--- Planen ---

Två stora saker har hänt på bara två ynka dagar. Första fenomen upptäckte jag igår då jag inväntade Doktor Duktigs samtal. Som alltid gick jag upp tidigt för att vara redo, då dessa samtal har en tendens att bli bokade på befängda tider (mellan 8 och 9). Men det fattades någonting och jag kunde inte sätta fingret på vad. Tills jag hade lagt på telefonluren och pysslade om min krampande mage.

Jag hade ingen ångest, ingen droppe svett och händerna var stilla som händer ska vara. Med andra ord: min skräck inför telefonsamtalet med Doktor Duktig hade aldrig infunnit sig. Det enda jag känt var förväntan, och det är verkligen en stor skillnad mot den andra känslan jag annars brukar dras med; panik.

Innbär det att min läkarfobi nu inte innefattar Doktor Duktig? Har jag äntligen fått ett så stort förtroende för honom att jag inte längre är rädd att han ska överge mig eller slå mig med en stekpanna i bakhuvudet om jag vänder honom ryggen till? Vad som än har hänt så är det en behaglig känsla. Och cool. Så där; glida på knäna längst golvet medan man vilt spelar luftgitarr-coolt. Eller kanske, till och med, coolare.

Efter detta så hände nästa kollosala häftiga grej. Och det började med att jag vaknade av att Doktor Duktig ringde i morse. Vi har nu ett uttalad hormon-plan och jag är så ivrig att komma igång. Ivrig men ändå väldigt medveten om att det jag ger mig in på inte lär bli en dans på någon form av blomsort. Men här får ni del av vad som väntar mig 2011:

Planen

Någon dag efter nyår, den dag som jag känner mig fysisk och
psykiskt redo (vilket helt beror på hur allert jag är efter vår första fest på
evigheter) avbryter jag min Primolut-Nor behandling och invänta min första
riktiga mens på år (bör ta ungefär en vecka). Vilket, i sig, är hemskare än
vilken skräckfilm som helst (och då har jag sett alldeles för mycket skräck).

För att ge er ett humm över denna känsla, tänk er att ni är ensam hemma i ett gammal hus där man brukade avrätta folk i vardagsrummet. I köket har tre barnfamiljen blivit mördade av psykopater (som egentligen är spöken som blivit bitna av zombies som också har ett alienägg i magen). Det finns en legend att det bor en demon på vinden som ibland kommer ner och besätter de som är ensamma hemma. Denna demon kan också se ut som en asiatisk kvinna, som aldrig kan borsta sitt långa svarta hår ur ansiktet. Detta hus, som du är alldeles ensam hemma i (och ja, du poppar popcorn i dina underkläder) (dubbel ja, din telefon fungerar inte av okänd anledning) står på en gammal indiask begravningsplats.

Så känns det att veta att jag ska få mens. Att ha mensvärk är ungefär som slutet i en skräckfilm då huvudkaraktären hasar sig fram över golvet med söndertuggade ben, med en ensam arm och det enda som finns kvar i ansiktet är en enslig dregglande tunga. Ungefär så...

I alla fall, tillbaka till "el plano". Jag ska få mens (vilket ni verkligen borde ha fattat vid det här laget) men man kan ju undra varför, då jag har denna monster mensvärk att vänta mig? Jo, för att Doktor Duktig vill att jag ska "blöd ut"
en gång innan nästa behandling. Allt för att förhindra några kommande problem men livmoders slemmhinnor och grejer som jag inte riktigt förstår.

På femte blödar dagen ska jag ta mina fina sprutor Enanton
till vårdcentralen och få en sköterska att ge mig min första behandling. Sedan
är det väl bara att vänta, upprepa behandlingen en gång i månaden och se vad som händer. Jag har hittar informationen att sprutorna inte kommer att påverka smärtorna förrän någon vecka efter andra sprutan.

Jag ska erkänna att det är lite blandade känslor jag har inför denna behandling. Naturligtvis är jag mest super glad! Det är detta som jag väntat på så länge! Jag vill börja med sprutorna så snart jag kan. Detta är en stor seger i sig, att bara ha hormonerna väntandes på apoteket, redo att användas.

Men, som de flesta människor, är jag rätt skrajsen över det som är nytt. Jag vet inte alls hur det känns att ta så här starka hormoner, jag ska ju hamna i klimakteriet för Gud skull! Tur som fasiken att jag kommer att ta mig ur den också, då behandlingen är klar.

Många har det tufft med bieffekterna. De saker som oroar mig mest är att få jobbiga humörförändringar. Ingen vill ju bli deppig, surig och otrevlig. Usch, men tänk om jag började fräsa åt min älskade Christoffer till exempel? Jag skulle avsky mig själv.
Han däremot skulle garanterat ha betydligt mer överseende med såna bieffekter. Jag vill helt enkelt att han ska ha det så bäst som möjligt, en klimakteriehäxa står inte med på den listan.

Läste också att man kan få värre symptom på Endon i början av behandlingen. Anledningen är för att östrogenhalten till en början ökar istället för att minskar. Så det är klart att jag blir lite orolig.

Fast tanken på klimakteriet är ju faktiskt rätt lustig. Inte trodde jag att jag skulle hamna i klimakteriet före min egna mamma!

Julafton, klimakteriet &Endo

Jag har helt klart haft den bästa jul någonsin. Aldrig förr har jag känt mig så lycklig, lugn och myst så med bara människor som jag älskar. Det har varit en härlig stämning med bus, lekar och tomten.

Det enda som kunnat göra denna Jul till övermänskligt fantastisk hade varit om den varit Endofri. Och att jag hade haft någon miljon mer att lägga på julklappar, så klart.

Det var lite kämpigt att få ont på just; julafton. Jag hade redan räknat med att det skulle hända men jag ville verkligen inte att det skulle eskalera. Efter två julbord som gjorde en (redan svullen mage) stor som en luftballong, var det inte konstigt att Endon fick fnatt och började trillskas.

Så jag fick chillaxa på värmedynan, gosa med Christoffer (vilket är det enda plus med att ha ont, vi får alltid lite extra gosmys stunder då han gosar upp nära mig och viskar mig tillbaka till nuet) och titta på jul-tv.

Visst ville jag vara med ute i köket där julspelet var i full gång, men denna stund då jag ensam låg i mammas och pappas säng fick jag en chans att vara med om en jultradition jag aldrig varit delaktig i förut. ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” startade precis då jag råkade zappa mig in på kanalen. Så nu har jag tillsist sett denna historia. På julafton. Och Endon lugnade ner sig under tiden.

Det som gjorde att Endon inte blev mig övermäktig var att jag redan hade fått julklappen av Doktor Duktig. Den kommande hormonbehandlingen. Så fort jag krampade, ryggen fick benen att ge vika, då jag låg där med vämedynan under mig och värmeflaskor på magen, möttes min och Christoffers blick och utan att säga något byte vi kort information. Snart kommer Endon få sig ett helvete.

Vi ska peppra den med hormonkulsprutan. Primolut-Noren har gjort makalösa förändringar. Det ska bli ,mer än, spännande att se vad GnRh-agonister kan göra då?
“GnRh-agonister” undrar ni kanske då? Om ni är nyfikna så klicka på denna link, så kommer ni vidare till olika behandlingar man kan få mot Endo.

Min mamma sa att hon tror att 2011 kommer bli året som allt skiftar till det bättre. Min magkänsla sa ,precis innan jag fick Primolut-Noren, att nu kommer det
hända bra saker.

Men framför allt har nu Doktor Duktig sagt att han är redo att, tillsammans med mig (vore svårt annars) testa sig fram för att hitta någonting som kan få bort mina symptom.

Julen har varit mer än jag kunnat önska mig. Till nyår har jag en stor fest att se fram emot (plus en oerhört snäll pappa som är redo att hämta mig om jag får ont) (vilket ger oss möjligheten till att vi faktiskt kan gå på festen).

Sen är det dags att fira det nya året med mensvärk, klimakteriet och hopp! Fan vad fantastiskt det känns!

Världen är allt bra fantastiskt!

Världens bästa julklapp

Med risk att låta som en tant skriver jag: tänk att det redan är jul igen. Redan dagen innan julafton är detta mitt livs bästa. Jag har min Christoffer, vår mysiga lägenhet, min familj och alla fina vänner. Och min mjukis gris Trynolf. Sen har något fantastiskt hänt!

Jag har också fått en oväntad överraskning som glädjer mig och mina nära till tårar. Jag ska äntligen få en intensivare hormonbehandling. Min härliga Doktor Duktig ska skriva ut en hormonella behandling som sätter mig i klimakteriet.

Naturligtvis kommer detta inte vara en rolig upplevelse, men detta ger mig en stor chans att bli av med mina symptom. Doktor Duktig har klargjort för mig att han nu står helt på min sida och tillsammans ska vi döda Endon. Den bästa julklapp jag kunnat önska mig.

Jag berättade till och med för honom om bloggen och hans smeknamn. Han skrattade och vred på sig med lätt generad men glad uppsyn. Då visste jag att han inte tänker ge upp på mig. Och även då han aldrig gjort någonting som borde fått mig att tvivla så har hjärnspökena och läkarfobin gett mig negativa tankar. Nu är de borta. Och är utbytta mot hopp. Fan vad jag har saknat den känslan.

Jag önskar er alla en underbar jul, mina speciella och goa läsare. Tack för att ni följer mig i min vardag. Jag hoppas att ni får mys, god mat och roliga presenter. Bilden nedan är min present från mig till dig!

God Jul!

Piller-Thriller i Jul

Idag har varit en stygg Endo dag med ordentlig magkatarr samtidigt (two in one). Men jag tror att det var läkar-nervositeten som triggat vågorna av kramper idag. Jag hade ett samtal med Doktor Godhjärtad idag och imorgon ska jag besöka Doktor Duktig igen. Alldeles för mycket läkare för min smak. Men vissa saker kan jag inte undvika, som läkare, techno grannen (som är besatt av bas och hög volym) samt mitt lurviga tuffsiga godmorgon-hår.

Men jag ska ändå berätta lite vad som händer med mediciner, brevet som skickats till Uppsala och julen. Är väldigt trött och sliten idag men ska göra mitt bästa med att bilda meningar och forma tankar som inte handlar om choklad eller cola light

Som sagt pratades det med Doktor Godhjärtad. Hon skulle ha ringt klockan ett på eftermiddagen men av någon anledning (hon gav nog en, men min hjärna sov fortfarande) plingade hon istället vid nio på morgonen. Jag råkade nog klicka henne av misstag en gång. I alla fall var jag inte riktigt på G utan halvt snoozande då jag försökte förklara vad som hänt sen sist och vad jag vill ha hjälpt med.

Först och främst skrev hon ut en annan smärtlindring. Denna har ett coolt namn (inte med ordet Retard tätt bredvid) (gissa om mina bröder och Christoffer skrattat gott åt mina Retard piller) och heter Ariclaim.

Och vad är det här nu då? Man blir ju förvirrad av alla dessa mediciner. Som vanligt låg jag med datorn på magen och klicka mig runt. Och det jag kom fram till var att Ariclaim används för att behandla smärta. Särskilt ett tillstånd som kallas diabetesneuropati. Vilket kort betyder att delar av nervsystemet har skadats och är ganska så vanligt vid diabetes (kanske du kunnat ana dig till med tanke på namnet). Denna smärtan beskrivs som brännande, stickande, svidande, huggande eller molande smärta eller som en elektrisk chock. Smärta kan framkallas av beröring, värme, kyla eller tryck men det berörda området kan även vara helt utan känsel.

Nackdelen är att dessa tar över en månad att visa minsta tecken på förbättring. Och julafton är ju så nära! Jag vägrar ligga i ett separat rum på jul och inte kunna vara delaktig. Det går jag helt enkelt inte med på. Så jag insisterade till Dr Godhjärtad att hitta en lösning.

Först blev jag sur av hennes förslag. Jag fattade inte alls hur hon tänkte, vilket kan ha att göra med att jag var nyvaken. Hon ville alltså att jag ska ändra på mina Tiparol depo (vilket fick hela mitt inre att skrika av skräck, vill hon att jag ska få mer ont?) och sänka doserna. Men efter en stund förstod jag hur hon tänkte. Alltså ska jag ta 200 mg på morgonen. På kvällen tar jag istället 150 mg. Vilket leder till att jag då har 50 mg vanlig Tiparol som jag kan stoppa i mig vid behov.

Jag bävade däremot för hur mina nätter ska bli då jag inte får nog med smärtlindring. Så hon ordnade detta också med: Mirtazapin activis. (Vem fan döper dessa produkter egentligen?).

Denna är mot depression (vilket inte är aktuellt för mig men...) den ska också fungera som ett sömnhjälpmedel samtidigt som den är smärtlindrande.

Över till det fantastiska brevet som Christoffer har skrivit. Vi har fått otroligt fina reaktioner på det, från er underbara läsare. Era peppande ord (till både mig och Christoffer) har rört mig till tårar (fast det händer ju väldigt lätt just nu, med hormoner och allt). Jag har varit så nere, utslagen och nedslagen men brevet har gett mig kämparglöden tillbaka (den försvann nog aldrig ordentligt, den är för envis).

Vi har för övrigt redan fått en liten uppdatering gällande klagolappen. Brevet har skickats till Kvinnokliniken (endometrios centrum) och till huvudchefsdoktorn (ja, det är den formella titeln) på hela sjukhuset. Det känns så bra att jag inte kan finna ord.

Samtidigt har jag fått ett jätte fint mail av en tjej som berätta att hon hade samma problem som mig, hade samma läkare som jag mött men blev behandlad på Trolig Endometrios. Och han hade sagt att om inte behandlingar fungerar som de ska och de inte hittar något på en MRT (som inte ens var nödvändig för att han skulle ge henne ordentliga hormonsprutor) så ska han operera henne och leta runt lite.

Exakt samma läkare som avvisade mig. Att veta detta, gör mig ännu mer peppad! Brevet kan faktiskt göra skillnad! Jag önskar verkligen det.

Jag håller i alla fall tummarna att dessa piller ska laga mig fram till julafton. Eller i alla fall ge mig nog med pauser för att orka frossa ordentligt. Har svårt att dras med i julstämningen (konstigt då jag var ivrig som en iller för bara en vecka sen). Men så fort mitt besök är klart hos Doktor Duktig kommer jag kunna andas ut och ge mig hän till Tomten, klappar och glögg.

Ska bli otroligt skönt att slippa tänka på hormoner, smärtstillande och sjukskrivningar ett tag framöver. Bara det är en julklapp värdig att läggas under granen!

Brev till Uppsala - Elin's Endometrios

Elin har länge velat skicka ett brev till Uppsala Endometrioscentrum där hon verkligen ger dom på käften verbalt, samtidigt som hon pekar ut hur illa behandlad hon blivit. Hon vill, men att ens sätta sig ner och skriva brevet har varit så ångest fyllt att hon inte har kunnat. Jag föreslog att jag kunde titta igenom det hon skrivigt hittills och sen skriva om det, lägga till mina egna ord och tankar, och skicka det till dem som den arga och besvikna pojkvän jag är.

Elin var glad att hon slapp tänka på skiten samtidigt som hon visste att brevet skulle bli skickat ändå. Eftersom det var ett tag sen jag, Elins pojkvän, bidrog till hennes blogg tänkte jag nu posta brevet som jag skickade till Uppsala Endometrioscentrum. Jag vill också uppmana alla med endo som blir/blivit illa behandlade att, om ni inte orkar ta tag i det själva, be någon om hjälp att slå tillbaks. Har man endo räcker det, man ska inte behöva ta skit också.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Hejsan,

Mitt namn är Christoffer Sandman. Min flickvänn Elin Jonasson har utan tvekan endometrios. Vi var hos er den 18e Juni 2010 för att få hjälp att slåss mot denna otroligt tuffa sjukdom och fick istället ett mycket oproffessionelt bemötande.

Vi är båda väldigt besvikna och ledsna över hur ni kan undersöka Elin, prata med oss, gå igenom hennes journaler, och sen säga att ni inte kan hjälpa oss. Ni har till och med gjort det svårare for oss att få hjälp för nu har vi vart hos er, endometrioskliniken, det enda stället i Sverige med experter på endometrios, och ni säger att hon sannolikt inte har endometrios. Detta är så långt från verkligheten man kan komma.

Elin lever med denna sjukdomen dagligen, och jag tar hand om henne. Hon har träffat massvis med läkare genom åren och den enda diagnosen Elin har fått är endometrios. Hon har fått den, och den har tagits ifrån henne varje gång. Varför? Jo, upp tills innan vi var hos er på grund av att man inte kunnat se någonting under titthålsoperationer. Nu vet ju vi, och säkerligen ni också, att endometrios kan vara mikroskopiskt. Dessa mikroskopiska härdar kan bara hittas genom cellprover, och aldrig har någon bedömt att det vart nödvändigt. Mycket underligt tycker jag.

Sen var vi hos er, Elin fick en magnetröntgen, man hittade en cysta på hennes livmoder, men en bedömning gjordes att den var för liten för att kunna vara endometrios. Den var ca 2 centimeter bred och för liten, och endometrios kan vara mikroskopiskt. Jag förstår inte riktigt resonemanget där.

Er överläkare Matts Olovsson säger själv att det viktigaste som krävs för att kunna hjälpa en kvinna med endometrios är att LYSSNA på henne. Därför är det för mig desto mer chockerande att läsa igenom de journaler som blev skickade (efter att Elin skickade ett klagomail angående att hon inte fick den utlovade informationen). Det som står i era papper stämmer knappt alls in på det som Elin berättade. Jag var med på besöket och kan intyga att mycket som är skrivet inte är sant.

Genom att Doktor M inte har lyssnat på Elin och gett henne en ”obehandlingsbar endometrios” beskrivelse så har hon det nu ännu svårare att få någon form av hjälp. Alla läkare i hela landet lyssnar på experter, även om experterna har fel. Hur kan man göra så mot en patient? Särskilt då det utlovats att det minsta man kan göra är att LYSSNA på vad hon har att säga?

Här är lite information som helt enkelt inte stämmer med verkligheten:

Ärftlighet. Elin har en kusin med diagnosen endometrios och en annan kusin som utreds för samma sak. Det ligger onekligen i släkten.

Tidigare hälsoproblem. Det nämns att hon har problem med huvudvärk och bröstsmärtor. Detta stämmer inte alls. Elin fick ont i huvud och bröst en gång för länge sedan, långt innan de problem hon har idag, och dessa symptom har inte visat sig sen dess. Hade hon gått runt med huvudvärk och bröstsmärtor hela tiden hade hon berättat om det då vi var på besök hos er och pratade om hennes smärtor. Jag förstår inte alls varför detta ens nämns som något relevant. Bara för att det finns någonstans djupt i hennes journaler betyder det inte att det har med hennes endometriosliknande smärtor att göra. Jag kan minnas flertalet fall då hon har haft andra irrevelanta symptom så som hosta, ögoninfektioner och snuva men det är ju uppenbart att detta inte har något mer hennes endometrios att göra. Ska inte en läkare fråga om dessa problem gällde mer än en gång innan de skriver om det i någons journal som om att det är ett kvarstående problem?

Allmäntillståndet. Det var inte gott och opåverkat som det står i journalerna, och det har eskalerat sen vi var hos er. Elin hade svårt att röra sig och jag, Elins pojkvänn, var där och hjälpte henne att resa sig upp från stolen och sätta sig igen. Anledningen till att hon orkade att samtala var för att hon innan besöket hade tagit sin smärtlindring i form av Tiparol och Alvedon. När vi var där rekommenderade läkaren Elin att ta ännu en Tiparol efter besöket för att hon hade så ont. Elins allmäntillstånd är inte gott även då hon gör allt för att le och inte visa andra hur svårt hon har det. Hon är påverkad konstant, dagligen, av sina smärtor, men hon är också väldigt psykiskt stark och kan klara av att hålla modet uppe. Hon lider, men hon vill inte att alla ska se hur mycket för då känner hon sig svag, och hon vill verkligen inte att folk ska tycka synd om henne. Allt hon ber om, och jag med, är att någon skall se hennes symptom för det dom är, symptom av endometrios.

Senare i journalerna nämner er läkare inte heller att Elin hade väldigt ont efter båda sina laparoskopier. Detta förklarade han för oss att det inte var normalt. Den smärtan som Elin hade efter sina laproskopier var ett tecken på endometrios. Vaför har detta utelämnats? Skämms ni inte för hur det har lämnats ute bitar som pekar mot endometrios och istället har adderats saker som är helt oviktigt? Är det vanligt att ni ignorerar uppenbara endometrios symptom och istället leker med tanken att allt kanske isället beror på den där gången då hon fick ont i huvet och gick till doktorn. Är det enligt er större chans att hon har en helt ny oidentifierad sjukdom istället för den som symptomen passar in på?

Det som gjort mig mest upprörd, ändå, är brevet som bifogades med hennes journaler. Där står det att ”det finns ingen för oss behandlingsbar endometrios”. Vad betyder det egentligen? Att ni inte kan behandla den? Att det inte finns någon endometrios? Att det finns kanske endometrios men den går inte att behandla? Är det inte meningen att Elin , som patient, ska förstå exakt vad ni kommit fram till med hjälp av detta brev? Hur vet ni att den inte är behandlingsbar? Det enda Elin fått som behandling tidigare har varigt Orgametril i låg dos som inte fungerade, smärtstillande, och Primolut-Nor år 2005 då hon hade dessa symptom för första gången.

Gissa vad Primoluten gjorde? Den tog bort alla symptom och under en tre-års period var Elin smärtfri och fullt fungerande. Men att en hormon som används för att behandla endometrios tidigare fungerat kanske inte är relevant?

Nu går hon på Primolut-Nor igen. Dessa fick hon efter att ha bönat till en helt vanlig läkare. Först ville han inte skriva ut dessa eftersom att ni sagt att det inte går att behandla Elins endometrios, men han gjorde det ändå för hennes skull. Förra vintern fick jag köra runt mitt livs kärlek i en rullstol för att hon ens skulle kunna ta sig genom ytterdörren och få lite frisk luft. En rullstol som vi för övrigt var tvugna att låna av en bekant.
Efter Primoluten kan hon gå tjugominuters promenaden ner till Uddevalla centrum med mig igen, så den har definitivt hjälpt. Men bara en bit på vägen. Förra gången fick hon rätt hormoner i tid, nu fick hon dom två år efter att symptomen kom tillbaks.
Hennes endometrios är mycket behandligsbar, det har redan bevisats, och bevisas igen nu när Primoluten gjort att hon klarar av att röra sig ibland. Hon behöver starkare hormoner, och hon behöver en diagnos så att inte alla läkare vi träffar tror att hon snackar skit. Tro mig, det händer ofta. Hon vrider sig i smärtor, hon ber om hjälp, och läkare bara tittar på henne som om hon skådespelar.

Elin undrade också i ett brev om det inte finns en chans att hon kan ha mikroskopisk endometrios som inte kan ses om man inte gör en biopsi vid en laparoskopi. Detta fick hon inget svar utav läkaren på. Men via endometrios foreningen har hon kommit i kontakt med kvinnor som fått sina diagnoser först efter detta.

Ni hittade också, som jag nämnde, en liten adenomyos härd. Den ansågs att osannlikt kunnat ha gett Elin sina symptom. Hur kan detta anses osanolikt då hon har symptomerna för att ha endometrios och adenomyos? Finns det inte då en chans att hon kan vara en av de kvinnor som har båda? Att detta fynd ses som ett bifynd är också förvirrande för mig. Men här får vi inte heller någon förklaring. Än igen undviks uppenbara symptom. Jag förstå verkligen inte alls. Ni är endometrios specialister. Ni skall hjälpa Elin. Hon behöver er för att få ett dugligt liv, och ni bara undviker att svara på frågor. Varför? Skäms ni? Hur kan ni låta eran skam, att ni kanske har begått ett misstag, förstöra en 27årig kvinnas liv?

Och för att avslutningsvis förvirra oss ännu mer skriver Doktor M att ”vi på endometrioscentrum har inga andra endometriosbehandlingar än vad som finns hos vilken gynekolog som helst och du har i princip provat allt utan att det har gett önskad effekt. Vi har därför ingen hjälpt att erbjuda dig”

Ursäkta mitt språk, men vad fan?! HON HAR TESTAT ORGAMETRIL OCH PRIMOLUT-NOR. Inget mer. Bara dem. Vi vet ju att det finns mer än ”i princip dessa”. Och till råga på det så hjälpte Primolut-Nor och gjorde henne smärtfri i 3 år vid 2005!

Allt vi vill är att Elin får hjälp. Kanske att någon annan gynekolog ska hjälpa henne med det som Doktor M misslyckades med. Han lyssnade inte alls på Elin och hans misslyckande har knäckt henne fullkomligt. Förutom att han inte ville hjälpa Elin har hon det nu ÄNNU svårare att få hjälp. Hennes vårdcentralsläkare anser att hon inte kan ha endometrios. Inte på grund av att hon har fel symptom, att det pekar på något annat, eller att hennes sjukhistoria tyder på att det är så, utan på grund av Doktor Ms brev. På grund av att en läkare inte lyssnade och tittade på Elin har vårat liv försvårats. Allt vi vill är att någon ska ta en ordentlig koll och tänka efter lite.

Doktor M ansåg att inga andra behandlingar kunde hjälpa och enligt journalerna ska Elin lära sig att leva med smärtan. Hon fick testa Primolut-Nor av sin vårdcentralsläkare och det har som sagt hjälpt. Hon har fortfarande ont men får mindre smärtor än innan. Hon skulle gärna testa någon annan hormonbehandling men det är som sagt svårt då Doktor M bedömt att Elins endometrios inte kan behandlas. Hade vi följt hans råd hade Elin haft det lika jävligt som i Maj. Jag hade fortfarande knuffat runt henne i en rullstol och hennes smärtor hade fortsatta att eskalera.

Att inte ha ett jobb och avbryta studier är så klart inte kul för psyket. Men att ha en doktor som inte lyssnar och gör sitt jobb, det gör därmot att man sitter i en psykologiskt ”riskfylld situation” (som det så fint heter i Elins journal). Hon är psykiskt fullt frik. Jag har inte träffat en starkare person i mitt liv. Hon tar skit från läkare som inte lyssnar, och hon kämpar vidare. Men att ni på endometrios centrum inte gav henne den hjälp hon så uppenbart behöver det har knäckt henne. Det finns en anledning till att det är jag som skriver detta brev och inte Elin. Hon klarar inte av tanken på ännu ett svar ifrån er med undvikande kommentarer och ansvarstagande.

När vi besökte er talade vi om Elins vardag med Doktor M. Vi berättade att hon har smärtor i buken och lågryggen som strålar ner i benen. Vi berättade för er läkare att hon har testat enbart Orgametril och Primolut-Nor, och att den sistnämnda har hjälpt förut. Vi förklarade att hon har så ont att hon har svårt att sova, att hon bara kan gå korta perioder, och rabblade upp alla symptom hon har.

• Kronisk smärta i nedre bäckenet.
• Smärtsam mensvärk. (Detta hade hon när hon hade mens, innan hon började med p-piller och andra hormoner.)
• Riklig mens. (Samma här.)
• Diarré eller förstoppning när man har mens. (Samma här.)
• Smärta vid samlag.
• Kroniska ryggsmärtor.
• Kroniska bensmärtor som strålar från ryggen.
• Illamående.
• Bukkramper.
• Diarré och/eller förstoppning.
• Smärta i ändtarmen.
• Blod i avföringen.
• Knivhugssmärtor när tarmgaserna rör sig.
• Koliksmärtor.
• Smärtor i buken då hon tömt/tömmer blåsan eller vid avföring.
• Känslighet vid stötar då man till exempel sätter sig ner, hostar eller liknande.
• Feber.
• Infektionskänslighet. (Elin blir sjuk hela tiden.)
• Trötthet och utmattning.
• Sömnproblem.

Detta kan ju inte vara något annat än endometrios. Hon har löjligt många endo-symptom. Hormoner har tagit bort dessa symptom under en 3års period tidigare. Hon har en härd på livmodern, och utan tvekan mikroskopiska endometrios härdar. Allt jag ber om är hjälp.

Vi vill ha hjälp.

Kanske att ni träffar henne igen och gör en andra bedömning. Kanske att ni ger henne rätt diagnos. Kanske att ni refererar henne till en gynekolog som kan och förstår sig på endometrios. Vi vill bara att Elin ska blir frisk, som hon har blivit förut, så vi kan få det liv vi vill ha tillsammans.

Så att Elin kan leva isället för att kämpa med att överleva dagen.

Endo suger och borde dö

Ni får stå ut med gnäll, detta inlägget. Jag försöker att inte ge mig in i sånt trams för mycket, då jag själv blir deppig av det. Men dagen har varit så satans jävlig att jag inte kan hålla tyst och ler mer nu. Jag är så förbannat trött på att ha ont varje dag. Så trött, less, utled på Endon att jag skulle ha en Endo-fri dag.

En Endo-fri dag går ut på att jag och alla i min närhet ignorerar den stora elefanten i rummet. Istället manövrerar vi oss runt den smidigt som ballerinor. Skulle elefanten råka svänga med snabeln och välta en vas får man inte ge den någon uppmärksamhet alls utan helt enkelt låtsas att alla har en elefant som sällskap. Men idag har jag inte kunnat ignorera elefant-Endon. Den har inte ens gett mig en chans att ta ett djupt andetag. Dum Endo!

Vi sov hos Christoffers mammas hem igår. Lussebullar, pepparkakor och sällskapa mitt ute i ödeskogen var planerade. Men redan igår orkade jag inte mycket. På kvällen däremot, då Tiparolen äntligen tog tag i problemet, hade jag en sån kick av att inte ha ont att chansen är att vi har lämnat blivande-svärmor-Anna med ett stort hål i huvudet.

Jag vaknade klockan tio i morse. Det är ju ingen stor nyhet som borde läckas ut på WikiLeaks direkt. Och jag var själv glad efter en mycket underlig men utvilande dröm där jag och Christoffer umgicks med tjejerna i ”Sex and the City”. Tills jag mindes att jag inte tagit min klockan 7 morgon tablett. Inte konstigt att min mage krampade helt galet emo då jag slog upp ögonen. Och jag svor. Svor, anade vad som komma skulle, men försökte ändå glida in i min Endo-fria dag.

Kort och gott: jag har haft helvetes ont idag.

Från det att jag vaknade tills nu. Just nu har jag hittat en position på vår bäddsoffa, där jag har laptoppen balanserande på en del av magen som klarar tyngd, och ligger jag så här... helt stilla... då gör det inte ont.

Jag har badat två gånger och försökt att få lindring men det har inte fungerat. Tabletterna har varit likt sockerpiller och jag har inte kunnat ligga, sitta längre än någon minut innan jag börjat rulla runt som en porrig mask. Sen mår jag illa. Jätte illa. Jag har alltid tagit förgivet att det är magkatarr som gör mig redo att kräkas, men efter lite tankeverksamhet idag så vore det ju konstigt om det inte var Endon.

Alltså, jag är helt slut. All smärta, oron att inte få hjälp (vilket inte ger mig något gott utan bara mer arg Endo), kämpandet med att hålla mig sysselsatt och pigg, att aldrig veta hur ont jag kommer få idag men att jag kommer få ont, det gör mig galen!

Jag kan inte vänta till den 20:e innan jag får någon annan lindring. Varför är det så svårt att hjälpa någon som lider varje dag? Att den ens är tillåtet...

Min hjälte, Christoffer, bestämde sig igår för att ringa Smärtkliniken imorgon och prata med dem om hur mitt läge är. Han har en tendens att fånga folks uppmärksamhet (vem skulle inte lyssna på den härliga murriga smarriga mörka rösten?) Egentligen hade jag protesterat att han skulle behöva ta över mitt kämpande med läkare men då han frågade om det var okej... då kändes det enklare. Mindre tyngd på mina axlar. Jag är så lycklig som har honom i mitt liv!

Kortfattat:

Denna Söndagen sög!

Jag hatar Endo!

Är trött på folk som inte är villiga på att hjälpa!

Och är lycklig att jag har dem som alltid är redo att ta vid då jag inte pallar mer.

Tomten, Tiparol & Torp

Det märks att julen närmar sig. Inte bara på grund av meterna av drivor med snö som täcker allt, utan också på grund av den där pirrande mys-i-mys stämningen. Har aldrig känt mig så full av julstämning eller haft en lika intensiv längtan efter att pynta sönder vår lägenhet med stjärnor, rött och levande ljus som nu. Christoffer ryckte lite på axlarna då jag prata om att jag ville förvandla vårat hem till en tomtehyllning. Han hade inte blivit biten av julflugan än.

Nu däremot är han nästan värre än mig. Nästan. Vi har en svart liten gran som (tack vare honom) redan står stolt och glittrar i ballkongdörren. Igår packade vi till och med julklappar till musik som vi låtsades var julsånger.

Jag pysslar för fullt för att få ihop lite personliga presenter. Och för att bli distraherad, som vanligt. För även om tomten står runt hörnet så har Endon inte tagit ledigt (tänk vad många semesterdagar den jäveln borde ha samlat på sig vid det här laget).

Det har varit jobbigt de senaste dagarna. Tillbringade tre pinande timmar på Torp (nej, jag lär mig aldrig) som nära på knäckte mig (inte helt och hållet så klart, jag blev bara väldigt ledsen och uppskakad ett par dagar). Torp hatar mig. Torp är en elak plats men som lockar dit mig med glitter i taket, Kahls mumsiga kaffe latte med vaniljsmak, Jysk fyndhörna, H&M som alltid har kläder som får min modetunga att dreggla, Glitter med alla fluffiga diadem och så mycket mer. Men det senaste har jag inte alls gillat Torp.

Imorgon ska jag prata med Doktor Hjärtlig eller en sköterska från Smärtbehandlingsenheten. Tiparol depon fungerar inte lika bra som jag önskar att den gjorde. Jag har så pass ont nu att jag har problem med att sova så jag hoppas att hon har någon bra ide’ på lager. Men naturligtvis innebär det också att jag är nervös som fasiken. Att prata med läkare skrämmer fortfarande skiten ur mig.

Jag hoppas att Tomten fixar riktigt bra smärtlindring till mig i jul! (Han kan ju få ta Endon också, men det kanske är att be om för mycket) (det är ju påskharens jobb)(eller Jesus) (eller kanske Oprahs).

Ska fortsätta bläddra runt här på nätet en stund nu. Och så fort jag känner att jag orkar ska jag hänga upp den fina julstjärnan som mamma och pappa köpt till mig.

Om jag ska ha ont så ska det i alla fall vara riktigt mysig stämning samtidigt!

Detta är till dig!

När jag startade denna bloggen var det för min egen skull. Christoffer hade precis börjat praktisera och jag hade mycket tid över att fördriva på egen hand. Endon var jävlig och jag Googlade information som om jag fick en kick av det (det fick jag inte). Där någonstans föddes tanken att skriva en blogg om Endon ur min synvinkel. Där jag samlar information som jag letat reda på och där jag kanske kan lära ut eller hjälpa. Och en blogg som jag kunde dela med mig av min sjukdom i. Min historia.

Fast jag trodde aldrig att någon, förutom min plikttrogna familj och pojkvän, skulle läsa det som jag kludda ner. Hur kul är det att läsa om Endo?

Första dagen hade jag ordentlig koll på mina kommentarer. Jag gick in på min blogg löjligt många gånger och hoppades att någon skrivit ett litet hej. Men ingenting stod där. Inte ens Christoffer lämna sina fotavtryck. Jag blev besatt av grejimojjen som man kan se sin statistik på, även då ingen läste någonting. Men så en dag...

Jag hade haft en besökare! Jag var så lycklig och visade det om och om igen för Christoffer. Någon hade läst min blogg!

Det visade sig vara mamma. Som jag hade tvingat gå in och läsa det jag hade skrivit.

Jag blir helt förbluffad då jag kikar in på min statistik nu för tiden. Sedan jag satte in en räknar-grej på bloggen så har jag haft ungefär 3900 besökare! Till och med då jag inte skrivit någonting nytt har folk kikat in hit och läst det jag har skrivit! Jag blir fånigt stolt, måste jag erkänna.

På något vis gör det också att man känner sig mindre ensam i Endon. Jag har vänner som berättat i efterhand att de följer min blogg. Det gör mig så tokigt glad och rörd att jag inte riktigt vet vad jag ska svara. Särskilt nu när jag har så lite energi och funktionell tid att uppdatera och prata med mina vänner. Eller att min moster Seija och kusin Mickaela läser min blogg långt där upp i norra landet.

En annan kul funktion på denna räknar-grejsimojs jag har här är att man kan se var besökaren kommer ifrån (besökaren är du). Inte exakt. Inte så att jag helt plötsligt står i ditt vardagsrumsfönster och glor på dig med tungan ur mungipan.

Men jag vet ungefär var du är ifrån och hur du hittade mig. Där underhåller jag mig ibland med att kika på vad folk har använt för sökord på Google för att komma till EndoElin. Vissa sökningar är väldigt logiska! Andra är lite mer... underhållande. Personerna sökte på:

"kvinnan råkade sätta sig på barnet som låg i soffan"
Och kom till min blogg. Jag må vara klumpig men jag har aldrig suttit på en unge.

"ångstrykjärnets historia"
Och kom till min blogg! Vilken besvikelse för den som Googlade sig hit, jag stryker knappt gardinerna.

"Elin David fick bära"
Va?! Tre gånger söktes det på detta och personen återkom till min blogg. Min lillebror heter David men men... hur... va? Detta är helt klart min favorit!

Sen finns det sökningar som är kloka, som denna:

"meningen med mensvärk."
Hittar du svaret på detta vill jag mer än gärna höra vad ursäkten till dessa
plågor egentligen är. Och det ska då bannemej vara något ruskigt bra!

Och sist finns det sorgliga sökningar som denna:

"jag vill inte vara ledsen mer."
Och jag önskar jag kunde krypa ut ur Google och krama den som sökte och bjuda honhan på JulMuffins.

De sökningar som får mig att riktigt mys le, är de som undrar saker som jag vet att jag har svaret till. Som en sökning där de frågade om smärta i benen då de tog hormonerna jag tog. Det ska vara enkelt att hitta dessa svar tycker jag. För det är jobbigt att ha Endo och man har så många frågor som surrar i huvudet.

Det är i alla fall väldigt spännande det här med att ha en blogg. Och även då jag skriver den för mig själv så är det ju också för er jag skapar inläggen. Jag vill ju att ni ska hitta hit. Och jag älskar att få kommentarer, även om det bara står någonting litet. (Host host) (Hint hint) (Skriv skriv)

Jag har nu en förfrågan till er, mina älskade läsare! Jag skriver alltid det som faller mig in eller som jag funderar mycket på för stunden. Har du något ämne du vill att jag ska ta upp? Någon fråga, som kan gälla vad som helst?

Tipsa mig och hjälp mig att ge denna bloggen ännu mer liv! Jag vill inte missat något ämne som kan vara intressant eller kul för er att ta del utav.

Tusen och åter tusen tack till er alla som läser min blogg!
Det är så otroligt roligt och skönt att ha er som mitt stöd i kampen mot Endon.

Tack!

Varning för Leif-Bob

Har växlat mellan soffan och sängen hela dagen. Inte bara varit Endon som varit svårbemästrad. Idag och igår har jag känt mig inflensa rutten, med tillhörande kroppsvärk, obehag och svettningar. Men eftersom det kan ta flera veckor innan Lyrican helt är ut kroppen så vet jag inte om jag är ”riktigt” extra sjuk. I princip är det oväsentligt eftersom jag varken blir mer eller mindre ynklig beroende på vad som är boven.

Det jag istället tänkte dela med mig utav nu är det som oftast hänger hack i häl med att jag inte orkar lyfta ett finger, mitt största mega hjärnspöke. Låt oss kalla honom Leif-Bob.

Leif-Bob är en stygg jävel. Han är ett sånt hjärnspöke som väntar på att hans byte är fullständigt distraherad av annat då han smyger in i dess hjärna. Och det är faktiskt väldigt underligt vilken bra smygare han är, då han har löjligt stora fötter.

När han väl är inne i skallen på sitt offer börjar han dutta ut negativa tankar. Inte tankar som ”Oj, vad jag är tjock” eller sådant trams. Utan tankar som:

”Har jag verkligen så ont nu? Är det inte så att jag i slutänden faktiskt bara är världens lataste person?”

Om jag nu inte riktigt fattat att Leif-Bob är i full gång med att göra allt jobbigare, än det egentligen är, så ökar han lömskt växel och blir ännu styggare. Då blir det tankar som:

”Jag är en usel flickvän, vän, dotter som bara ligger här och ligger.”

”Jag kommer få ont igen. Jag vill inte ha ont mer! Åh, herre Gud, tänk om det blir som då jag åkte hem från Göteborg! Tänk om...”

Och som grädde på potatisen varför inte lite: ”Jag är ju så jävla lat!”

Nu skrattar Leif-Bob sitt hesa skrovliga garv. Han borde verkligen sluta röka. Och kanske klippa näshåren. Medans han gnuggar fingertopparna mot varandra skickar han ut det sista Esset. Tanken som kan knäcka mig och ger den hemskaste känslor av alla: Hopplösheten.

”Jag kommer aldrig bli bättre. Mitt liv ser ut så här ni. Jag blir aldrig friskare än så här...”

Jag sa ju att Leif-Bob är jätte hemsk!

Oftast behöver Christoffer ta tag i mig och prata mig in på rätt spår igen. Han liksom skakar ut Leif-Bob ut ur ena mitt öra. Sen stampar min hjälte på detta bittra lilla hjärnspöke tills det inte ens finns svett kvar av honom.

Jag kan lyckas bli av med Leif-Bob på egen hand men det är alltid så mycket svårare om jag har ont eller är full av humörsvängande tabletter.

Sedan minns jag. Då Leif-Bob inte styr och ställer i min gråa geggiga hjärna är det enklare att tänka klart. Och jag skämms alltid en skvätt för det som jag har tänkt och känslor som svallat inom mig.

Jag är inte lat. Klart har jag slappar stunder som alla andra men jag är ingen soffliggare. Problemet är ju att jag har ont. Jag har ont och har Endo. Hur jag kan glömma det är oförklarligt.

Och jag vet att jag inte är en dålig flickvän, jag älskar Christoffer och vi har en underbart förhållande. Så mycket som den mannen ler, skrattar och säger att han är lycklig kan han ju inte vara missbelåten med mig.

Endon gör ont. Tyvärr har jag också den kroniska varianten och det är klart att det är förjävligt och trist. Men jag kan hantera smärtan största delen av tiden. Och jag har mindre ont nu, annars hade jag ju inte haft tid att bli riktigt nervös över att inte vara smärtfri längre. Men idag, då jag gick in på min Facebook sida hittade jag en citat från en författare som jag gillar. Han har en tendens att skriva väldigt fjoskiga citat men den senaste tiden har deras mening varit väldigt inriktat på sånt jag går igenom. Idag stod de sanna visdomsorden:

"Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself."
(Paulo Coehlo)

Endon gör ont och det ställer till det i min vardag. Men det är då Leif-Bob smyger sig in som en storfotat ninja som det blir riktigt tufft. Christoffer har ett visst minspel då han ser att Leif-Bob är på besök. Hela existensen av Leif-Bob förbryllar honom.

”Räcker det inte med att du ska ha ont? Måste du ha dåligt samvete också? Måste du klanka ner på dig själv? Har du det inte jobbigt nog som det är? ”

Jag hoppas att Leif-Bob läser detta inlägget och förstår att han måste lämna mig ifred. Christoffer har ju helt rätt, jag ska fokusera på att bli frisk. Vilket jag ta mig tusen kommer bli också!

Kan ju njuta av vetskapen att så fort jag mår bättre hittar vi på underligheter som att mata vi måsar i snön, och då minns vi inte ens vem Leif-Bob är. Precis så betydelselös kommer han bli då jag är klar med honom.

Lyrica borde skämmas för att de finns till...

Att ta Lyrican var enkelt. Ett glas vatten, piller i handen, flopp, piller i munnen, gluffs, piller i magen, klar.

Att ha Lyrica i kroppen var mindre enkelt. Smärtor jag inte kände igen klev upp på scenen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det eller åt dem. Endon blev värre och jag kände mig tyngre. Skrattade jag så gjorde jag det inte fullt ut. Det var som om min glädje nådde til 75% men alla andra känslor vägde tyngre och skakade upp mig på ett sätt jag bara kan jämföra med då jag tog P-pillerna Neovletta vars stygga biverkning var att jag blev deprimerad.

Kombinationen av dessa fysiska och psykiska reaktioner var rent av fjantigt. Här fick jag en medicin som skulle göra min vardag enklare och nu kunde jag inte ens tröstäta lite snask utan att vara på gränsen till att kräkas. Befängt helt enkelt. Kanske en gnutta komiskt om några dagar, då jag återhämtat mig mer. Just nu är det mest idiotiskt.

Att sluta med Lyrican var/är avskyvärt.

Nu ska jag understryka att alla som tar denna medicin inte kommer ha samma utsättningsproblem som jag har haft. Jag har alltid varit känslig för tabletter och får lätt de mest udda biverkningar.

Jag mådde ohyggligt dålig då jag trappade ner på de där satans-pillerna. Först gick min kropp igenom en ren protest, den pinade mig med vär, svettningar, toalettbesök (som var så smärtsamma att jag inte blivit förvånad om en liten bebis visade sig ligga där i holken och jollra efter mina krystningar), illamående som gjorde mig kallsvettig och skakig. Benen sved, brände och krampade så mycket att jag fick svårt att gå på dem (vilket gör de där kroppdelarna rätt så meningslösa, för jag kunde inte heller ha på mig byxor som skulle kunna ge magen minska lilla kläm).

Sen kom ångesten. Och den smög sig in i mitt huvud som en rysk spion. Jag kände och tänkte på sätt som inte ”var jag” men lade inte märket till det. Tills jag bröt ihop. Att bäva inför allt och ingenting tar väldigt mycket energi. Energi hade jag ju också så lite att ta utav.

Att ha ont är ju inte kul. Det behövs väl egentligen inte nämnas. Men att må psykiskt dåligt är knäckande. Man kan inte hantera någonting, allt blir tuffare och tyngre att acceptera. Det blir problem och ”end of the world” födda som inte finns i mitt liv.
Men i går hände någonting nytt. Jag hade så mycket energi att jag darrigt påbörjade projekt, irrade runt och kunde inte sluta skratta. Ångesten kom i en stor klump, en gång mitt på dagen, och sen kände jag mig som mig själv. Som mig fast 20% mer, kan man väl säga. Det var som att alla tankar jag inte orkat tänka, alla planer jag inte orkat planera och alla skratt och bus jag inte fått ur mig nu bubblade fram som en diskmaskin fylld med badbubblor.

Allt skedde i super fart. Jag rörde mig snabbt och hackigt, skrev fort och hårt (så handen gjorde ont efter två meningar) och fnissade hysteriskt. Jag kände mig lycklig. Lyckligare. Jag kände igen mig själv fullt ut igen.

Jag hade inte märkt skillnaden fullt ut förrän igår. Enligt Christoffer så är jag en ovanligt glad människa. Så när jag inte är ”genom glad” som vanligt är jag som en ”vanlig” människa. Alltså märks det inte lika väl som det hade gjort på alla andra. Jag vet inte om det stämmer. Men det lät väldigt gulligt!

Nu kraschar jag snabbt någon gång ibland. Kommer av mig i min hyper lycka där jag städar och fixar och njuter av att inte ha ont i benen. Men det är så mycket enklare då jag fått bort den konstanta ångesten och oron. Inte konstigt egentligen.

Som plus på taket (mitt egna ordspråk, som jag precis hittade på) så har smärtan minskat! Idag var första gången på evigheter då jag inte åmade mig av pinor klockan 16:00. Jag plockade i vårat hobbyrum klockan 17:00 och vilade upp mig på soffan 18:00. Ingen intensiv plågsam smärta alls idag! Klockan är nu 21:31 och jag kan i och för sig inte sitta upp och vandra runt i lägenheten. Men jag kan halvligga, lindra med värmedynan och fortfarande le.

Det är ju rätt konstigt egentligen. Jag är (nästan) tillbaka där jag var innan jag åkte till smärtbehandlingsenheten. Fast jag har smärtfria mornar och jag har lärt mig uppskatta att jag kan skratta åt allt.

Men en sak är klar. Lyrica tar jag aldrig igen. Inte ens under pistolhot.

Pyssel Frenzy

Det är lite rörigt i skallo och kroppo just nu. Jag hade första Lyrica fria dagen igår men det innebar tyvärr inte att utsättnings symptomen var borta. Blev lite lättad då jag såg att nervositet är den del av biverkningarna, för jag har verkligen känt mig lite stissig flera dagar nu.

Fast jag har inte velat tänka för mycket på exakt vad som påverkar vad. Jag vet bara att allt kommer bli tydligare då Lyrican är väck och kroppen har samma medicin-mix som förut.

Så vad gör man för att inte känna hur benen värker sönder, Endon har ett humör som en trottsig unge och det känns som att man är på vippen att få influensa?

Man pysslar och ser på Gudfadern.

Så nu vet ni vad som ska göras ifall att ni är i samma situation som mig.

Det har skett mycket roligheter kring mig den senaste tiden. Det är väldigt passande eftersom jag då har en nedrans massa ursäkter att klippa och klistra lite kort, lära mig att virka och söka inspiration.

Jag gjorde detta kort till Ella (som är min barndomsvän Veronica och hennes kärlek och make Andreas nyfödda). Då det kändes uppenbarligt futtigt med bara ett kort lärde jag mig att virka lite. Vet inte hur det gick till, då jag bara gjort blommor förut men det blev också en rosa elefant.


Min härlige bror Dan fyllde också 30 år igår (som man ser i gårdagens inlägg) och till honom gjorde jag ett albumliknande kort. Tog flera veckor att få ihop det men det var verkligen jätte roligt att klippa ut hans roliga miner och stora kärlek Leila (från det usla programet ”Leila bakar”) (eller vad nu den bull-slampan egentligen gör).

Jag har också en tendens att pyssla någonting till Christoffer så fort jag får en chans. Jag vet inte exakt hur allvarlig har var då han sa att han ville ha en virkad zombie... men här är den i alla fall.


Nu har jag däremot nåt en liten dipp tyvärr. Jag har också ont i händerna just nu. Så jag måste ta en motvillig pyssel paus. Och efter alla underliga drömmar ska jag nog skatta mig lycklig att det inte finns fler än tre Gudfadern filmer.

Fast jag tror att jag kan skylla alla mardröms mord, lik och ruttna ansikten och vidriga ex på Lyrica också.

Ska bli skönt att få mina fingrar tillbaka igen. De må vara korta och korviga... men de pysslar ihärdigare än en hel tomtenisse arme’ på amfetamin.

Jävla knarkar nissar.

Till dig, Dan!

Ett stort grattis till min storebror Dan som fyller 30 år idag!

Jag hoppas att du har en toppen kväll och har en fest som det kommer skrivas böcker om tills du fyller 40. Alla händelser som förtjänar att skvallras om imorgon kräver jag första parkett till.

Det kändes så bra att få träffa dig idag och ge dig en ordentlig grattis kram. Din lägenhet är jätte fin, rymlig och fräck (jag är intensivt avundsjuk på dina TVÅ ballkonger). Ännu en present inväntas att ges till dig, bara för att upprepa det jag antagligen sa tio gånger tidigare idag.

Så fort jag har mördat Endon ska vi, ta mig fan, ut och fira din 30 års dag i efterskott.

Ett stort grattis till Dan! Han leve: Hurra! Hurra! Hurra! HURRA!

Älskar dig broh!

Torpet är hemsökt

En kort uppdatering om vad som har skett här mitt i snökalaset. Vi har flyttat oss tillbaka till vår lägenhet igen. Renoveringen är så gott som klar och vi har nu ett badrum som skulle passa in i ett hotell. Mycket stylish må jag säga. Fast toastolen är lite väl högt uppsatt på väggen så jag når inte riktigt ner på golvet då jag sitter på den. Detta roar Christoffer omåttligt mycket.

Jag har blivit tvungen att trappa ner på smärtlindringen Lyrica. De har inte gjort någon direkt nytta utan har mest varit till besvär tyvärr. Biverkningar som bensmärtor och ökat vikt har varit jobbigt men ändå gått att uthärda ifall de gjorde någon nytta. Och vi har inte velat ge upp hoppet om dem heller. Kunde den ta bort magontet på minsta lilla nivå så hade den varit värda en överraskningsfest med tårta, serpentiner och champange. Men nu gjorde den, till råga på allt, det också omöjligt att kissa. Där gick gränsen för Fröken Elin (efter flera veckor) (envishet har den påverkan på mig).

Gott folk. Att kunna släppa på trycket när man vill är helt klart taget förgivet. Så; nästa gång du sitter eller står vid toaletten och ska ta dig en drill (kan man ens säga så?) ge din blåsa några uppskattande ord. Kanske en liten sång. Känn hur skönt det är att kunna pissa när du behöver utan att behöva klämma dig blå i ansiktet.

Jag tyckte väl inte att det var ett så stort problem, förutom att det var jäkligt irriterande. Men då jag ringde smärtbehandlingsenheten reagerade sköterskan kraftigt. Hon klicka sig runt på sin dator (fast jag redan visste vad hon skulle hitta) (har jobbat på min "mediciner" länk ett tag nu) och sa lite förvånat att både Tiparolen och Lyrican har detta som mycket ovanlig biverkning.

Så jag håller nu på att snabbt trappa ner på Lyrican. Inte löjligt snabbt men med 25 mg varje kväll.

Först nu kan jag förstå hon blev orolig. På Fass hittade jag följande information om oförmåga att tömma urinblåsan (som det så fint heter) (fast på Dalslänska kan det heta; "Va pessarru äntä fööR?") (eller om du är en man: "oförmåga att kasta kobran"). I alla fall. Tillbaka till Fass:

”Det är av största vikt att snabbt avlasta njurarna.
På bara några timmar kan urinblåsan åsamkas övertänjningsskada som ej går att reparera och på sikt kan också övre urinvägarna ta skada.”

Samtidigt som jag pratade med denna mycket kompetenta och vänliga sköterska berättade jag att jag fick väldigt ont runt fyra tiden på dagarna. Hon ansåg att jag skulle flytta på när jag tog tabletterna så att det blev ungefär då jag klev ur sängen och kröp ner i den igen. Det lät vettigt. Kanske... Eller? Christoffer tyckte att det lät idiotiskt men jag ville testa.

Jag hade en usel morgon. Vakna med smärtor, vilket inte är lika vanligt sen jag börja ta Tiparolen vanlig tid. Men efter flera timmar gav vi oss iväg på äventyr. Jag hade en kofta som skulle bytas. Mat skulle handlas till Christoffers mormor och morfar (eftersom de inte kan ta sig ut i halkan).

Vi hade tänkt ha riktigt kul ute på Torp helt enkelt. Fast den senaste tiden brukar våra besök på Torp sluta med att jag envist rört mig för mycket ut. Att jag sen ligger på soffan och gnyr då vi bussat oss hem. Fast innan detta händer hinner vi alltid ha det jävligt kul. Denna gång skulle det i alla fall gå bra. Nu ska ju Tiparolen täcka upp bättre!

Det hela sluta med att min snälla lillebror Niclas och hans goa flickvän Johanna kom och hämtade oss. Jag kunde inte gå längre. Ryggen gjorde så ont att jag lade mig på träbänkarna utan att bry mig om att folk stirrade på mig. Det smärtade så att jag halv låg i en kundvagn som Christoffer knuffade runt på Maxi för att kvickt inhandla varorna. När jag såg Niclas och Johanna komma ur bilen var jag påväg att gråta av lättnad, smärta och tacksamhet.

Så det ska nog inte flyttas med med mina tabletter på en liten stund nu. Tog Tiparolen lite tidigare än jag hade planerat när vi kom hem och då kramperna sakta smällte bort ... då vill jag tillbaka till Torp igen.

Jag lär mig väl aldrig. Kanske är det en Torp förbannelse över oss?

Mirakel i Dalslands skogarna

Jag har blivit smått galen den senaste tiden. Endon har varit stygg och galen. Men idag hände något som gjorde mig glad-ledsen och fick mig att se ett ljus i tunneln (och inte ett sånt där vitt ljus man ska gå mot då man blivit söndertrampad av en elefant).

Idag hade jag en molande känsla i ryggen av och till under hela dagen. Irriterande och lite svårt att sitta hela tiden men absolut ingenting jämfört med min vanliga smärta. Då klockan slår 16:00 brukar jag lägga mig i sängen och tillbringa resten av kvällen på rygg (och det är inte den positiva antydan att Christoffer "fått mig på rygg" hela kvällen) (det hade ju varit snuskigt skrivet) (sån är ju inte jag). Men idag kunde jag gå upp på fötterna, vandra in i rummet vi bor i just nu och hämta mina värktabletter helt själv. Jag hade inte ens tänkt på att de borde tas innan mitt tablett alarm satte av klockan sju.

Tro det eller ej (blir enklare om du tror mig) men magen slog bakut först klockan 19:40. Magkramper som hade kunnat döpas till Hitler (eller valfri SD politiker)(då menar jag inte Svenska Dagbladet) (de är ju inte politiker) som retade igång ryggen som började mobba mina lår.

Det var evigheter sen jag slapp sängen så sent på kvällen. Naturligtvis är det enkelt att glömma detta då det gör ont att andas. Men nu när värktabletterna börjar sippra in i kroppen och hjärnan känns det som en kalasdag. Och inte för att jag är groggy utan för att jag minns igen.

Jag och Christoffer gick till och med ut på en promenad i skogen. Det hade redan börjat att skymma men vi var på ett uppdrag. För att bli eggade att gå ut på vår 30 minuters promenad per dag hade vi hittat på en fototävling. Man skulle ta det snyggaste fotot.

Här är båda våra bidrag. Christoffer måste ha försökt fiska ännu mer extra pojkväns poäng (även då han redan har kammat hem alla som finns) valde en pussbild på mig.

Jag ser gräslig och sliten ut, men jag håller med om att himlen blev fin. Och jag hoppas verkligen att jag inte ser ut så här då jag vill hångla på riktigt, ser ju skräckfilms hemskt ut.

Jag har en mörk bild där man kan se min älskade karl viffta med armarna, om man är riktigt uppmärksam.


Sicken cool dag...

Ninja Twiggy med Spasmer

Ligger just nu på soffan sminkad som Twiggy i mysbyxor ihop med Christoffers T-shirt med motivet “I’m Ninja (you can’t see me)" på. Har haft en riktigt kämpig kväll och jag hoppas att den ska lugna ner sig lite nu. Har haft magkramper som inte gått att leka med (inte ens en omgång Fia med knuff gick den med på) samtidigt som ryggen varit bråkig. Är väl inte direkt jätte nöjd kan man väl säga. Önskar att i varje fall Endon inte kunde se mig just nu.

Kanske ska förklara min överdrivna sminkning? Sanna (min brors flickvän och min goa kompis) har en tjejkväll just nu. En lägenhet samlad av galna roliga flickor som ska smutta alkohol, äta tacos och pratas. Det kändes rätt så okej under dagen så det kändes som att jag äntligen skulle ge mig ut på festligt äventyr. Dagen till ära fick jag för mig att jag skulle göra en roligt sminkning. Letade lösögonfransar i hela Färgelanda (som på grund av dess storlek gick väldigt fort) men det fanns inga.

Sminkade mig en lång stund för att få det rätt. Ryggen började besvära mig. Men envist fortsatte jag dutta, sudda, smeta och torka. Ryggraden började vrida sig i konstiga installationer. Men jag vägrade lyssna, snart var ögonen perfekta och då skulle jag klä på mig och sen... sen skulle jag träffa alla flickor och till och med dricka ett glas vin.

När jag visade upp sminket för Christoffer gick det ungefär en halv minut innan jag bröt ihop. Det gjorde så ont att det var svårt att andas. Jag lade mig på värmedynan och fick en liten tillsägelse för att jag inte lyssnat på min kropp. Igen.

Blir väldigt trött på att ha ont. Det är så jävla ledsamt att missa de där roliga stunderna. Att inte kunna kalasa även då festen är mindre än fem minuter bort.

Jag försöker att tänka positivt men just ikväll, då jag inte ens kan äta mörkchoklad med blåbärssmak utan att det krampar, är det fanimej inte lätt.

Jag Gråter, Ni Skrattar

Jag gråter lika lätt som Christoffer nyser då han ser in i skarpt ljus. Jag snyftar över de mest simpla saker. Jag sörjer saker och blir rörd av handlingar som är banala. Blir glad-ledsen varje dag, och ansiktet krymper ihop till ett litet russin i mitten av fejjan medan jag hulkar någonting som oftast är svårt att förstå.

Det låter kanske väldigt jobbigt. Men det är det faktiskt inte. Oftast är det bara en reaktion på något så simpelt att jag själv vet att det är löjligt. Samtidigt är det naturligtvis obehändigt att bli tårögd i mataffären för att man sett en liten bebis som vinkat till just mig. Eller att stå ut med smärtor som vanligtvis är hanterbara, nu gråter jag så mycket lättare då det gör ont.

Men denna biverkning har bjudit på väldigt många skratt. Många av mina ologiska känsloutbrott blir underhållande för min omgivning.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Christoffers stirra på mig i chock samtidigt som han skrattar så han tjuter (medans jag grinar och skrattar så jag tjuter). Då jag ser hans förtjusta och förbryllande ansiktsuttryck vet jag att jag är ute och cyklar (inte bokstavligt talat) (jag har ingen cykel). Det hjälper mig då underläppen börjar darra och jag ger ifrån mig ett djupt gurglande läte som tecken på att en tårdrypande klagosång är på G.

Eftersom jag själv vet hur bisarra mina explosioner av gråt är kan jag ju fnissa åt dem också. I ärlighetens namn (betyder det nu att jag varit oärlig hela min blogg innan detta uttalet?) så är de faktiskt jätte lustiga. Så varför inte bjuda på några av dessa förnuftsvidriga hormonkänslor.

____________________

Första gången vi verkligen skrattade åt att jag hade fått lite "humörpåverkan" var då jag mötte kattungen Fjant. Eftersom jag skrivit om den gullekatten innan så ska jag bara kort berätta hur jag liggandes i mina föräldrars säng och bondade med (någon annans kattunge) Fjant som om han var ett spädbarn.

När jag var tvungen att släppa ut honom igen grät jag och hulkade som om jag lämnade ut vår första dotter i skogen åt vargarna. Han behövde ju mig! Han var ju med i min och Christoffers familj nu! Jag spejjar fortfarande efter hans oragnea lilla huvud då vi är ute och promenerar.

____________________

Nästa stora attack var vid Valet. Jag och Christoffer hade köpt lite snask, hällt upp gott att dricka och höll vår egna valvaka (nu ser jag framför mig hur vi håller en vaka för en död val) (inte en sådan vaka, bara så att du vet).

Rösterna rullade in och i jämt takt växte sorgen i bröstet för att tillsist brista och läcka över hela mitt ansikte. Till råga på allt råkade mamma ringa i denna stund, samtidigt som jag förstod att Alliansen hade vunnit och att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Jag ylade: "Vem ska ta hand om alla sjuka nu då?"

När vi trodde att sorgen lagt sig brast fördämningen än en gång då de visade resultatet om och om igen. Christoffer fick hålla om mig medan jag desperat snyftade: "Jag vill inte ha nazister i riksdagen!"

"Om jag vetat för två år sen att jag skulle hålla om dig, Elin, Davids syster, medan du grät att du inte ville ha nazister i riksdagen, så hade jag haft svårt att tro att det va sant."

Garvade Christoffer filosofiskt.

____________________

Nästa historia utspelar sig i en mysig stylish lägenhet, flera våningar upp i ett våningshus. På grund av renoveringen av vår lägenhet har jag till och med en alldeles egen nyckel med tillhörande Doris (från "Hitta Nemo") som blinkar om man trycker henne på näsan.

I detta hem finns två personer som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Min goe bror David och hans flickvän och min tjejvän Sanna. Denna speciella dag låg jag på deras soffa på värmedynan och tittade på deras stora platta TV.

Sanna studsar in (hon gör det, hon liksom skuttar runt som en liten sagoprinsessa då hon fixar och grejar hemma hos sig) och rensar upp soffbordet på diskt. Samtidigt plockar hon med sin min matlåda jag tagit med mig. Här börjar det...

Jag ber henne ge mig locket på lådan så att jag kan lägga undan den i min väska. Snällt och glatt erbjuder hon sig att diska den åt mig. Och klumpen i halsen blir tjockare. Jag säger att det inte behövs, det är jätte trist att diska såna matlådor. De blir flottiga och aldrig riktigt rena. Avskyr rent av att diska dessa trista föremål. Men Sanna insisterar. Och jag gråter, rörd av hur godhjärtad hon är! Snälla snälla rara goa Sanna!

David kommer in i rummet med stora lyckliga fashinerade ögon. Nu såg han känslomonstret In Real Life och ler med samma chockade min som Christoffer brukar ha. "Du gråter väl inte?"

Jag hulkar och försöker förklara. Och nu kommer känslan av tacksamhet mot dem båda över mig likt en tsunami. De är så snälla som låter mig vara i deras lägenhet hela tiden. Och jag bölar full av glädje medan David överlyckligt skriker: "Sanna! Hon gråter över matlådan Sanna!"

____________________

Ungefär samma sak hände då pappa köpte mig två flaskor bubbelvatten en kväll då han jobbat över. Snyftande hyllade jag den mest godhjärtade pappan i helaste världen!

____________________

Och senast idag hände det ännu en sak. Jag och Christoffer såg på en film. Redan efter ett par minuter hade jag tappat intresset av historien och jag tyckte helt enkelt inte om den. Jag försöker övertala Christoffer att stänga av den. Det är inte ofta jag inte ser klart på en film men denna gången ville jag inte se mer av skiten. Men han ville så gärna se den så jag lutade mig tillbaka med stickningen och fick härda. Ett par minuter senare visas en bild på en flicka som dött innan filmen. Och jag gråter förtvivlat.

____________________

En anna gång såg jag på ett avsnitt med Derren Brown. Han gör en massa mindtricks och jag älskar att kika på det han hittar på. Denna gången skulle han få en kille att landa ett plygplan som han tror är påväg att krascha.

Under hela tiden fnyser jag och hånar killen som är rena tönten, mesen och jätte fånig. Fast på slutet håller Derren om tönten och säger (med egna tårar i halsen) hur stolt han är över fånet. Detta gör mig så rörd att jag, sekunder efter hån, läcker som en dålig kran. David var tyvärr mitt vittne även denna gång.

____________________

Jag kan ändå skylla mina känsloutbrott på en sak. Det är faktiskt inte bara mitt eller Primolut-Norens fel. Hade jag inte haft så fantastiska människor omkring mig som hjälper, stöttar, överraskar, bryr er och är mina vänner så hade jag inte haft lika mycket att bli rörd över.

Som då jag kom hem till David och Sanna, trött och sliten, och där stod hon med en present till mig! Ut ur presentpåsen tog jag grisen Trynolf som jag hittade på Bokia för ett tag sedan. Grisen jag föll för direkt!

Eller då mamma överraskar mig och tar mig till en skoaffär, där jag får köpa vilket par jag vill.

Eller då pappa köper bubbelvatten...

Eller då Christoffer tappar upp ett bad (och håller om mig)...

Eller då lillebror Niclas stryker mitt hår då Endon jävlas som mest....

Eller då... eller då... eller då...

Det är så många saker ni gör för mig som gör mig lycklig! Så lycklig att jag gråter!

Att det ibland blir lite gråt över lustiga saker, det bjuder jag på.

Brösten som aldrig slutade växa

Jag känner av cocktailen av tabletter i mig idag. På väldigt gott och otrevligt ont. Låt mig gå djupare in i ämnet.

Morgonen började klockan tolvish. Jag skulle kunna sova hela dagen (två tabletter som gör en slö hjälper inte om man redan är motvillig till att gå upp på morgonkvisten) men kom på fötter. Det gick långsamt tills jag vevats igång.

Sen planterades det om blommor så att jorden yrde. Diskade i den isande kalla vattnet, eftersom renoveringsgubbarna nu äntligen gett oss en fungerande kran fast utan varmvatten (ja varför göra någonting ordentligt då man kan göra det halvdant?). Sen började inrednings-Elin besatt flytta runt muggar, växter och te för att få det ultimata öppna skåpet i köket.

När jag tillsist fick sätta mig ner med en kopp kaffe hade jag varit igång i flera timmar. Klockan fick mig att häpna. Den var halv fyra och jag hade inte haft några Endo smärtor alls. (Smärre överdrift. Hade känt av dem men inte så att de inte gick att ignorera). Men inget ont som tvingade mig att sitta ner eller ens tänka på värmedynan.

För er som undrar: Ja, jag grät en skvätt av lycka. Sen fick jag ont igen. Men det var så längesen jag varit smärtfri så länge!

Jag mindes att jag ökat mina Tiparol med 200 mg morgon och samma kväll. De har gjort susen ta mig fan! Sen kan ju också Lyrican har börjat göra sitt jobb också! Och Primolut-Noren!!

Om detta gör mig lite förvirrad så är det ju ingenting emot de biverkningar som håller på och rör till det för mig just nu. Idag fick jag mig en käftsmäll av dem allihopa och samtidigt vet jag inte riktigt vilka som ger mig vad. Eller om det är en kombination av dem allihopa som ger mig vissa reaktioner.

Idag fick jag en huggande smärta i båda knäna, som strålade er i vaderna. Det var inte som den smärta jag fick av endast Primoluten, som var mer som en blandning av växtvärk och träningsvärk. Detta känns mer som att en elak liten puttefnask högg mig med sin folkilskna haj.

Samtidigt har en berusande yrsel ökat mer och mer. Det påminner väldigt mycket om hur världen har en tendens att inte riktigt hänga med då man rör på huvudet. Ungefär som om man vistades på en båt. Förutom att man är i en lägenhet, inte en båt, vilket gör det hela aningen bisarrt.

Jag drömmer helt galna drömmar, tappar väldigt ofta bort ord (beskrev precis en Extern Hårddisk för "Det lilla huvudet som saken bor i") (gissa om Christoffer bröt ihop av glädje av det uttalandet).

Ena stunden är jag svullen som Barbapappa . Vilket gör att jag känner mig så motbjudande att jag borde bli undangömd i en liten håla ihop med Bin Ladin. Och andra stunder njuter jag av mina melon tuttar som har en tendens att öka i storlek (fortfarande!). Fast jag tror inte att folk skulle bromsa sina bilar med tjutande däck och skrika av chock över de gigantiska bröst som kommer skumpandes. De är stora för mig (och Christoffer naturligtvis).

Hormonerna ger mig fortfarande ett aningen obalanserat humör (som man så fint kan beskriva det). Jag gråter åt höger och vänster. Av tacksamhet, glädje, sorg, kärlek, frustration, ilska, rädsla, hopp, hunger, trötthet, tjockhet eller ibland bara för att. Det blir också väldigt svårt att hantera saker omkring mig som är jobbigt just nu. Gör det riktigt ont så blir jag lättare ledsen. Eller om någon beteer sig som en skitstövel blir jag så sårad att jag knappt kan andas i flera dagar.

Fast oftast är det nog rätt underhållande. Många har skrattat åt mina schitzofrena humörssvängningar eller åt vad jag kan bli rörd utan.

Favoriten, än så länge, är nog då Sanna diskade min matlåda och jag bölande av lycka som om hon precis räddat min minigris från att ramla ner från balkongen. "Jag hatar ju verkligen att diska matlådor! Ni är så snälla som låter mig va hääähäähääär!" Ylade jag som förklaring till bror (och Sannas stora kärlek) David.

Idag har med andra ord varit en underlig blandning av plus och minus. Pluset var gigantiskt och minuset var väldigt tungt. Smärtan suddade ut det underbara som hände innan men nu när värktabletterna lugnar ner kramper och hugg kan jag le åt det igen.

Och ler det gör jag, groggy som jag är! Ska se på den gamla serien "De Drabbade" med Christoffer, om jag nu kan se Tv.n för denna bautastora byst.

Lyriska Lyrica?

Vad är det jag stoppar i mig egentligen?

Jag blev fundersam på grund av en varning om Lyrica och delar med mig av allt jag nu vet. Lyssna och lär mina kära läsare.

Lyrica är en medicin (vars aktiva substans Pregabalin) (för den som nyfiket måste veta) som används mot neuropatisk smärta (för oss mindre utbildade inom medicin betyder det att man har nervsmärta. Det kan man ha på grund av en stygg sjukdom eller en elak skada.). Den ska fungera tipp topp mot Epilepsi och man kan också få Lyrica utskriven mot migrän.

De upptäckte (vet inte vem de är egentligen, men gissar på att det är någon doktor, forskare eller väldigt smart råtta) att Lyrican också kan användas mot generaliserat ångestsyndrom, kort kallas det gör GAD.

Då undrar ju du genast hur de här pillerna fungerar egentligen. Var är det för skillnad på de här och till exempel Tiparolen som jag också tar. Varför ska jag ta båda? Kan jag ta båda utan att falla ihop och dö, fullproppad med ett helt Apotek?

Jo, Lyrican hör ihop med tablettfamiljen Antiepileptika (försök säga det fort fem gånger). Kortfattat dämpar de hjärnans signaler, återställer balansen i nervceller som "reagerar" fel och ger smärta eller ångest.

Tiparolen däremot blockerar smärtsignalerna och tillhör en annan tablettfamilj. Det innebär också att det är okej att mixa dessa medicinerna. Fast eftersom jag blir groggy på Tiparolen är chansen stor att Lyrican (som har samma biverkning) boostar detta lite extra.

Men jag har inte lagt märket av någon skillnad ännu. Ni lär garanterat förstå om detta händer då ett inlägg plötsligt handlar om att min smörgås pratar med mig.

Precis som med de flesta andra mediciner medföljer biverkningar. Trist men sant. Lyrican har en nedrans lång lista som skulle kunna göra vem som helst nervös. Jag har också dubbelkollat vad det står om de på olika engelska sidor och kommit fram till en lista som är så lång som jag vill bli då jag blir stor. Vill du läsa dem finns de på min nya sida Mediciner.

De biverkningar jag har känt av, under den korta tid jag tagit dem, är en underlig känsla av vibbrationer i mitt högerben. Det känns som att jag har en mobil liggandes på benet och att den är på vibbration.

Sedan har jag svårt att hålla fokus på två saker samtidigt (så nu vet jag hur det är att vara en man) (lägg till mitt stygg skratt efter den kommentaren). Det är ganska så frustrerande för har jag ont, tv.n är på och två personer pratar samtidigt blir allt bara en gröt.

De bisarra drömmarna gör mig sällskap så gott som varje natt. Hemskheter, knasigheter, moraliska dilemmor, besök från idiot från mitt förfluta och allt overkligt är läskigt verkligt. Jag har en drömdagbok som fylls i som aldrig förr. Vissa drömmar är ju tack och lov underhållande medan andra sitter kvar som ett kliande plåster under hela dagen.

Sista men absolut inte minst är jag med om en kvinnas mardröm. För att bli symptomfri (av Primoluten) och smärtfri (Lyrican) tar jag tabletter vars biverkan är att gå upp i vikt. Det är en sugande obehaglig känsla att ställa sig på vågen och se hur den ökar. Två tabletter som kämpar med att göra mig till en kort svampig boll. Fast Christoffer hjälper mig att tänka på rätt sätt. Det jag snabbt lägger på mig är vattenvikt. Både Primoluten och Lyrican har den effekten på kroppen. Sen hamnar mycket, på grund av hormonerna, på tuttarna (som glatt skumpar runt i sin nya form).

En positiv information jag hittat är däremot att om man tar en låg dos med Lyrica och mot smärta är chansen mycket mindre att man går upp i vikt. Sedan stod det en lång förklaring på engelska som var rena mumbojumbo. Men det känns ju väldigt positivt! Då är det ju bara Primoluten som försöker göra mig bootylicious.

Än så länge är jag i alla fall ingen boll. Och blir jag det får jag väl studsa bort till Doktor Hjärtlig och be henne om råd och hjälp. Och de andra biverkningarna jag har fått är ju rena barnleken. Och till råga på allt: Strålningarna ut i benen har varit helt borta! Har inte ens tänkt på det förrän idag. Det är tack vare medicinerna! Ska bli spännande att se vad mer de kan göra.

Jag har blivit varnad om hur hemskt det kommer att bli då jag slutar med Lyrican. Det är jag mycket glad över, för man vill ju alltid veta vad man har att vänta sig. Tycker absolut inte om överraskningar då det gäller tabletter (men jag hade älskat att vakna upp i en säng gjord av prinsesstårta). Men samtidigt vet jag att alla tabletter ger olika reaktioner beroende på vem som tar dem plus vilka mediciner man redan har i kroppen. Så det är viktigt att inte bli för orolig utan...

... slänga sig över Google för att hitta all fakta som finns. Och fakta fanns det. Det känns skönt att veta exakt hur man ska gå tillväga då (eller om) man ska trappa ner på dem.

Till att börja med är detta inte tabletter som man ska sluta tvärt med. Inte ens om man har tagit dem en kort tid. Man kan då få utsättningssymptom (eller som det så vackert skulle heta på engelska Withdrawal). Jag läste på en websida (minns tyvärr inte vilken) att om man går kallkalkon efter att ha tagit hög dos under en lång tid kan man få biverkningar som är lika starka som då en alkoholist lägger av med sprit. Men även detta är individuellt så klart.

Utsättnings biverkningar kan vara huvudvärk, oro, diarre, influensaliknande reaktioner, sömnproblem, krampanfall, depression, nervositet, smärta och yrsel. Det kan finnas fler som jag inte hittat ännu.

För att minska biverkningarna eller undvika dem helt ska man alltså trappa ner på den, från en vecka till månder. Viktigt att skriva däremot är att det är inte alla som får dessa utsättningssymptom.

Faktiskt tollererar de flesta människor Lyrica väldigt bra och får aldrig några problem med dem. Du måste ha bra kontakt med din läkare och informera denne om du märker av några konstiga reaktioner då du slutar med Lyrican. Det är en stor chans att de kan hjälpa dig på vägen och minska de biverkningar du upplever.

Det låter ju läskigt med att bli tvungen att trappa ner på mediciner. Och jag har ju också Tiparolen som jag tagit länge nu. Den kommer också behöva lämna systemet bitvis. Men ser man på det logiskt så är det ju inte konstigt. Tabletterna rör om det i kroppen och biverkningarna är som en protest mot att den ska ställa om sig. När man sen ska ändra kroppens vanemönster igen så blir den som en grinig 3 åring igen och stampar arg med fötterna och putar med läpparna.

Kroppen hamnar ju till och med i trottsåldern då det ätit för mycket socker en längre tid.

Detta betyder inte att jag tycker om eller vill ta en stor dos med starka tabletter dagligen. Men jag vet hur viktigt det är att inte vara rädd för den medicin man får utskriven. Naturligtvis ska man vara uppmärksam på hur man mår och om de fungerar som utlovats. Man ska lyssna på folk, läsa lite information och sedan ge dem i en chans (om man måste) för att sen utforma en egen åsikt.

För, som jag sagt så många gånger att ni snart slår mig med era tangentbord: hur vi reagerar är så individuellt. Precis som den där satans Endon.