Ninja Twiggy med Spasmer

Ligger just nu på soffan sminkad som Twiggy i mysbyxor ihop med Christoffers T-shirt med motivet “I’m Ninja (you can’t see me)" på. Har haft en riktigt kämpig kväll och jag hoppas att den ska lugna ner sig lite nu. Har haft magkramper som inte gått att leka med (inte ens en omgång Fia med knuff gick den med på) samtidigt som ryggen varit bråkig. Är väl inte direkt jätte nöjd kan man väl säga. Önskar att i varje fall Endon inte kunde se mig just nu.

Kanske ska förklara min överdrivna sminkning? Sanna (min brors flickvän och min goa kompis) har en tjejkväll just nu. En lägenhet samlad av galna roliga flickor som ska smutta alkohol, äta tacos och pratas. Det kändes rätt så okej under dagen så det kändes som att jag äntligen skulle ge mig ut på festligt äventyr. Dagen till ära fick jag för mig att jag skulle göra en roligt sminkning. Letade lösögonfransar i hela Färgelanda (som på grund av dess storlek gick väldigt fort) men det fanns inga.

Sminkade mig en lång stund för att få det rätt. Ryggen började besvära mig. Men envist fortsatte jag dutta, sudda, smeta och torka. Ryggraden började vrida sig i konstiga installationer. Men jag vägrade lyssna, snart var ögonen perfekta och då skulle jag klä på mig och sen... sen skulle jag träffa alla flickor och till och med dricka ett glas vin.

När jag visade upp sminket för Christoffer gick det ungefär en halv minut innan jag bröt ihop. Det gjorde så ont att det var svårt att andas. Jag lade mig på värmedynan och fick en liten tillsägelse för att jag inte lyssnat på min kropp. Igen.

Blir väldigt trött på att ha ont. Det är så jävla ledsamt att missa de där roliga stunderna. Att inte kunna kalasa även då festen är mindre än fem minuter bort.

Jag försöker att tänka positivt men just ikväll, då jag inte ens kan äta mörkchoklad med blåbärssmak utan att det krampar, är det fanimej inte lätt.

Jag Gråter, Ni Skrattar

Jag gråter lika lätt som Christoffer nyser då han ser in i skarpt ljus. Jag snyftar över de mest simpla saker. Jag sörjer saker och blir rörd av handlingar som är banala. Blir glad-ledsen varje dag, och ansiktet krymper ihop till ett litet russin i mitten av fejjan medan jag hulkar någonting som oftast är svårt att förstå.

Det låter kanske väldigt jobbigt. Men det är det faktiskt inte. Oftast är det bara en reaktion på något så simpelt att jag själv vet att det är löjligt. Samtidigt är det naturligtvis obehändigt att bli tårögd i mataffären för att man sett en liten bebis som vinkat till just mig. Eller att stå ut med smärtor som vanligtvis är hanterbara, nu gråter jag så mycket lättare då det gör ont.

Men denna biverkning har bjudit på väldigt många skratt. Många av mina ologiska känsloutbrott blir underhållande för min omgivning.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Christoffers stirra på mig i chock samtidigt som han skrattar så han tjuter (medans jag grinar och skrattar så jag tjuter). Då jag ser hans förtjusta och förbryllande ansiktsuttryck vet jag att jag är ute och cyklar (inte bokstavligt talat) (jag har ingen cykel). Det hjälper mig då underläppen börjar darra och jag ger ifrån mig ett djupt gurglande läte som tecken på att en tårdrypande klagosång är på G.

Eftersom jag själv vet hur bisarra mina explosioner av gråt är kan jag ju fnissa åt dem också. I ärlighetens namn (betyder det nu att jag varit oärlig hela min blogg innan detta uttalet?) så är de faktiskt jätte lustiga. Så varför inte bjuda på några av dessa förnuftsvidriga hormonkänslor.

____________________

Första gången vi verkligen skrattade åt att jag hade fått lite "humörpåverkan" var då jag mötte kattungen Fjant. Eftersom jag skrivit om den gullekatten innan så ska jag bara kort berätta hur jag liggandes i mina föräldrars säng och bondade med (någon annans kattunge) Fjant som om han var ett spädbarn.

När jag var tvungen att släppa ut honom igen grät jag och hulkade som om jag lämnade ut vår första dotter i skogen åt vargarna. Han behövde ju mig! Han var ju med i min och Christoffers familj nu! Jag spejjar fortfarande efter hans oragnea lilla huvud då vi är ute och promenerar.

____________________

Nästa stora attack var vid Valet. Jag och Christoffer hade köpt lite snask, hällt upp gott att dricka och höll vår egna valvaka (nu ser jag framför mig hur vi håller en vaka för en död val) (inte en sådan vaka, bara så att du vet).

Rösterna rullade in och i jämt takt växte sorgen i bröstet för att tillsist brista och läcka över hela mitt ansikte. Till råga på allt råkade mamma ringa i denna stund, samtidigt som jag förstod att Alliansen hade vunnit och att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Jag ylade: "Vem ska ta hand om alla sjuka nu då?"

När vi trodde att sorgen lagt sig brast fördämningen än en gång då de visade resultatet om och om igen. Christoffer fick hålla om mig medan jag desperat snyftade: "Jag vill inte ha nazister i riksdagen!"

"Om jag vetat för två år sen att jag skulle hålla om dig, Elin, Davids syster, medan du grät att du inte ville ha nazister i riksdagen, så hade jag haft svårt att tro att det va sant."

Garvade Christoffer filosofiskt.

____________________

Nästa historia utspelar sig i en mysig stylish lägenhet, flera våningar upp i ett våningshus. På grund av renoveringen av vår lägenhet har jag till och med en alldeles egen nyckel med tillhörande Doris (från "Hitta Nemo") som blinkar om man trycker henne på näsan.

I detta hem finns två personer som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Min goe bror David och hans flickvän och min tjejvän Sanna. Denna speciella dag låg jag på deras soffa på värmedynan och tittade på deras stora platta TV.

Sanna studsar in (hon gör det, hon liksom skuttar runt som en liten sagoprinsessa då hon fixar och grejar hemma hos sig) och rensar upp soffbordet på diskt. Samtidigt plockar hon med sin min matlåda jag tagit med mig. Här börjar det...

Jag ber henne ge mig locket på lådan så att jag kan lägga undan den i min väska. Snällt och glatt erbjuder hon sig att diska den åt mig. Och klumpen i halsen blir tjockare. Jag säger att det inte behövs, det är jätte trist att diska såna matlådor. De blir flottiga och aldrig riktigt rena. Avskyr rent av att diska dessa trista föremål. Men Sanna insisterar. Och jag gråter, rörd av hur godhjärtad hon är! Snälla snälla rara goa Sanna!

David kommer in i rummet med stora lyckliga fashinerade ögon. Nu såg han känslomonstret In Real Life och ler med samma chockade min som Christoffer brukar ha. "Du gråter väl inte?"

Jag hulkar och försöker förklara. Och nu kommer känslan av tacksamhet mot dem båda över mig likt en tsunami. De är så snälla som låter mig vara i deras lägenhet hela tiden. Och jag bölar full av glädje medan David överlyckligt skriker: "Sanna! Hon gråter över matlådan Sanna!"

____________________

Ungefär samma sak hände då pappa köpte mig två flaskor bubbelvatten en kväll då han jobbat över. Snyftande hyllade jag den mest godhjärtade pappan i helaste världen!

____________________

Och senast idag hände det ännu en sak. Jag och Christoffer såg på en film. Redan efter ett par minuter hade jag tappat intresset av historien och jag tyckte helt enkelt inte om den. Jag försöker övertala Christoffer att stänga av den. Det är inte ofta jag inte ser klart på en film men denna gången ville jag inte se mer av skiten. Men han ville så gärna se den så jag lutade mig tillbaka med stickningen och fick härda. Ett par minuter senare visas en bild på en flicka som dött innan filmen. Och jag gråter förtvivlat.

____________________

En anna gång såg jag på ett avsnitt med Derren Brown. Han gör en massa mindtricks och jag älskar att kika på det han hittar på. Denna gången skulle han få en kille att landa ett plygplan som han tror är påväg att krascha.

Under hela tiden fnyser jag och hånar killen som är rena tönten, mesen och jätte fånig. Fast på slutet håller Derren om tönten och säger (med egna tårar i halsen) hur stolt han är över fånet. Detta gör mig så rörd att jag, sekunder efter hån, läcker som en dålig kran. David var tyvärr mitt vittne även denna gång.

____________________

Jag kan ändå skylla mina känsloutbrott på en sak. Det är faktiskt inte bara mitt eller Primolut-Norens fel. Hade jag inte haft så fantastiska människor omkring mig som hjälper, stöttar, överraskar, bryr er och är mina vänner så hade jag inte haft lika mycket att bli rörd över.

Som då jag kom hem till David och Sanna, trött och sliten, och där stod hon med en present till mig! Ut ur presentpåsen tog jag grisen Trynolf som jag hittade på Bokia för ett tag sedan. Grisen jag föll för direkt!

Eller då mamma överraskar mig och tar mig till en skoaffär, där jag får köpa vilket par jag vill.

Eller då pappa köper bubbelvatten...

Eller då Christoffer tappar upp ett bad (och håller om mig)...

Eller då lillebror Niclas stryker mitt hår då Endon jävlas som mest....

Eller då... eller då... eller då...

Det är så många saker ni gör för mig som gör mig lycklig! Så lycklig att jag gråter!

Att det ibland blir lite gråt över lustiga saker, det bjuder jag på.

Brösten som aldrig slutade växa

Jag känner av cocktailen av tabletter i mig idag. På väldigt gott och otrevligt ont. Låt mig gå djupare in i ämnet.

Morgonen började klockan tolvish. Jag skulle kunna sova hela dagen (två tabletter som gör en slö hjälper inte om man redan är motvillig till att gå upp på morgonkvisten) men kom på fötter. Det gick långsamt tills jag vevats igång.

Sen planterades det om blommor så att jorden yrde. Diskade i den isande kalla vattnet, eftersom renoveringsgubbarna nu äntligen gett oss en fungerande kran fast utan varmvatten (ja varför göra någonting ordentligt då man kan göra det halvdant?). Sen började inrednings-Elin besatt flytta runt muggar, växter och te för att få det ultimata öppna skåpet i köket.

När jag tillsist fick sätta mig ner med en kopp kaffe hade jag varit igång i flera timmar. Klockan fick mig att häpna. Den var halv fyra och jag hade inte haft några Endo smärtor alls. (Smärre överdrift. Hade känt av dem men inte så att de inte gick att ignorera). Men inget ont som tvingade mig att sitta ner eller ens tänka på värmedynan.

För er som undrar: Ja, jag grät en skvätt av lycka. Sen fick jag ont igen. Men det var så längesen jag varit smärtfri så länge!

Jag mindes att jag ökat mina Tiparol med 200 mg morgon och samma kväll. De har gjort susen ta mig fan! Sen kan ju också Lyrican har börjat göra sitt jobb också! Och Primolut-Noren!!

Om detta gör mig lite förvirrad så är det ju ingenting emot de biverkningar som håller på och rör till det för mig just nu. Idag fick jag mig en käftsmäll av dem allihopa och samtidigt vet jag inte riktigt vilka som ger mig vad. Eller om det är en kombination av dem allihopa som ger mig vissa reaktioner.

Idag fick jag en huggande smärta i båda knäna, som strålade er i vaderna. Det var inte som den smärta jag fick av endast Primoluten, som var mer som en blandning av växtvärk och träningsvärk. Detta känns mer som att en elak liten puttefnask högg mig med sin folkilskna haj.

Samtidigt har en berusande yrsel ökat mer och mer. Det påminner väldigt mycket om hur världen har en tendens att inte riktigt hänga med då man rör på huvudet. Ungefär som om man vistades på en båt. Förutom att man är i en lägenhet, inte en båt, vilket gör det hela aningen bisarrt.

Jag drömmer helt galna drömmar, tappar väldigt ofta bort ord (beskrev precis en Extern Hårddisk för "Det lilla huvudet som saken bor i") (gissa om Christoffer bröt ihop av glädje av det uttalandet).

Ena stunden är jag svullen som Barbapappa . Vilket gör att jag känner mig så motbjudande att jag borde bli undangömd i en liten håla ihop med Bin Ladin. Och andra stunder njuter jag av mina melon tuttar som har en tendens att öka i storlek (fortfarande!). Fast jag tror inte att folk skulle bromsa sina bilar med tjutande däck och skrika av chock över de gigantiska bröst som kommer skumpandes. De är stora för mig (och Christoffer naturligtvis).

Hormonerna ger mig fortfarande ett aningen obalanserat humör (som man så fint kan beskriva det). Jag gråter åt höger och vänster. Av tacksamhet, glädje, sorg, kärlek, frustration, ilska, rädsla, hopp, hunger, trötthet, tjockhet eller ibland bara för att. Det blir också väldigt svårt att hantera saker omkring mig som är jobbigt just nu. Gör det riktigt ont så blir jag lättare ledsen. Eller om någon beteer sig som en skitstövel blir jag så sårad att jag knappt kan andas i flera dagar.

Fast oftast är det nog rätt underhållande. Många har skrattat åt mina schitzofrena humörssvängningar eller åt vad jag kan bli rörd utan.

Favoriten, än så länge, är nog då Sanna diskade min matlåda och jag bölande av lycka som om hon precis räddat min minigris från att ramla ner från balkongen. "Jag hatar ju verkligen att diska matlådor! Ni är så snälla som låter mig va hääähäähääär!" Ylade jag som förklaring till bror (och Sannas stora kärlek) David.

Idag har med andra ord varit en underlig blandning av plus och minus. Pluset var gigantiskt och minuset var väldigt tungt. Smärtan suddade ut det underbara som hände innan men nu när värktabletterna lugnar ner kramper och hugg kan jag le åt det igen.

Och ler det gör jag, groggy som jag är! Ska se på den gamla serien "De Drabbade" med Christoffer, om jag nu kan se Tv.n för denna bautastora byst.

Lyriska Lyrica?

Vad är det jag stoppar i mig egentligen?

Jag blev fundersam på grund av en varning om Lyrica och delar med mig av allt jag nu vet. Lyssna och lär mina kära läsare.

Lyrica är en medicin (vars aktiva substans Pregabalin) (för den som nyfiket måste veta) som används mot neuropatisk smärta (för oss mindre utbildade inom medicin betyder det att man har nervsmärta. Det kan man ha på grund av en stygg sjukdom eller en elak skada.). Den ska fungera tipp topp mot Epilepsi och man kan också få Lyrica utskriven mot migrän.

De upptäckte (vet inte vem de är egentligen, men gissar på att det är någon doktor, forskare eller väldigt smart råtta) att Lyrican också kan användas mot generaliserat ångestsyndrom, kort kallas det gör GAD.

Då undrar ju du genast hur de här pillerna fungerar egentligen. Var är det för skillnad på de här och till exempel Tiparolen som jag också tar. Varför ska jag ta båda? Kan jag ta båda utan att falla ihop och dö, fullproppad med ett helt Apotek?

Jo, Lyrican hör ihop med tablettfamiljen Antiepileptika (försök säga det fort fem gånger). Kortfattat dämpar de hjärnans signaler, återställer balansen i nervceller som "reagerar" fel och ger smärta eller ångest.

Tiparolen däremot blockerar smärtsignalerna och tillhör en annan tablettfamilj. Det innebär också att det är okej att mixa dessa medicinerna. Fast eftersom jag blir groggy på Tiparolen är chansen stor att Lyrican (som har samma biverkning) boostar detta lite extra.

Men jag har inte lagt märket av någon skillnad ännu. Ni lär garanterat förstå om detta händer då ett inlägg plötsligt handlar om att min smörgås pratar med mig.

Precis som med de flesta andra mediciner medföljer biverkningar. Trist men sant. Lyrican har en nedrans lång lista som skulle kunna göra vem som helst nervös. Jag har också dubbelkollat vad det står om de på olika engelska sidor och kommit fram till en lista som är så lång som jag vill bli då jag blir stor. Vill du läsa dem finns de på min nya sida Mediciner.

De biverkningar jag har känt av, under den korta tid jag tagit dem, är en underlig känsla av vibbrationer i mitt högerben. Det känns som att jag har en mobil liggandes på benet och att den är på vibbration.

Sedan har jag svårt att hålla fokus på två saker samtidigt (så nu vet jag hur det är att vara en man) (lägg till mitt stygg skratt efter den kommentaren). Det är ganska så frustrerande för har jag ont, tv.n är på och två personer pratar samtidigt blir allt bara en gröt.

De bisarra drömmarna gör mig sällskap så gott som varje natt. Hemskheter, knasigheter, moraliska dilemmor, besök från idiot från mitt förfluta och allt overkligt är läskigt verkligt. Jag har en drömdagbok som fylls i som aldrig förr. Vissa drömmar är ju tack och lov underhållande medan andra sitter kvar som ett kliande plåster under hela dagen.

Sista men absolut inte minst är jag med om en kvinnas mardröm. För att bli symptomfri (av Primoluten) och smärtfri (Lyrican) tar jag tabletter vars biverkan är att gå upp i vikt. Det är en sugande obehaglig känsla att ställa sig på vågen och se hur den ökar. Två tabletter som kämpar med att göra mig till en kort svampig boll. Fast Christoffer hjälper mig att tänka på rätt sätt. Det jag snabbt lägger på mig är vattenvikt. Både Primoluten och Lyrican har den effekten på kroppen. Sen hamnar mycket, på grund av hormonerna, på tuttarna (som glatt skumpar runt i sin nya form).

En positiv information jag hittat är däremot att om man tar en låg dos med Lyrica och mot smärta är chansen mycket mindre att man går upp i vikt. Sedan stod det en lång förklaring på engelska som var rena mumbojumbo. Men det känns ju väldigt positivt! Då är det ju bara Primoluten som försöker göra mig bootylicious.

Än så länge är jag i alla fall ingen boll. Och blir jag det får jag väl studsa bort till Doktor Hjärtlig och be henne om råd och hjälp. Och de andra biverkningarna jag har fått är ju rena barnleken. Och till råga på allt: Strålningarna ut i benen har varit helt borta! Har inte ens tänkt på det förrän idag. Det är tack vare medicinerna! Ska bli spännande att se vad mer de kan göra.

Jag har blivit varnad om hur hemskt det kommer att bli då jag slutar med Lyrican. Det är jag mycket glad över, för man vill ju alltid veta vad man har att vänta sig. Tycker absolut inte om överraskningar då det gäller tabletter (men jag hade älskat att vakna upp i en säng gjord av prinsesstårta). Men samtidigt vet jag att alla tabletter ger olika reaktioner beroende på vem som tar dem plus vilka mediciner man redan har i kroppen. Så det är viktigt att inte bli för orolig utan...

... slänga sig över Google för att hitta all fakta som finns. Och fakta fanns det. Det känns skönt att veta exakt hur man ska gå tillväga då (eller om) man ska trappa ner på dem.

Till att börja med är detta inte tabletter som man ska sluta tvärt med. Inte ens om man har tagit dem en kort tid. Man kan då få utsättningssymptom (eller som det så vackert skulle heta på engelska Withdrawal). Jag läste på en websida (minns tyvärr inte vilken) att om man går kallkalkon efter att ha tagit hög dos under en lång tid kan man få biverkningar som är lika starka som då en alkoholist lägger av med sprit. Men även detta är individuellt så klart.

Utsättnings biverkningar kan vara huvudvärk, oro, diarre, influensaliknande reaktioner, sömnproblem, krampanfall, depression, nervositet, smärta och yrsel. Det kan finnas fler som jag inte hittat ännu.

För att minska biverkningarna eller undvika dem helt ska man alltså trappa ner på den, från en vecka till månder. Viktigt att skriva däremot är att det är inte alla som får dessa utsättningssymptom.

Faktiskt tollererar de flesta människor Lyrica väldigt bra och får aldrig några problem med dem. Du måste ha bra kontakt med din läkare och informera denne om du märker av några konstiga reaktioner då du slutar med Lyrican. Det är en stor chans att de kan hjälpa dig på vägen och minska de biverkningar du upplever.

Det låter ju läskigt med att bli tvungen att trappa ner på mediciner. Och jag har ju också Tiparolen som jag tagit länge nu. Den kommer också behöva lämna systemet bitvis. Men ser man på det logiskt så är det ju inte konstigt. Tabletterna rör om det i kroppen och biverkningarna är som en protest mot att den ska ställa om sig. När man sen ska ändra kroppens vanemönster igen så blir den som en grinig 3 åring igen och stampar arg med fötterna och putar med läpparna.

Kroppen hamnar ju till och med i trottsåldern då det ätit för mycket socker en längre tid.

Detta betyder inte att jag tycker om eller vill ta en stor dos med starka tabletter dagligen. Men jag vet hur viktigt det är att inte vara rädd för den medicin man får utskriven. Naturligtvis ska man vara uppmärksam på hur man mår och om de fungerar som utlovats. Man ska lyssna på folk, läsa lite information och sedan ge dem i en chans (om man måste) för att sen utforma en egen åsikt.

För, som jag sagt så många gånger att ni snart slår mig med era tangentbord: hur vi reagerar är så individuellt. Precis som den där satans Endon.

Piller Kritiker

Det finns en sak som jag fått höra från folk flera gånger som verkligen går mig på nerverna. Jag tror inte att det menas någonting illa med det de säger. Men samtidigt undrar jag om de inte kan tänka sig för lite. Det jag får höra är mångas åsikter om mina smärtstillande. Kommentarer som:

”Nej, men värktabletter är ju inte bra att ta så många!”

”Du kan ju bli beroende om du tar dem hela tiden.”

”Jag tar inte ens Alvedon då jag har ont i huvudet.”
(Lägg till ett stolt ansiktsuttryck på detta.)

Värst är egentligen den där anklagande blicken med tillhörande ”ooohhh” och ihoprullade ögonbryn samtidigt som de mumlar något om hur farliga alla piller egentligen är.

Jag har aldrig varit förtjust i att ta tabletter över huvudtaget. Jag tog inte ens det smärtstillande som jag behövde innan jag träffa Christoffer. Jag var alldeles för påverkad av kommentarerna, blickarna och ”oooohhh”:andet. På något vis kände jag mig mer stolt över att jag lyckades härda fem timmar av smärta tills jag bröt ihop och tillsist (denna skam!) var tvungen att medicinera.

Men det var Christoffer som fick mig att inse att det jag höll på med inte fungerade. På många vis funkade inte min relation med mina utskrivna tabletter. Först och främst hade jag en medicin som en läkare gett mig för att ta bort min smärta. Nu fanns alltså ett litet vitt piller som kunde göra mitt liv mer hanterbart. Att inte ta det vore att leka martyr.

Samtidigt fungerade inte smärtlindringen om jag inte tog den i tid. Hade smärtan eskalerat fullt ut hade medicinen inte en chans att göra sitt jobb, det skulle bli den övermäktigt.

Och i ärlighetens namn, varför skulle jag bry mig om vad de människorna tyckte och tänkte om mina piller? Jag, läkaren, Christoffer och de som förstår min sjukdom och min situation skulle aldrig döma mig.

Det lustiga i hela omständigheten är att de (som inte riktigt kan tänka sig in i min position) inte verkar förstå att jag har inget val. Jag har så ont att jag helt enkelt måste ta Tiparol, Lyrica och Alvedon. Sen måste jag ta Primolut-Nor för att bli av med så mycket symptom som möjligt. Jag vill inte ta några tabletter alls. Men vad har jag för alternativ? Återgå till att härda isolerad i en lägenhet igen?

Jag lever mitt liv (med Endo som förutsättning) så bekvämt jag kan och ingen ska förebrå mig för det.

Tro inte, för allt i världen, att jag inte avundas er lyckostar som kan ta en Ipren och sen må bra igen.

Doktor Hjärtlig & Doktor Hagrid

Idag var jag tillsist på mitt möte på Smärtbehandlingsenheten. Klockan 13:00 satt jag i väntrummet på Uddevallasjukhus och svettades litervis samtidigt som jag skakade som om jag inte druckit kaffe på ett år (det sista är Christoffers kommentar då han såg mig studsa runt på stolen som en vilsen gummiboll).

Min läkarskräck var påtaglig, Endon hade envisat med att få följa med och och jag var livrädd att de skulle ta mina värktabletter och lämna mig med Alvedon. (Vilket låter som rent strunt om det inte vore för att det faktiskt hänt mig flera gånger, men då av rena idiotiska läkare) (och jag har en elefants minne) (elefanten lär vilja ha tillbaka det snart).

Dörren öppnas och en liten ung kvinna kikar ut. Hennes blick låser sig fast vid mig och hon ler brett. Då började nerverna lugna sig. Jag klev in i ett rum där en bjässe till man stod med ett ännu varmare leende. Han fick mig att tänka på jätten Hagrid, så snäll såg han ut att vara (fast de delade inte jättens lilla hjärna som tur var) (eller hans gigantiska skägg).

Vi gick igenom allt jag hade skickat in till dem. Det var en stor bunte papper som jag hade fyllt i noggrant. Tur var ju det, för jag var fortfarande nervös och stammade och hoppade mellan ämnen som om jag bara hade en minut på mig att berätta allt. Som tur var förstod de att jag var nervös (och om de inte fatta så sa jag det rent ut) (men enligt Doktor Hagrid är det normalt. Man ska inte vara glad över att komma på besök till dem) (Lustigkurre).

Doktor Hjärtlig lugnade mig och gjorde undersökningar som innefattade en pensel, en kall massagerullgrej, en varm massagerullgrej och en nål. Hon lyssnade. Verkligen lyssnade. Inte "Doktor Lyssnade" utan hon tog in det jag sa. Om hon var osäker på något så frågade mig. Om hon inte visste något så erkände hon det.

Doktor Hjärtlig och Doktor Hagrid var ett perfekt team som ivrigt letade efter lösningar på mina problem. Doktor Hjärtlig till och med fnös då hon hört hela min historia och frågade med tydlig frustration: "Förlåt att jag frågar dig detta, men Primolut-Nor har ju hjälpt dig förut, varför tog det så lång tid innan de medicinerade dig med det?"

Jag ryckte på axlarna då jag inte hade ett tydligt svar på en så uppenbar fråga. Och inombords växte mitt förtroende för henne ännu ett snäpp.

Efter allt detta börjades det ändras om i min medicinering. Det första hon gjorde var att byta ut mina vanliga Tiparol mot en annan form som kallas för Tiparol Depo. Kortfattad är det en tablett som man tar som fördelar sig under hela dygnet. Den är byggd så att man får en kontinuelig mängd in i kroppen under den tiden. Det är mycket bättre för mig då jag inte får några toppar i smärtorna och det gör också att chansen att bli beroende av dem minskar. Jag börjar med 150 mg på morgonen och samma dos på kvällen. Mycket förre tabletter att ta än åtta stycken var dag.

Sedan fick jag en ny värktablett mot den huggande smärtan som Tiparolen inte fungerar på. Den lät nedrans läskig då jag läste att den hjälpte mot nervsmärtor, epelepsi och ångestsyndrom. Men Doktor Hjärtlig och Doktor Hagrid förklarade allt väl och eftersom jag börjar på en väldigt låg dos borde vissa biverkningar inte komma allt för intensivt och plötsligt. Denna medicin heter Lyrica (antagligen för att de ska göra mig lyriska) (dåligt skämt, jag vet) (döm mig inte). Det är otroligt många biverkningar som man kan få så naturligtvis är det lite läskigt. Men fungerar dem är det ju underbart!
Dessa ska jag ta 25mg i ungefär tre dagar till en vecka för att sen öka till 50 mg. Och om jag reagerar bra på dem ska jag öka till 75 mg och fortsätta så tills jag har en maxdos på 100 mg.

Nu går jag på två tabletter som kan göra att jag går upp i vikt. Jag kommer att se ut som en boll med ben om det stämmer. Eller så kommer jag somna överallt.

Det känns otroligt bra att ha två nya Doktorer på mig sida. De rekommenderade mig också att gå på sjukgymnastik så fort jag orkar. Men det blir då jag är på benen igen, efter senaste Provera turen. Allt för att undvika att jag blir en boll.

Fortsätter mina doktorbesök såhär kommer jag inte ha någon mer läkarskräck. Det var så skönt att klänga mig fast vid mina Doktorer och ge dem varsin hormonellt lyrisk kram och sen gå ut ur dörren med mega leendet inväntades Christoffers: "Vad var det jag sa?".

Provera vs Endo : 0-1

Jag hade en Endo kämpig helg. Naturligtvis inte en av de smärtfullaste, för då hade jag get helgen ett smeknamn med svordomar inblandade i det. Men det har blivit värre. De framsteg som Primolut-Noren gett mig steg långsamt bakåt nu när Provera var chefen.

Tyvärr skulle Provera behöva gå någon form av kompetens kurs för den har helt shabblat till det. Magkramperna har börjat kräva övertid, blödningar har brytit sig in på arbetsplatsen (där de uppenbarligen inte hör hemma), kalkylerna har blivit fel då toalettutförandena nummer 1 och nummer 2 inte längre utförs smidigt och naturligt utan plågsamt och likt barnafödsel och ryggenvärken... den är helt enkelt bara värre. (Långsökta liknelser, jag vet!)

Det positiva är dock att jag verkligen kan se hur mycker Primoluten hunnit göra. Hade redan börjat vänja mig vid att kunna ta längre promenader. Att slippa fosterställning i soffan. Primolut-Nor borde verkligen få tillbaka sitt jobb.

När jag låg på soffan, ihopvikt som ett pappersflygplan (nästan) stor del av vår helg kändes det sorgligt att återgå till ett sånt liv. Ett liv som hindrades av smärta. En vardag med ont, jag hade ju liksom hunnit vänja av mig lite. Och detta nya liv var så mycket roligare och aktivare!

Hormonerna gjorde ju inte direkt humöret bättre heller. Jag har känt mig tyngre och mer ansträngd sen jag började med dem. Som om världen blivit lite mer grå (lite mer; brittisk storstads förortig). Det gick att härda de känslorna om nu kroppen skulle mobba lite Endo. Men nu gjorde Proveran inte ens det.

Tillsist fick jag erkänna, för både mig själv och Christoffer, att jag inte kunde fortsätta med dem. Nu gjorde de mer skada än nytta. Jag ville ha mina Primolut tillbaka. Och det därmed basta!

Så jag hade ännu ett samtal med Doktor Duktig idag. Han var på härligt soligt humör och direkt efter min klagosång om de nuvarande hormonerna skrev han ut Primolut-Nor igen. Så nu är det bestämt att jag ska ta dessa i några månader. Minst tre månader i alla fall!
Det är en lättnad att veta att jag redan har det första lilla vita pillret i mig, redo att slåss och beskydda mig. Min Primolut bär en silvrig rustning och har en lans. (Eller ett svärd).

Antagligen hade jag känt mig ledsen nu om jag inte hade dumpat Proveran. Min härliga svägerska-vän Sanna följde mig ner på stan. På Willys gick ryggen i pension och vägrade samarbeta. Om hon inte hade varit där och stöttat mig vet jag faktiskt inte riktigt vad jag hade tagit mig till. Men hon hjälpte mig och fick mig hem.

Men nu vet jag att hormonerna som hjälper är på G och under tiden har jag mitt fantastiska nätverk av människor som hjälper mig bära mina kassar då jag inte är förmögen till.

Proverans avgångsvederlag får helt enkelt blir detta:

Stamrenovering plus Endo

Renovering. En tortyr som sakta försöker ha ihjäl oss. Vår 3:a håller på att stamrenoveras. Det lät inte fullt så farligt och vi skulle få ersättning vilket passade superbt ihop med vår kassa ekonomi. Men jag borde ha reagerat mer på huvudkontor-tanten som gav oss en konstig blick då hon fråga om vi var medvetna om hela renoveringsprojektet. Glatt skrevs papper på och ut skuttade vi som två Bambis.

Nu förbannar jag alla som har byggarbetskläder på sig. Borrljud ger mig rysningar av obehag. Hormonerna hjälper inte humöret då lägenheten sakta förfaller med nya oväntade fel.

Som då vi kom hem igår. Jag fick fly hemmet tidigt och har som tur var väldens goaste lillebror David (har tre världens goaste bröder och detta är en av dem) och världens härligaste svägerska-kompis Sanna som grannar. Låg på deras varierande soffor så gott som hela dagen. Jag blir ofta sprallig av glädje då jag kommer på vilket otroligt stöd jag får från de underbara människor som jag har omkring mig. Det är inte många som har en bror och kompis/svägerska som ger ut sin hemnyckel så man alltid har en tillflyktsplats. Eller en mamma och pappa som kommer och hämtar upp en olagligt tidigt och kör hem en direkt efter jobbet. Jag har en ofantlig tur.

I alla fall över till klagovisan igen. Jag och Christoffer kom hem och såg att vi inte hade något vatten alls längre. Vi har blivit utlovade att alltid ha tillgång till vatten men redan efter första dagen hade vi ingen alls. Fastighetsskötaren kom över med en dunk med 20 liter då jag ringde, hormonstint, och klaga. Men nu fanns det inget alls. Och på golvet vid städskrubben var en äcklig liten vattenpöl som de inte torkat upp efter sig. Hormonerna började svepa runt som om de åkte Ballder genom min kropp. På ren svenska: Jag blev arg-ledsen och trött.

Tillsist (efter att min hjälte till pojkvän ringt runt en stund) visade det sig att vi har en liten kran inne i badrummet. Fast ingen informerade oss om det. Badrummet ser ut som om den blivit nedbränd, misshandlad och skymfad, så man undviker gärna att ens titta in dit.

Hormonerna lugna sig och vi åt i lugn och ro. Tills jag gick ut i köket och hörde ett droppande ljud. Jag trodde att jag hörde i syne (kan man göra det?) men vi lyssna oss tillsist till under vår städskrubb. Det läckte avloppsvatten. Och droppandet ökade mer och mer under kvällens gång. Vi fick hit två jourgubbar som brottade sönder skåpet och sen gick (som en av herrarna sa: "Ni behöver ju inte direkt använda flytväst"). Jag var sur-hormon-arg-ledsen. Avloppsvatten i köket...


Sur som en ättika la jag mig i sängen, drog värmedynan över den krampande magen och försökte hitta en ställning som inte plågade sönder svanken. Tog upp min Marian Keyes bok och började ge mig in i världen full av alkoholister, nya skor, transor och flickvänsmisshandlare då ett underligt ljud började störa mig. Det lät konstigt.

Det läckte avloppsvatten ur hörnet av ena garderoben också. Jag trodde att jag skulle börja gråta av frustration. (Okej. Jag grät två gången.) Det läckte äckelvatten.

Vi hade ett berg med disk som inte går att bli av med för vi har inget varmvatten eller en diskho som vi får använda. Rygg och mage gjorde bajsont. Christoffer var borta hela dagarna. Jag var tröttare än vad kroppen klarade av och om jag behövde gå på toaletten måste jag gå igenom en lång ödsliga källarkorridor i tre mil (smärre överdrift) för att sen komma till ett delat rum fyllt med duschar och toaletter.

Hormonerna eggade på känslorna så mycket att jag ville gräva ner mig någonstans och stanna där tills allt lugna ner sig igen.

Så vakna jag idag med ett helt annat tankemönster. Visst är tröttheten och smärtan där men allt känns så mycker mer lugnt. Chillad som en iskub.

Pratat med en massa byggarbetare (och fantiserat om hur jag har ihjäl dem samtidigt) och fastighetsskötaren (utan att vilja skrika rakt ut). Är till och med fortfarande hemma för arbetarna har inte kommit in hit än. Och världen ser så mycket finare, fridfullare och enklare ut helt plötsligt. Tänkt vad en natts sömn kan göra.

Men sen kom jag på en sak som förklarade allt. Jag drog ner på Proveran till 5 mg om dagen istället för 10. Det tar ett par dagar innan de går ur kroppen och balansen börjar läggas. Hade huvudvärk också igår, vilket jag verkar få då hormonerna är vilse och krockar med varandra. Och nu är jag känslomässigt mer positiv igen. Tänk vad de små blå pillerna gör egentligen.

Hoppas att blödningarna ger med sig snart så smärtan kan dra också.

Men just nu är en stamrenovering inte lika med undergång längre. Vi överlever att äta på papperstallrikar tre veckor till och faktiskt ser toaletterna ut som om man vore på en kamping. Jag och Christoffer har aldrig kampat ihop förut.

Egentligen är det ju som en semester. Fast bara på kvällar och helger. Och det är ju fredag! Fredags semester!