Provera vs Endo : 0-1

Jag hade en Endo kämpig helg. Naturligtvis inte en av de smärtfullaste, för då hade jag get helgen ett smeknamn med svordomar inblandade i det. Men det har blivit värre. De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggenvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)

Det positiva är dock att jag verkligen kan se hur mycker Primoluten hunnit göra. Hade redan börjat vänja mig vid att kunna ta längre promenader. Att slippa fosterställning i soffan. Primolut-Nor borde verkligen få tillbaka sitt jobb.

När jag låg på soffan, ihopvikt som ett pappersflygplan (nästan) stor del av vår helg kändes det sorgligt att återgå till ett sånt liv. Ett liv som hindrades av smärta. En vardag med ont, jag hade ju liksom hunnit vänja av mig lite. Och detta nya liv var så mycket roligare och aktivare!

Hormonerna gjorde ju inte direkt humöret bättre heller. Jag har känt mig tyngre och mer ansträngd sen jag började med dem. Som om världen blivit lite mer grå (lite mer; brittisk storstads förortig). Det gick att härda de känslorna om nu kroppen skulle mobba lite Endo. Men nu gjorde Proveran inte ens det.

Tillsist fick jag erkänna, för både mig själv och Christoffer, att jag inte kunde fortsätta med dem. Nu gjorde de mer skada än nytta. Jag ville ha mina Primolut tillbaka. Och det därmed basta!

Så jag hade ännu ett samtal med Doktor Duktig idag. Han var på härligt soligt humör och direkt efter min klagosång om de nuvarande hormonerna skrev han ut Primolut-Nor igen. Så nu är det bestämt att jag ska ta dessa i några månader. Minst tre månader i alla fall!
Det är en lättnad att veta att jag redan har det första lilla vita pillret i mig, redo att slåss och beskydda mig. Min Primolut bär en silvrig rustning och har en lans. (Eller ett svärd).

Antagligen hade jag känt mig ledsen nu om jag inte hade dumpat Proveran. Min härliga svägerska-vän Sanna följde mig ner på stan. På Willys gick ryggen i pension och vägrade samarbeta. Om hon inte hade varit där och stöttat mig vet jag faktiskt inte riktigt vad jag hade tagit mig till. Men hon hjälpte mig och fick mig hem.

Men nu vet jag att hormonerna som hjälper är på G och under tiden har jag mitt fantastiska nätverk av människor som hjälper mig bära mina kassar då jag inte är förmögen till.

Proverans avgångsvederlag får helt enkelt blir detta: