31 mars 2011

Mamma Mia


Christoffer har (tyvärr) inte alltid varit klistrad vid min sida. Alla som läser denna blogg vet att han är min stöttepelare och att jag kan piska Endon tack vare honom. Vilket naturligtvis leder dig till att undra: hur i helvete klarade hon sig innan de blev tillsammans?!

Jo, det ska jag svara på! (Så slipper du ligga sömnlös resten av ditt liv). Jag hade en annan klippa att klänga mig fast på som en härligt slemmig alg. En person som höll mig på båda fötterna (utan att kräkas) då vi svepte runt i Endo cirkusen. Många gånger fanns hon där med hjälp av sitt vassaste vapen; telefonen.

Alla ni som träffat henne hade vetat vem jag pratade om. För er andra; låt mig presentera Sirpa. Min fina mamma.

När jag tänker tillbaka på allt jag varit med om (f. Cr) (före Christoffer) har alltid min mamma stått vid min sida. Antingen på andra sidan luren eller fysiskt redo. Hon har inte alls fått den uppmärksamhet, här i bloggen, som hon förtjänar. Så nu ska ni få höra om min mamma och Endon. För hon har varit en av huvudrollerna, i denna drama komedi. (Ibland finns en skvätt av Rysare också).

Första gången vi förstod att något stod helt fel till, var konstigt nog inte under mina monster mensvärkar, utan då jag gjorde situps på en heltäckningsmatta i London. Egentligen borde den handlingen räcka för att få allvarliga fysiska men, eftersom den mattan var så skitig att när jag dammsög den så visade det sig att den var beige och inte brun (men guldiga medaljong mönster).

Men nog om den fula mattan, tillbaka till berättelsen: Min mage krampade ihop en stund efter min träning och direkt ringde jag (så klart!) mamma. Hon är undersköterska och har en omåttligt stor kunskap om allt. (Ibland misstänker jag att hon improviserar lite information, men hon brukar ha rätt) (om det inte handlar om hennes egna hälsa, då är hon alltid dödssjuk). På order från mamma besökte jag akutmottagningen i Ealing och så började hela Endometrios kaoset.

Mamma ville att jag skulle komma hem till Sverige, långt innan jag till sist gav upp och satte mig på det där flyget. Men hon pressade mig aldrig. Istället fick hon maktlöst höra om olika läkarbesök, smärtor och jag kan inte ens ana paniken hon måste ha fått då jag "försvann" (blev inlagt på ett annat stort sjukhus, helt oplanerat). Jag hörde aldrig av hennes fulla oro, men om vi säger såhär: Att pappa inte ströp henne var nog ett rent under.

När hormonerna "lagade" mig utan att vi fått något svar på varför, skakade vi av oss allt och gick vidare. Jag blev faktiskt så gott som lovad att dessa smärtor aldrig skulle komma tillbaka igen. Ja, du vet ju att man ska lyssna på sin gynekolog, de är ju experter.

Nu vet ni ju vad som hänt sen dess. Och här ligger jag på soffan med magkramper (tror att jag kan blivit magsjuk eller så är det biverkningar på Enantonen) och minns allt jag och min mamma har gått igenom. På alla stygga, maktgalna, känslokalla dårar som vi träffat inom den svenska sjukvården.

Hon höll mig sällskap under många av de där kvällarna jag blev iväg skjuten till akuten. En underbar människa att ha som sällskap då jag var rädd, liten och förvirrad av allt aj. I vanliga fall är min mamma inte känd för att hålla sig lugn och sansad då det är kris. Men de timmar vi tillbringade i allehanda väntsalar, där var hon min hjälte.

(Hon är allt bra att ha utanför sjukhus området också, men det lät inte lika pampigt).

Jag minns hur hon fått mig att skratta åt galna kvinnor som fått fnatt för att de inte får VIP behandling på Akutgyn, vi har läst sönder "Klimakterietant tidningar" från 1995 och hon har hittat på lekar (favoriten var då vi prickade snarkande munnar med små tuggade pappersbitar).

Ett annat bevis på hur fantastisk min mamma är, är hur hon berättar en av historierna ifrån ett av många sjukhusbesök. Hon skulle berätta att jag fått akuta smärtor och stod i väntrummet i 8 timmar lutad mot en brits för jag klarade inte av att vare sig stå eller sitta. När hon berättar om den kvällen/natten så får du veta att jag en kort stund kunde halv ligga i hennes knä, lutade all min vikt mot hennes överkropp. Och då säger hon med nästan glansigt stolt ögon: "Och du frågade du mig om det gjorde ont i min skuldra! Du som hade så ont!"

Det hon aldrig nämner är hur hon höll om mig, satt stilla som en staty och rörde inte en min även då hon hade en inflammerad muskel i skuldran (om jag inte minns fel) som hon tog starka värktabletter för. Hade jag inte frågat om hon hade ont hade vi fortfarande suttit där som en mänsklig knut, än idag. Den delen fokuserar hon aldrig på, jag vet inte ens om hon tänker på det, men jag gör det. Så osjälvisk är min mamma.

Men det räcker inte att brottas med att ens dotter har Endo, som mamma får man stå ut med en helt annan behandling från sjukvården. Jag kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger min mamma blev illa behandlad för att hon gjorde sin dotter sällskap till sjukhuset. Hon blev sedd på som om hon var sjuk, överbeskyddande och galen. Antagligen var det nog hennes fel att jag hade ont. Jag fick till och med kommentaren:

"Allvarligt? Du är 25 år gammal och har med dig din mamma!?"

Hade de blivit gladare om jag hade legat alldeles ensam i väntrummet, i fosterställning och på gränsen till att kräkas av smärta? Skulle jag kanske ha tagit bussen till akuten då jag har så ont att jag inte kan gå? Sen när är det fel för en mamma att stötta sina barn, hur gamla de än må vara?
Jag tycker att det är idiotiskt. Idiotiskt att de fått min mamma att känna sig spetälsk, då jag varit så dålig att jag inte klarat mig själv. Byter man ut mamma mot pojkvän så blir det ett jävla fjäskande mot honom. Är det bättre att han en kille som bryr sig än en mamma som stöttar sin vuxna dotter?

Men min mamma har ändå stått emot läkarvården. Hon har fortsatt kämpa för mig, med mig och åt mig. Hon gråter då jag kommer med goda nyheter, gråter då jag har det tufft och bölar om hon ser på Oprah. Kvinnan borde ha fått vätskebrist för längesen.

Det har varit en omställning för henne, nu när Christoffer har tagit hennes plats. Jag tror att det tog henne en lång tid innan hon slutade oroa sig för att jag var ensam, ledsen och rädd. Nu är jag aldrig det längre. Och det är enklare för oss båda två.

Jag har en ofantlig tur som har exakt den mamman jag har. Hon är rolig, tuff, godhjärtad och påhittig. Många gånger har hon lugnat mig då jag varit orolig. Och Christoffer är alltid redo att kontakta henne om vi blir förvirrade över något. Både min mamma och pappa är ständigt redo att rädda oss om vi behöver hjälp. De gör att Endon får ännu mindre makt.

Så, nu vet du lite om min mamma, Sirpa. Hon som skriker och pekar ut mördaren då hon är på bio. Hon som blir full på ett halvt glas cider. Hon som är besatt av Doktor Fille. Hon som har ett hjärta stort som universum.

Visst är det inte direkt konstigt att Jag älskar min mamma så...








29 mars 2011

I will expect the Spanish Inquisition!


Detta är Klimakteriehäxan som talar. Med känslor stora som överviktiga valar har hon nu helt tappat tålamodet då det gäller små saker här i världen som är orättvisa. Saker som folk lätt kan gnälla över. Saker hon själv har klagat på. Saker som får henne att se rött. Så rött, intensivt förbannad som bara en Klimakteriehäxa kan bli.

Jag har inget tålamod kvar alls för vissa beteenden längre. Det har aldrig varit något jag stört mig på tidigare men efter dessa (snart) 3 år med (så gott som) daglig smärta ser jag världen från en annan vinkel. Och via denna vinkel kan jag bli galet arg över vissa saker.

Låt mig presentera mitt första förbittrande objekt: Den ynkligt sjuka. Personen som har (till exempel) en redig förkylning, som har ont i kroppen och slem kletande ur halsen. Personen som har varit sängliggande i två dagar med feber. (Inga onda känslor här än. Men...) Denna person gnäller som om han/hon var på sin dödsbädd men vägrar ta någon form av värktabletter för att lindra sina besvär. Inte ens Alvedon. Inte ens om personen vet att denna lilla tablett kan ta bort alla symtom.

Detta gör mig fullkomligt tokig av irritation! Det känns som ett hån mot oss som trycker i oss så starka mediciner att vi kan bli beroende av dem, allt för att bara få några timmar utan smärta. Vi som hade gett vår högra hand för att kunna ta en endaste jävla Alvedon för att slippa våra besvär. Vi som avundas att er sjukdom kommer tyna bort av sig själv. Ta era helvetes värktabletter om ni är sjuka, helt enkelt! Det är det som de är till för!! (Sen kan det gnällas, för nu har du gjort allt i din makt för att slippa dina besvär).

Men om du inte vill ta Alvedon, så sluta gnälla! Vill du ha ont, tror du att du är duktig som väntar in i det sista med att medicinera eller har du någon knepig princip från 1600-talet att det är bättre att härda smärta? Om så är fallet, lid i tystnad! Kan jag hålla mitt sjukdoms gnäll under kontroll så borde du kunna det under en ynka förkylning.

(Icke-Klimakterie-Elin vill nu så klart tillägga att: Naturligtvis är det jävligt att vara sjuker och man jämför aldrig sin smärta med någon annans då man är febrig och äcklig. Men, för att vara övertydlig, det är de som gnäller och som vägrar använda uppenbara hjälpmedel som gör mig tokig.)

Nästa sak denna person kan göra, som skulle göra mig förryckt, är att säga följande mening:
"Nu orkar jag inte mer, jag ger upp . "

Detta är ord som slängs fram och tillbaka lika grundlöst som då man sa "Jag Älskar honom" om varje kille med page, då man gick i mellanstadiet.Jag säger inte att jag har varit med om det värsta en människa kan, här i livet, men jag vet att det krävs mer. Visst kommer man till en punkt då man känner att magsjukan tar musten ur en och att man inte orkar kräkas mer spagetti nu. Men det är en helt annan sak...

Att komma till den gräns att man faktiskt är på väg att ge upp kräver så mycket mer. De flesta vet inte hur det känns att komma till den nivån att man fysiskt inte orkar mer. Att man psykiskt är så utpumpad att man får panikångest för att smärtan inte tar slut. Och sedan fortsätter det ändå. Om och om och om och om och om igen.

Sen kan vi avrunda med en samling av kommentarer som gör att jag spyr galla (inte bokstavligt talat) (min hjärna kräks galla).

"Fy fan, jag höll på att bli galen! Jag var tvungen att vänta på akuten i två timmar, jag borde stämma dem!"

(Jag har väntat på akuten i 9 timmar, stående lutande mot en brits eftersom jag inte kunde vare sig sitta eller ligga ner av smärta. Under mina otaliga akutbesök så har jag i alla fall fått vänta 4-5 timmar innan jag fått möta en läkare. Minst.)

"Du kanske bara ska vara lite mer positiv, skulle du säkert ha mindre ont!"

(Och hur skulle denna person inte kunna se detta som en förolämpning? Jag tror att de flesta som känner mig anser att jag är en glad tjej. Skulle jag bli mer käck hade jag väl sett ut som en Disney figur.)

"Så, det är bara mensvärk alltså?"

(Spring. Spring fort din lilla fitta för jag tänker slå sönder dig.) (Utan-hormoner-Elin hade sagt: Nej. Men Du har uppenbarligen inga stora problem med mensvärk ser jag.)

Just nu är dessa de värsta irritationsmomenten. Det finns säkert många fler som jag inte kan få in i min arga lilla hjärna just nu. Jag är väl helt enkelt trött på det där onödiga tjatet. Det där tjatet som bara vill ha uppmärksamhet.

Även då till och med en KlimakterieHäxa kan klaga i onödan så skyr jag den där ömkande uppmärksamheten likt ett brinnande bål.

Om jag varit i en Monty Python sketch hade garanterat Spanska Inkvisitionen varit ute efter denna KlimakterieHäxa. Men jag hade absolut förväntat mig dem, efter detta inlägg.





26 mars 2011

Jag har våren i kroppen


Jag har nu haft två riktigt härliga dagar på raken! Det är lite läskigt nästan, för det är så ovant. Som att trippa fram på en väldigt tunn is. Men det känns som att någonting långsamt väcks till liv i mig igen. Som kommer smygandes.

I förrgår tog vi med Rullis ner på stan för att utföra en lång lista med viktigheter. Vilken vi betade av medan vi var uppspelta som två ungas på Liseberg (eller som Jag och Christoffer på Liseberg, välj själv). Vi hade med oss en kamera för att ta lite vår foton och roliga bilder på varandra. (Du kan se några av dem i slutet av detta inlägget).

Jag gick så mycket jag orkade och njöt då jag klämde mig in mellan de små hyllorna i Scrapbooking affären och undersökte allt allt allt! Christoffer fick nästan slita mig ut därifrån, jag hade kunnat stanna där hela dagen.

När jag sen fick ont var det bara att slå sig ner i Rullis och puttra fram med hela Uddevallas befolkning stirra på mig som om jag var en giraff på rullskridskor.

Igår hände storslagna saker, må jag säga, jag lyckades äntligen göra en sak som jag velat utföra i evigheter. Jag tvättade balkongdörrs fönstret. På båda sidorna! Som en stolt höna svassade jag sen runt i lägenheten och inväntade Christoffers beröm.

Har till och med varit på besök hos Christoffers fantastiska morföräldrar, Åke och Irene. Och vill man få en boost med självkänsla så är det bara att prata med dem en stund. Jag drog på mig en stor svar klänning, håret stod åt alla kanter och jag hade sminkrester under ögonen, men ändå så sa hon om och om igen att jag var så fin. (Vilket gjorde mig tårögd och jag bet nästan läppen av mig, för att inte få en hormonell gråt attack).

Men dagen var ute slut för det! Jag fick vila upp mig på soffan under flera timmar, för jag hade lyckats få jätte ont igen. Skillnaden var nu däremot att jag återhämtade mig lagom till att ta Rullis hem till min bror David och vår Sanna för att se på (min besatthet) Big Brother. Där blev jag till och med bjuden på vin. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag drack ett glas vin. Och det var så mysigt! Med hjälp av värmedyna, gott sällskap och en svalkade sjal orka jag stanna till efter ett på natten!

Energin växer och jag har till och med ett dop inplanerat idag. Det är som om jag ska till slottet och träffa hela kungafamiljen, så hyper är jag nu! Det ska bli så otroligt roligt att äntligen få se den vackra lilla flickan, krama om hennes mamma och äntligen få träffa herrn i huset. Jag är så glad att dopet är i Färgelanda, vilket är knappa mil härifrån. Och ännu mer tur har jag som har en snäll pappa som kan köra oss fram och tillbaka (redo att skjuta iväg som en kanonkula om jag får ont och måste hem fort).

Dessa dagar har gett mig mer hopp, särskilt nu när jag är så rädd att hormonsprutorna inte ska fungera (hjärnspökena kommer och går).

Nu ska jag börja borsta, skrubba, plocka och putsa mig redo inför dagens gigantiska äventyr. Det här ska bli så roligt!









20 mars 2011

Jag smälter!


Nu behöver jag att du fokuserar och lever dig in i följande beskrivning.

Se dig omkring och föreställ dig hela din värld blir en öken. Som om någon bara lyft upp dig och vårdslöst släppt ner dig i Sahara. Klockan är mitt på dagen och solen steker med full kraft. Naturligtvis letar du efter skugga men det som finns är sand och åter sand, men du vet att inte ens skuggorna hade varit svala nog att lindra hettan som börjar koka dig inifrån. Värmen är kvalmig och tung.

Strålarna är så intensiva att de fått blodet att koka inuti dig. Det är svårt att tänka för hjärnan har blivit en flamberad klump av smällt fett. Svett tvingar sig ut ur dina puttrande porer och du har svårt att sitta still. Desperat river du av dig onödiga klädesplagg. Du hade slitit av dig huden om det hade gått. Du känner ångan dunsta från din egna kropp. Så varmt varmvarm att det enda du kan göra är att flämta.

Vips! Öknen är borta och du är tillbaka där du var från början. Kroppen återgår sakta till sin normala temperatur. Du njuter av att kunna andas sval normal luft igen. Enda beviset på din stund i Öknen är klibbigheten som får dina kläder att fastna mot din hud.

Såhär känns det att få värme vallningar. En biverkning från sprutorna jag väldigt gärna hade velat slippa. Sedan finns också den andra härliga varianten då man får dessa vallningar på natten. Och det har fått det fantasirika namnet: Nattsvettningar.

Jag har lite tips på hur man kan stå ut med dessa värme attacker (från helvetet).

1. Ta en tunn sjal och dränk den i iskallt vatten. Den kan du ha över axlarna, runt huvudet eller runt handlederna. Det svalkar väldigt bra! Att ha en fuktig sjal till hands då man lägger sig är också väldigt effektivt. Då jag vaknar, och är ett element, kan man lägga den över sig och snart somnar man om.

Men använd inte en tung handduk eller liknande, för de kan bli alldeles för kalla och tunga. Och då blir man själv väldigt blöt.

2. Strippa. Om du blir riktigt varm så ta av dig onödiga plagg. Ett tips är att ha på dig många tunna lager av kläder, som du vid behov kan skala av dig. Försök också undvika syntetmaterial och kläder som sitter som ett smäck.

Jag har alltid sovit i nattlinne, t-shirt eller annat bekvämt. Men det har jag fått ge upp nu. Men det finns ju en person i hushållet som inte klagar över detta, kan jag ju tillägga. Det finns också "sov kläder" som går att köpa men de ser ut som äkta kärring sovkläder, så då hade nog sexlivet inte fått särskilt mycket extra krydda.

3. Sov med lakan istället för täcke. Tänk dig att det är en riktigt varm sommarnatt, då hade det aldrig funkat att natta sig med ett tjockt duntäcke. Ha alltid ett lakan med dig, till hands, så kan du sova med det istället om det blir för varmt.

4. Skulle då få vallningar i en buss eller bil så kan det lindra något att trycka dina handleder mot den kalla bilrutan. Det är inte det mest effektiva man kan göra, men det är absolut bättre än inget.

Var försiktig med att lägga ansiktet mot rutan. På en buss är det nog rätt så dräggigt. Men du kommer också se ut som ett miffo för de som råkar befinna sig på andra sidan rutan. Och chansen är att du dunkar skallen i glaset i ren desperation (har hänt mig några gånger tyvärr).

5. Drick mycket vatten! Du förlorar mycket vätska genom att vara en levande fontän. Ta igen det så ofta du kan, så du inte får vätskebrist.

6. Det ska också fungera att motionera. Låter motsägande, då man svettas vid gymping, men det ska minska vallningarna. Just nu är inte det aktuellt för mig, som inte kan vara så fysiskt aktiv. Men gör all del, kan du motionera, gör det för Gudarnas skull!

7. Sen, det sista rådet som jag inte kommer kunna följa helt själv. Drick mindre kaffe, te och alkohol. Kanske kan försöka minska på kaffe drickandet... men ingen jäkel i världen ska få ta bort det helt! jävlar blir jag en riktig Hormonkärring.

8. Östrogen tillskott. Detta kan du få av din läkare om du har väldigt jobbiga biverkningar. Jag har inte testat dem, för jag känner att jag har dem under kontroll. Men jag vet flera kvinnor som testat dem. Produkter som Divigel.
Sen finns det flera olika produkter som kanske kan fungera mot värmevallningarna, men jag vågar inte uttala mig om dem. Jag vet inte om de hjälper, borde kombineras med hormonbehandling eller vad de har för biverkningar.

När jag läste biverkningen "värmevallning" så blev jag nyfiken över hur det kändes. Bästa sammanfattningen är ändå:

Jag smälter!






19 mars 2011

Usch fy och fasiken!


Fy i helsike vad dåligt jag mår.

Jag vet inte om det är så att jag fått influensan eller om det är biverkningar på sprutan. Symtom som "Huvudvärk, värk i kroppen och sjukdomskänsla" står i Fass men jag mår ju inte såhär uselt i vanliga fall. Ikväll känns det som att hela min kropp är i uppror.

Det har alltid varit tufft att vara sjuk samtidigt som Endon härjar. Ungefär som att en ninja som slår en i huvudet samtidigt som en alien tuggar på magfläsket. Eller som att en militär skjuter mig i magen samtidigt som en Snoop Dogg rappar mig i örat. Eller som en stor bautasten landar rätt på min skalle samtidigt som Björn Ranelid läser högt ur hans romaner.

"Tortyr" med andra ord.

Smärta överallt. Nästan omöjligt att tänka. Tårarna ligger i halsen, i beredskap att forsa ut vid första minsta besvärliga känsla. Jag krälar längst väggarna (inte bokstavligt talat, jag mår för dåligt för att röra på mig) och önskar att jag "bara" hade min "vanliga" smärta igen. Den vet jag (oftast) hur jag ska hantera.

Nu är jag ett vrak. Ett knyte av smärta med värme vallningar som gör mig tokig. Dagen började så bra men nu är jag inte nöjd, må jag säga. Usch, vad jag blir less på den här kroppen ibland.





15 mars 2011

Pain in the ass


Endometrios kan hittas i andra delar av kroppen, inte bara vid livmoder eller i den trakten. Härdar har till och med funnits i lungorna, men detta är sällsynt. Men Endon hamnar däremot lite oftare vid tarmarna. Detta pratas det inte om lika mycket, vilket jag tycker är jätte synd. Har letat och sökt igenom Internet men det är som att söka efter en liten liten myra i en stor myrsloks mage.

Men efter att jag surfat runt på Endometriosföreningens hemsida kom jag in på en tråd som handlade om just Endo i tarmen. Och, som jag redan anat, stämmer mycket av dessa symtom in på mig. Så för att sprida kunskap och om du råkar vara en av oss Endo-tjejer, så har jag samlat all fakta här.

Tyvärr kan jag inte konstatera att all fakta jag har hittat är sann, eller om den gäller för alla kvinnor med Tarm-Endo. Om jag har skrivit någonting som är helt galet, är det bara att skriva till mig så skäms jag och ändrar det med detsamma.

Symtom

Är det smärtsamt och trögt då du ska bajsa?
Blöder det ur stjärten då du gör nummer två (men inte annars)?
Är du lätt och ofta förstoppad (särskilt vid din mens)?
Har du tillfälliga galen diarré attacker?
Skiter du blod då du har mens?
Är du en fjärtfabrik?
Känns det som om någon elak dvärg sitter i toaletten och hugger dig med ett spjut i rumpan då du utför dina stjärtbehov?

Dessa problem är också väldigt flexibla. De kan följa din menstruationscykel, bara finnas där då du har mens eller aldrig lämna dig ifred. Om flera av dessa stämmer in på dig kan du vara en av de kvinnor som inte bara har Endo i buken utan också i Tarmen. Framför allt brukar symtomet "blödning ur häcken vid mens" vara ett rätt så tydligt tecken.

Viktigt att skriva är att en kvinna (eller man för den delen) kan blöda ur rumpen då nummer två utförs utan att Endo är inblandad. Det kan vara hemorrojder, sprickor i stjärtkanalen efter fortstoppning eller kanske någonting helt annat. Men över lag, bör man besöka en läkare för att få det hela undersökt. Och en kvinna med Endo kan naturligtvis ha detta problem också utan att ha härdar på tarmen. (Tack Christoffer för din fråga om detta, så jag kunde lägga till denna informationen)

Och innan ni slänger er på min mail och börjar yla att många av dessa symtom också passar in på IBS så ska jag säga följande: Vissa av symtomen passar in på IBS. Därför är det lätt att en kvinna med Endo i (eller på, för den delen) Tarmen får fel diagnos. Viktigast är det för en läkare att lyssna på sin patient för att se helheten. Av alla kvinnor med Endometrios är det 5% som också har den på tarmen. Kanske fler, som inte blivit diagnostiserade.

Så hur blir man diagnostiserad då? På en site om just Endo i inälvorna (Gud vad mysigt det lät) (vi säger det en gång till: Endo i inälvorna.) säger farbror doktorn att det är mer ett undantag att man får möjlighet att se härdarna vid en operation. Oftare syns den inte. Eller som han själv så vackert sa:
"Det är nödvändigt att ställa de rätta frågorna. När de frågorna blir ställda är det lätt att ställa en diagnos. Genom att se på sjukdomshistorian, för Endometrios härdarna kan förbli oupptäckta tills det blir dags att göra en buköppning."
Dr. Michael D. Birnbaum
Jag har läst om kvinnor vars tarm-endo har hittats. Och det har varit vid buköppning och titthålsoperation. Men som doktor Birnbaum skriver, de hade nog "tur". Om man kan vara så fräck att säga så.

Denna form av Endo behandlas på samma vis som "vanlig" Endo. Framför allt är det en lättnad att få ett namn på sina besvär. Att inte få hjärtklappning och panik då man skiter blod eller kunna planera in när det kan vara dags att ta någonting som "får igång" lilla magen. Sen är det alltid bra att den läkare har det hela under uppsyn. Har man otur med stora härdar och tillväxter kan en operation av tarmen bli nödvändig.

De tips som jag har kommit över, eller har testat själv, är mediciner och mat som hindrar förstoppning. Själv har jag testat Lactulos (gav mig magkramper), Inolaxol (gav mig magkramper) och Movicol (är jätte bra vid behov).
Vill man vara mer naturell kan man dricka plommonjuice, äta päron, linfrö olja eller annat du kan tänka dig. Det är bara att använda fantasin och testa sig fram helt enkelt.

Då var vi klara, då det gäller Endometrios i Tarmen. Kom ihåg att jag inte är utbildad utan delar bara med mig av den information jag själv har hittat. Mitt största och viktigaste råd är att sök vård om du känner att någonting inte stämmer. Gör inte mitt misstag och vänta alldeles för länge. Det är inte värt det. Snälla tro mig.





13 mars 2011

"Varför stirrar alla på mig?"


Jag var ute två gånger igår! Om jag ska beskriva känslan så tänk dig att du sitter hemma och ugglar en lördag. Plötsligt hör du ett tjut och då du tittar ut genom fönstret ser du ett gigantiskt kryssningsfartyg glidande mot dig. Landgången dunsar ner vid din ytterdörr (bor du i en lägenhet blir du nog ännu mer förvånad av detta) och sedan bär det av på en lyxkryssning fullt med oväntade äventyr.

Ungefär så kändes det då vi åkte till Torp. I verkligheten var fartyget en mörkblå Volvo där kaptenen var min bror Niclas och hans tjej Johanna. Men jag var likt förbannat lika lycklig för det. Jag bokstavligt studsade upp och ner på sätet hela vägen till vår slutdestination.

Ni som har läst om mina resor till Torp innan vet att detta inte är det ultimata ställe för mig arr åka till då jag känner mig en smula pigg (läs inlägg som "Tomten, Tiparol och Torp" eller "Torpet är hemsökt") men jag vägrar att ge upp min rättighet att få shoppa.

Jag fick runt bland affärerna med ett dum-flin och petade på alla varor som om de var djur som behövde bli kelade med. Men snart kände jag mig iakttagen. Som om jag hade femton spioner som smög runt mig. När jag förstod hur bisarrt det vore om det var sant lade jag märket till att folk glodde på mig. Överallt.

Hade jag snor i näsan? Sylt på hakan? Kjolen fastnat i strumpbyxorna så att hela min bak blottas? Använt toapapper som klibbat sig vid min sko och fladdrar fint bakom mig? En macka i håret? Vad? Vad? Vad?!

Men risk att låta som om jag blivit tokig hugger jag tag i Christoffer och viskar nervöst:"Folk stirrar på mig... varför stirrar alla på mig?"

Vilket ledde till att Christoffer log så där mysigt som bara han kan och sen ger han mig en jätte go kram. Han förklarade att jag helt enkelt inte varit ute bland en massor med folk på länge och helt enkelt inte är van vid att "Vi tittar på varandra hela tiden. Om du ser att någon stirrar så tittar du ju på den personen också."

Har det verkligen gått så lång tid? Och det har det nog faktiskt. Det var väldigt mycket människor på Torp igår. När jag går ner på stan är det oftast ganska så ensligt, för det är ju iskallt ute och då jag orkar ta mig ut brukar det vara lagom sent. Jag har ju inte varit isolerad men ändå var mängden av folk (omedvetet) nytt och jag har på något vis glömt vissa saker som man oftast gör automatiskt.

När jag förstod att jag inte var förföljd eller drog till mig uppmärksamhet som en neonfärgad clown så störde det mig inte längre. Men tyvärr fick jag ont ungefär då så vi fick ta båten (förlåt; bilen) tillbaka hem. Men jag njöt i fulla drag av att komma ut och köpa nagellack och scrapsaker.

Vi avslutade kvällen med en Melodifestival kväll hemma hos min David och hans stumpa Sanna. Det har varit fantastiskt att komma ut ur lägenheten och orka vara social. Att orka lämna lägenheten efter att ha varit på Torp samma dag är stort!

Stegen är rätt så små men jag njuter av dem. Och det känns väldigt skönt att veta att jag inte har SÄPO smygandes på mig. Skulle de nu behöva få kontakt med mig så ska jag underlätta genom att bjuda på en bild från äventyrsdagen. Så kan de helt enkelt sluta smyga på mig och helt enkelt kidnappa mig direkt istället.




9 mars 2011

Shoot me up!


Då var det äntligen 100 % bestämt!

Jag ska fullfölja hela sex månaders Enanton behandlingen (så länge jag ser att den hjälper mot smärtorna). Började morgonen med att åla mig upp ur den varma mjuka sängen som en sömngångare klockan 07:45. Jag vill alltid vara vaken och redo då jag vet att Doktor Duktig ska ringa. Gjorde misstaget en gång att väckas ringsignalen och pratade vi i cirklar en bra stund innan jag förstod vem det var.

Min skräck inför att prata med läkare börjar långsamt (snigel sakta) mattas av. I alla fall då det handlar om Doktor Duktig. Han är den första läkare som jag känt mig trygg med. Ibland blir jag frustrerad och arg även på honom, särskilt efter jag hade varit på Endocentrum i Uppsala. Men han tog en opassande semester, fastnade i Egypten (askmolnet som fick världen att stanna upp blandade sig till och med i Endon) och kom tillbaka som samma gamla goa Doktor Duktig.

Denna uppdatering, vi hade idag, gick ut på att se om Enantonen gjorde sitt jobb. Och jag var mer än lycklig att berätta om framstegen den senaste veckan. Det är alltid lika kul att berätta om ny landvinning i Endolandet. Han blir lika upprymd som min familj och vänner (han gråter inte av lycka som mamma gör stup i kvarten, men vem gör det?) (förutom hormonella jag då).

Vi pratade också igenom mina biverkningar. Min näsa är så täppt att det känns som att en kork sitter fastkilad i den. Och samtidigt är den snustorr med sprickor som svider. Onödigt ont. Så jag ska sluta med vanlig nässpray fortsätta med Sesamolja sprayen och börja med kortisonspray istället. Så släpper den där dumma svullnaden i bihålorna ordentligt.

Så nu är det bara att fortsätta att stega in i det kemiska klimakteriet. Varje spruta är alltid lika "spännande" för jag vet aldrig hur jag kommer att reagera på den. Om biverkningarna ändras.

Och det ska bli fantastiskt skönt att gå in till Distriktssköterskan Kärringen och få spruta nummer tre. Ni vet, den där dyra, special sprutan som jag inte skulle få fler än två av.





8 mars 2011

Hur du döljer din smärta


Att ha ont lämnar spår. Tyvärr brukar de avtryck finnas rätt i plytet. Då menar jag spår som, mörka ringar, puffiga ögon, grå dassig hy och smärt-rynkor. Tar man också hormoner så får man ett läckert extrautbud med akne, röda partier och härlig glansig fet hy.

Inte en kvinnas dröm, tar jag mig friheten att påstå.

Men jag har hittat kvinnans vapen mot Endo-avtrycken. Det finns trick så att man inte behöver känna sig som ett vandrande lik då man äntligen kommer ut. Inte för att dessa spår gör oss fula, det handlar om känslan att vara frisk, "normal", att se ut som alla andra. Det är ju inte direkt kul att träffa någon man känner som flämtar efter andan och undrar om man är på väg på en audition till zombie serien "The walking dead".

Min räddning, dagar då jag ryggar till av skräck då jag möter spegeln, är följande underbara produkter.

Först tvättas ansiktet och sen kladdar jag på den bästa ansiktskräm jag någonsin använt (och jag har testat löjligt många).

Detta är Vichys Normaderm dagscreme till oren och fet hud. Den gör att den där överdrivna glansigheten som hormonerna bidrar till försvinner. Man får en matt och skön hud som känns som en bebisrumpa.

Det finns en tillhörande ansiktstvätt också som är riktigt bra. Men tyvärr är de inte billiga, men däremot är de dryga så de håller länge. Sen gäller det ju också att komma ihåg att tvätta nyllo morgon och kväll (vilket inte är någonting jag är expert på tyvärr).

När detta är klart och ansiktet har torkat är det dags att göra någonting åt fläckar, finnar, och annat som gör att man ser ut som en levande död. Och vilket magiskt ord är det jag letar efter?

Concealer. Även kallad: Guds gåva till kvinnosjuklingar. Jag har aldrig använd concealer förut. Snarare duttat lite täckstift här och där då jag var 14 år, och inte behövde det.

Men som tur vad fick min mamma denna concealer från Make up Store och den täcker fantastiskt bra. När jag använt denna runt ögonen och på mina röda partier får jag härliga kommentarer som: "Men vad pigg du ser ut!"(Om de bara visste...)

Om någon vill köpa denna, så heter den Reflex cover. Det finns en annan concealer som heter Blemish Cocealer som kanske är lika bra, men jag tror att det finns en chans att den kan torka ut känslig hud. Men jag är inte alls säker. Rätta mig gärna om jag har missuppfattat.

Nu börjar man se piggare ut och det enda som krävs för att fixa till den sista glåmiga huden är ett ordentligt täcke av mineralpuder. (Foundation funkar kanske lika bra för dig, men jag använder mineralpuder för att det täpper inte till).

Och det puder jag har hittat som är rena perfektionen är Clinique Almost Powder. Än en gång, det är dyrt! Men det räcker jätte länge. Den jag köpte räckte över ett år. Nu är det dags att köpa en ny, och även då det svider i plånboken så är det värt det. Detta puder täcker så bra att det ser ut som om man har porslinshud! Och den känns inte som om man har något smink på sig alls.

Sedan behöver du bara dutta dit lite rouge på kinderna (bara tillräckligt för att se friskt rosig ut) och det smink du annars skulle ta på dig. Vips, dina Endo-spår är som bortsopade.

Jag använder absolut inte smink jämt. Man orkar inte fixa till sig varje dag och ibland är det så obetydligt hur mitt hår ligger eller om en finne har flyttat in på min haka, för jag har annat att tänka på.

Men det känns fantastiskt att måla på sig ansiktet och vagga ut på stan, och känna sig som en normal 27 åring igen. För man är inte sin sjukdom, hur mycket det än vill märka dig.




6 mars 2011

Alldeles alldeles .... underbart!



... (som allas vår Askungen så klokt sagt). Igår var en fantastisk dag! Mycket föll på plats i mitt huvud också, vilket gjorde att dagen blev ännu bättre. Nu undras det väl exakt vad som gjorde denna dag så förträfflig? För all del, inte ska du behöva vänta på ett svar!

Jag vaknade efter en natt full av värmevallningar, vilket inte gör en Elin på gott humör. Luffade runt i lägenheten i min stora vita morgonrock, som gör att jag ser ut som ett mjukisdjur, och inhalerade cappuccino. Vi planerade att åka till sjukhuset för att besöka Christoffers morfar igen. Jag klädde på mig. Och så stannade jag upp i min rörelse med en ovan konstig känsla i kroppen.

Men jag kunde inte sätta fingret på det så jag fortsatte med att föna håret.

När jag gjorde en fån-dans in i vardagsrummet (vem gör inte det, då håret är ny fixat?) var känslan där igen. En oartigt ihärdig känsla.

När jag satte mig ner i soffan sa jag det som jag inte vågat att ens tänka.
"Det går ju riktigt bra idag."
(Översättning: "Men... Det gör ju inte ont!"
Varav Christoffer svarar med tillhörande leende:
"Jag har märkt det."
(Översättning: "Woohooo!!!")

"Det har inte gjort ont på hela dagen."
(Översättning: "Betyder det vad jag tror att det betyder?"
Det känns nästan läskigt att känna efter,
som om att vi har lurat Endon genom att ignorera den.)


"Jag har sett det."
(Översättning: "Sprutan hjälper.")

Sen flinar vi chockat mot varandra en löjligt lång stund innan vi makligt börjar nysta i hur jag har mått den senaste veckan. Vi liksom petar i veckan som varit med fingertopparna, så ömtåligt känns det. Till min häpnad har jag haft betydligt fler och större bra stunder än jag kunnat minnas.


Det kanske verkar konstigt, att jag inte har sett skillnaden. Men hade du frågat mig i förrgår om sprutorna hjälpt något så hade jag inte kunnat ge ett ordentligt svar. Christoffer sa att jag verkade piggare, mamma sa det, men jag såg det inte. Jag visste helt enkelt inte.

För jag får fortfarande ont. Varje dag måste jag vara noga med att inte ta ut mig, för att det gör smärtan värre. Men genom att fokusera på det hade jag helt missat hur jag (utan att tänka på det) lagat mat flera gånger, fixat kaffe till Christoffer många gånger, suttit upp länge och gått ner på stan.


Klockan var efter 20:15 igår då jag fick så ont att jag behövde lägga mig på värmedynan. Efter klockan åtta! Jag vet inte när jag upplevde det senast.

Stora framsteg har hänt den senaste veckan bara!
Jag sitter upp och skriver just nu!

Herre Gud. Jag är på min andra spruta och känner att behandlingen hjälper mig. Om två sprutor kan göra såhär mycket, vad kan då inte sex stycken?


Jag har svårt att hitta ord som kan beskriva hur det här känns.





2 mars 2011

EMO Elin


Hormonerna gör mig emotionell. Jätte emotionell. Löjligt emotionell. Men bara i perioder. (Tack Gode Gud för det!) Jag är inte kapabel att hantera någonting som kan röra till mina känslor. Som till exempel; sorgliga filmer/serier/reklamer på TV, att låtsas bli förnärmad, smärta, tröttledsenhet (ja, det är ett ord) eller riktiga situationer som nu när Christoffers morfar blev sjuk igår och tog ambulans in på NÄL. Jag ville vara ett stöd för Christoffer. Men tack vare hormoner slutade jag inte gråta förrän idag. Vid tre tiden. På eftermiddagen.

Låt mig beskriva lite bättre hur min humör ser ut just nu. Det är en stor skillnad mot då jag tog Primolut-Nor eftersom den formen av PMS var mer underhållande. Jag blev bara rörd av konstigheter. Nu blir jag också... förkrossad vid konstiga tillfälligheter. Men jag fattar inte riktigt själv vad det är som händer. Ibland blir jag bara ledsen för ingenting, och då gråter jag en stund tills det bara försvinner igen.

Men tro för all del inte att jag nu bara är nere och har gått in i en djup depression. Dessa attacker är ovanliga och vanligtvis korta. När dessa sorgestunder lämnar mig återgår jag till mitt vanliga jag. Kanske till och med en Elin på uppåttjack (fast det är närmre min personlighet än det där deppandet). Jag blir fylld av energi, planer och jävlar-anamma. Är till och med en smula förnuftig emellanåt.

Sen råkar jag se mig i spegeln. Har jag inte ovanligt avlångt ansikte ändå? Väldigt stor haka? Herre Gud... barnen som svälter... hundar som blir slagna med tidningar... finnar... åh ser inte Christoffer lite uttråkad ut? Nej...väldigt uttråkad! Nej!!! Han är ju förtvivlad! Han är förtvivlat svältande och är rädd att jag (med mitt hästansikte fyllt med bölder) ska slå honom med en tidning!! Jag gråter som om världen ska gå under.

(Detta kan ha varit en smärre överdrift.)

Hoppsan sa, jag skulle ju kunna göra ett kort som ser ut som Eiffeltornet! Och göra en härlig smoothie! Gosa med Christoffer (som inte alls är förtvivlad utan i verkligheten glatt guppar på foten i takt till Radioheads nya album och knapprar på sin dator). Snart börjar Big Brother och jag börjar locka mitt hår med en tång (inte en sån man hittar i havet, fattar du väl din dummer?).

Men om vi lägger min mano-Emo-ighet (ja, det är också ett ord) åt sidan så har jag lagt märket till att min kropp är lite mer medgörlig än vanligtvis. Jag kan röra mig enklare (vilket jag upptäckte då jag gjorde en överdriven hipphopp dans till Christoffers ära med tillhörande Rap) och jag har haft fler perioder med mindre smärta.

Jag försöker tänka på det, att mina biverkningar inte är förgäves. Men tänker jag på det alldeles för länge så blir jag rörd och börjar gråta. Igen.