar med att jag får lite ont. Jag tänker "Fan jag får inte få ont nu, jag har ju planerat vad jag ska göra idag!" vilket gör att jag får mer ont. Och då blir jag ännu mer orolig över min smärta. Som då också hindrar mig från att göra ännu mer saker jag vill ha gjort. Till sist blir jag helt knäckt (för jag är ju en hormonell kaosklump) och tror att jag har blivit sjukare igen, att sprutorna inte funkar längre, att jag tagit ett gigantiskt steg bakåt.

Tills jag pratar med den fantastiska födelsedagspojken. Christoffer lugnar mig. Han gör mig sansad. Han lägger mig i badkaret fyllt med hett vatten och ger mig mitt förnuft tillbaka. Jag vet att den bästa present jag skulle kunna ge honom är att hålla mig lugn och inte stressa upp mig.

Vilket också gör att jag kan bli stressad. "Åh nej! Nu stressar jag ju! Jag får inte stressa! Åh hur ska jag sluta?! Neeeeej!"

Så nu ska jag vara vettig, trycka i mig min klockan två tablett och glida ner i badet i sällskap med Douglas Adams. Idag är min födelsedagsveckopresent att jag lär mig av mina misstag.